Bad thoughts - Part 11

”Rule number one, no cursing!” sa Harry högt, samtidigt som han pekade mot mig. Jag pekade dramatiskt tillbaka.”Rule number three, don’t act like you own me!” sa jag i ett försök att låta lika högt som han, Liam såg förbryllat på mig och Harry. Harry såg mest irriterat på mig men med något busigt i blicken, medans Zayn, Niall och Louis ansträngde sig för att inte skratta.

Jag satt i hörnet av rummet och spelade tråkiga spel på min mobil, jag hade snart suttit här i tjugo minuter. Jag visste att killarna iakttog mig lite då och då för att se om jag satt kvar eftersom om dom satt med ryggen mot mig. Jag kollade inte upp en enda gång, jag ignorerade dem totalt.

 

Efter att jag berättat mina egna små regler så hade dom, sagt åt mig några gånger att jag inte skulle svära – vilket jag bara gjorde för att retas med dom, eller göra dom irriterade. Vilket funkade varenda gång för att dom visste att jag gjorde det av den anledningen. Rules are made to be broken, är det inte så man brukar säga? Det stämmer i alla fall helt klart in på min situation och hur jag tycker om regler.

 

 Jag trodde dom skulle låta mig vara och inte behöva komma närmre mig än fem meter. Men nej, dom tar det tydligen jätte seriöst, så seriöst att dom tror att de kommer kunna styra mig efter deras regler. I fyra dagar. Fast så kommer det inte bli, om dom bara hade vetat att jag inte är som vanliga tjejer i min ålder. Jag faller inte för killar pågrund av deras charmiga leenden eller för att dom har hela plånboken full av möjligheter som inte min har. Jag faller inte för dom alls, jag litar inte på någon längre. Ha! Vem försöker jag lura? Jag litar inte på någon, det är rätt. Men det finns andra än bara en anledning varför jag inte faller för killar. Anledningar som jag inte vill nämna, det gör för ont att tänka på. Det får mig att vilja sticka något vasst, djupt i min ryggrad.

 

Jag skakade häftigt av mig tankarna som plötsligt hade dykt upp i mitt huvud, genom att lätt rycka på axlarna i en ruskning. Jag drog in ett lätt andetag genom näsan och började om på nytt, jag kollade ner på skärmen av min gråa lilla touch mobil och insåg att jag hade förlorat spelet och började om igen. Jag var precis påväg att slå high score när jag kunde känna hur rummet snabbt blivit lite mörkare, jag kollade upp från skärmen och såg ett par svarta jeans framför mig.

”Have you already forgotten? Rule number two.” Sa den dova, lätt raspiga rösten. Det som störde mig lite var att han pratade otroligt långsamt. Jag kollade upp mot curlys huvud och mötte hans huvud. Han höjde på ögonbrynen och sträckte fram sin enorma hand.

”Your cellphone, Diamond.” Sa han med en bestämd ton och med en lätt busig glimt i ögonen som jag antog bara var en allmän grej för honom, en annan irriterande sak som jag nog fick leva med. Jag kanske skulle kunna tycka att det är gulligt på andra killar, men jag hade bestämt mig för att inte gilla någon av de här killarna. Eller bli vän med dem och om jag bestämt så, så får det bli så. Dom kommer inte att vinna. Innan han hann gripa tag i den så gjorde jag det första som föll mig in, placerade den innanför bh:n.

”What did you say, Harry? I’m sorry I didn’t hear you. ”Sa jag med ett litet leende, det var förvånansvärt äkta. Anledningen var Harrys ansiktsuttryck, priceless! Jag reste mig sakta upp, killarna iakttog oss nu nyfikna från soffan. Jag borstade bort lite ludd från jeansen och mötte dom gröna ögonen igen, han såg ut att försöka komma på vad han skulle säga. Jag lyfte på ögonen och lutade på huvudet. Det här skulle bli kul.

 

”Your cellphone, Diamond. Give it to me.” Bemannade han med en rynkad panna, i vad jag gissade var osäkerhet som uppstod sig i situationen. Stryk det jag sa. För nu var det han som höjde på ögonbrynen, han var inte alls osäker. Men jag skulle få honom att bli det, jag ska vinna mot dem..

”What cellphone? I’m sorry, but I don’t really understand what you mean.” Sa jag och automatiskt drogs min hand upp i en liggande position mot min haka i ett drömmande och sarkastiskt sätt. Åven om det här inte var menat som ett skämt så kunde jag inte låta bli att reta Harry. Han kommer inte komma igenom med den där dumma regeln, dom då? Vilka är det som sitter och ser på tv?

”Well… you know… uhm.. you know in your…  Diamond. This isn’t funny, just give it to me.” Sa han och jag vinklade på huvudet, med ett falskt leende. Hans påstående om att det här inte var kul var så falskt, det här var faktiskt ganska kul. Han såg faktiskt bekymrad ut över hans lilla problem som just nu råkade vara jag.

 

”No… I haven’t seen the phone your talking about, Harry. I hope you find it though, or no. I don’t, because while you’re searching, I’ll anything but near you.” Log jag brett, i ett vinnande leende, bara för att irritera honom. Hans axlar skakade lätt till i en pojkaktig skrockning, jag ryckte nonchalant axlarna åt honom och började gå mot trappan. Han hade ju nyss varit irriterad?

 Våra åskådares skratt ekade ut i rummet samtidigt som jag gick längre och längre upp för trappan. Harry gick bara närmre och närmre killarna. Men längre än några trappsteg kom jag inte förrän Liam placerade en mjuk, vänlig blick på mig. Med tanke på det sättet jag beter mig mot dem så fick det mig att rynka på pannan i ett förvånat ansiktsuttryck.

”You’re not going anywhere, young lady.” Sa han med en bestämd och skärpt röst, hans blick var hårt riktad mot mig - fast på något sätt så såg den ändå så snäll ut. Vilket störde mig. Inom kort var dom andra killarnas blickar också fast klistrade på mig. Jag backade ett steg uppför trappan bara för att kolla om dom tänkte stoppa mig. Dom alla gav mig en frågande blick som enligt mig såg ut att betyda, ”ska du verkligen göra det där?” Jag tog ett till steg, jag insåg rätt sent att det ryckte lite i mina mungipor. Jag tog ännu ett till steg och en suck hördes från en av killarna och Zayn rundade soffan. Han började gå med långsamma steg mot mig där jag stod. Mitt lilla leende som var påväg att dyka upp smälte och istället så kollade jag på Zayn med en intensiv blick, jag förstod att hans plan var att få mig att gå ner. Han stannade någon meter framför trappan.

 

”The easy way or the hard way? It’s your choice.” Sa han med ett roat leende och korsade armarna bakom hans rygg, våra ögon var fast limmade på varandras. Han såg rätt gullig ut där han stod, men det var något jag aldrig tänkte erkänna.

”Well since it’s my choice, i’m choosing my own way that doesn’t include you, Malik.” Sa jag kaxigt och tog ytterligare ett steg uppåt i trappan. Zayn skrattade lätt till och ett stort leende var placerat över hela hans ansikte, han såg ut att njuta av hela situationen, vilket förvånade mig. Mitt smeknamn kom ganska plötsligt till honom. Men sen jag träffat dem så hade dom verkat dyka upp var som helst till exempel på tv, på radio och överallt på internet, så hans efternamn kunde jag liksom inte undvika. Även om jag inte ville veta något mer än vad jag redan visste om dem. Deras namn, att de är det största pojk bandet i världen och att dom ska bo här i fyra dagar för att se efter mig så att jag inte gör något som jag ”ångrar”.

 

”I bet you’re choosing the hard way, Abernorth.” Sa han med höjda ögonbryn samtidigt som han tog ett steg nämre mig, jag gjorde desamma som han men längre bort från honom. Abernorth var inte det finaste smeknamnet, men jag hade blivit kallad det förut av några från sverige. Att tänka på dom fick mig att bara bli ledsen och arg. Ingen hade hört av sig inte ens ägnat sin tid åt att skicka ett sms eller en tweet. Jag skakade av mig dom negativa tankarna. Haha. Vad snackar jag om? Jag har alltid negativa tankar!

Jag tog två snabba steg uppför dom sista trappstegen och innan jag hunnit reagera hade Zayn störtat emot mig i full fart och slängt mig över hans axel, igen. Jag orkade inte ens bli arg på honom utan jag blev bara irriterad och försökte sparka honom i ansiktet med mina fötter, men resultatet blev inge vidare. Han började bara skratta och det gjorde ont för mig, för när han skrattade började hela han vibrera och hans axlar skaka så det fick mig att gunga fram och tillbaka bakom hans muskulösa rygg. Han släppte tvärt ner mig i soffan och innan jag hann springa ifrån så var jag omringad av fem välbyggda kroppar och killar. Fuck this.

”What?” Sa jag irriterad och spände mina bruna ögon i dem, jag såg Niall rycka på axlarna och snabbt följde dom andra killarna hans exempel och sen bestämde Harry att ta ordet.

”You can sit here with us, I know you want it Diamond.” Log han fräckt och stora smilgropar uppstod i båda sidorna av hans kinder, mina ögonbryn for automatiskt uppåt. Jag skulle mycket hellre släntra omkring på några av Londons smutsiga gator och röka vart jag än gick, utan att någon kunde stoppa mig. Eller kanske skulle jag kunna skaffa till mig någon ölburk på något sätt så att jag skulle kunna dricka den i lugn och ro utan att någon avbröt mig. Men här var jag fast och tog mig inte någonstans, inte just nu i alla fall. Varför kunde jag inte bara få någon normal barnvakt som inte skulle behöva bry sig ett skit om mig?

”Rule number one.” Sa jag entonigt och höjde ett finger mot honom, han skrattade bara och skakade roat på huvudet, vilket jag tolkade på ett sätt att han alltså förstått att jag menat en av mina regler.

 

Jag stönar högt av frustration av att behöva sitta här och umgås med några som jag knappt känner och sjunker lägre ner i soffan.Varför är mitt liv så svårt? Varför har jag så himla otur för?

Plötsligt reser sig Niall upp och kopplar in sin mobil i pappas högtalare och inom bara några få sekunder så strömmar musik ut ur alla hörn av vardagsrummet. För varje ton som går kan jag känna hur hela jag får mer och mer panik och jag kan känna hur mina tankar bara trycks längre och längre ner om mig själv. Paniken växer inom mig med en fart lika snabb som blixten. Jag känner hur det knyter sig i bröstet och min andning blir tyngre och snabbare. Jag måste ut härifrån, nu. Jag trycker hårt händerna mot öronen och kämpar för att inte släppa ut tårarna som är påväg ut genom ögonvrårna. Var stark! Försöker tala om för mig själv, men den varnande rösten påminner mig om hur dålig och dum jag är, hur hänsynslöst hela grejen är mot mamma. Att jag ens lyssnar på de vackra tonern utan hennes närvaro är så själviskt av mig. Jag måste ut. Nu.

Jag ställer mig hastigt upp och springer med all kraft jag kan musta ut runt soffan och mot dörren, killarna står oförberedda kvar med hakorna riktade mot det bruna trä golvet. När jag kommer ut och den friska luften träffar mitt ansikte så får det mig bara att bli ännu mer förtvivlad, var ska jag springa? Var ska jag gå? Jag är så oönskad. Ingen vill ha mig här, ingen älskar mig. Ingen kommer någonsin att älska mig. Jag känner mig så misslyckad, som om jag bara var ett enda stor misstag och att pappa egentligen lämnade oss på grund av mig. Att mamma egentligen var jätte glad för att komma bort från mig. Nej, så kunde det inte vara. Hon älskade ju mig, det visste jag att hon hade gjort. Hon var den enda som någonsin hade trott på mig och stöttat mig i vad jag älskat och vad jag drömt om. Men nu kan jag bara tänka mig hur hon kollar ner på mig med en besviken blick. Det gör ont inom mig, allt det här är mitt eget fel. Det var jag som skulle ha fått cancer och dött istället. Jag trycker hårt mina händer mot mina öron och springer runt hörnet av huset.

Jag trycker mina händer hårdare mot huvudet, försöker få bort dom dåliga tankarna om mig själv, om hur värdelös jag är. Jag andas in ett nytt hackigt andetag, drar igenom mina fingrar genom mitt lockiga mörka hårsvall och sliter hårt till så att smärtan uppstår och tankarna försvinner för mer än någon sekund. Efter några fler ryck så funkar det inte längre, så jag börjar istället slå med mina knytnävar mot det hårda vita trät av huset. Jag kämpar för att inte släppa ut några tårar och slår hårdare för att dämpa tankarna och den obehagliga smärtan inom mig. Sår börjar bildas av dom vassa kanterna i trät men jag slutar inte, tankarna finns fortfarande där. Långt in någonstans i mitt huvud, liggandes i någon kant och vilar för att snart dyka upp igen.

 

Plötsligt så känner jag hur två starka armar tar ett hårt tag runt min midja, av ren reflex börjar jag slåss med hjälpa av mina armbågar och paniken växer i bröstet, även om jag vet att det är någon av killarna så hindrar det inte mig från att bli rädd. Jag vrider och vänder och försöker komma ur hans grepp men det är stenhårt och jag förstår att han inte tänker sätta ner mig förrän jag slutat. Just därför slutar jag att kämpa emot och inom några trettio sekunder så har han ställt ner mig på marken igen. Men innan jag hunnit gå någonstans så har han vänt mig, mot honom.  

Dom blå, gröna ögonen kollar medlidsamt men samtidigt förbryllat på mig. Jag snyftar lätt till, jag tänker inte gråta. Jag kollar bort från hans ögon och backar några steg innan jag glider ner längst den vita trä väggen jag nyss stått och slagit på. Att rymma nu vore hopplöst, jag är snabb på att springa men han är för nära för att jag skulle kunna få ett försprång.

Han sätter sig bredvid mig i tystnad och kollar ut över gården, ingen är tvingad till att säga något. Det är bara tystnaden som vilar över oss. Jag snyftar till igen och försöker trycka bort tårarna som är på gränsen av att fällas, jag trycker knäna hårdare mot mitt bröst. Jag andas hackigt in och kollar försiktigt på Louis som sitter bredvid mig. Hans röda byxor lyser starkt mot den gröna gräsmattan - som James kämpat med att hålla sig grönare än vad grästmattor brukar vara till i mitten av september. Hans randiga tröja satt slappt runt hans muskulösa kropp och hans hår var lätt rufsigt och lagt i en snygg frisyr åt sidan. Jag snyftade till igen och borrade in huvudet mellan mina korslagda armar som låg i en vilande position över mina knän. Tillslut valde han att säga något.

 

”I’m not telling you that you have to tell me. We’ve only met one time before. But I would really like to hear why you’re on the edge of crying and why you ran out?” Sa han med en blick vilandes på mig. Blicken var vänlig och han log smått på ett sätt som tilltalade mig att han inte tvingade mig att tala om någonting jag inte ville. Jag rätade sakta på huvudet och lade ut benen på det gröna gräset, så att dom nu låg utsträckta framför mig. Jag tog upp ett långt grönt grässtrå och när jag plockat isär det så påbörjade jag med ett nytt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, men jag tänkte inte berätta sanningen om hur fjantig jag egentligen var och dessutom så litade jag inte på någon.

”I can’t tell you.” Sa jag med blicken på mina händer för att iaktta hur grässtråt gick sönder. Jag mötte diskret hans blick och den såg förståelig och samtidigt mycket undrande ut. Han nickade smått innan han började prata igen.

”Why do you hate us so much?” Frågade han nyfiket. Jag hade insett att den frågan skulle komma upp någon gång men jag hade inte förväntat mig den just nu, när jag faktiskt inte riktade sura blickar mot någon av dem. Jag visste inte vad jag skulle svara på den här frågan heller. Den riktiga sanningen ville jag inte ens avslöja för mig själv så att säga det till han tänkte jag inte göra.

”I can’t tell you.” Sa jag igen, så tyst att det knappt hördes och riktade återigen blicken på honom. Hans händer låg knutna i knät på honom och hans huvud nickade långsamt. Hans blå, gröna ögon mötte min innan han svarade.

”You’re so mysterious.” Sa han bara och skakade roat på huvudet som om jag hade dragit en tråkig vits som han inte fattade. Jag höjde på ögonbrynen och suckade lågt för mig själv, om han bara visste. Livet är faktiskt inte så lätt som han upplever det, livet är hårt, inte alls som jag tänkt mig det som barn. Så fort man växt upp och börjat uppfattas som stor så väller saker in från alla hörn, vissa bra, vissa dåliga.

 

Louis var inte så jobbig, lite irriterande, men inte så jobbig att jag vill doppa mig i en tunna soja som jag ville göra när fangirlsen på skolan skrek. Vi sa inte så där jätte mycket till varandra men några saker pratade vi om, mest om mina beteenden. Det roliga var att jag nästan sa samma sak hela tiden, men det verkade han inte bry sig om och att jag inte var kaxig just då, förvånade nog både mig och han. I vanliga fall hade jag gått ifrån direkt. Men jag gissar att jag inte orkat springa ifrån, det hade bara varit lönlöst. Louis var helt klart min favorit bland dom här killarna, men ändå så hatade jag honom. Jag gillar ingen av dem, dom beter sig bara som om dom äger mig, vilket dom inte gör. Dom beter sig faktiskt försöker bry sig, men det gör dom inte.

 

~

 

Jag vaknade mitt i natten av att jag hörde ett dovt brak nerifrån. Panik slaget men ändå nyfiket satte jag mig upp i sängen och lyssnade. Även om jag inte hörde några fler ljud så tänkte jag gå ner för att kolla vad det var. Tänk om det var en tjuv som hade bestämt sig för att stjäla något från vårat hus? Helt plötsligt så kändes det bara läskigt att gå ner. Men jag tänkte göra det ändå, för ingen av killarna verkade ha hört det eftersom inga ljud kom utifrån, det betydde alltså inga steg. Jag drog på mig min svarta långa kofta över min gråa tröja som jag använde till nattlinne. Nattlinnet var så stort att den nådde ner till någonstans i mitten av mina lår. 

Jag grabbade snabbt tag i det långa röda paraplyet, som låg i ett av dom fyra hörnen av mitt rum. Sedan tassade jag med långsamma och tysta steg ut från mitt rum och ner för trappan, i hopp om att jag inte skulle väcka någon i min färd efter tjuven. Som jag hade inbillat mig, befann sig i huset.

 

Jag vandrade med blicken i runt i det mörka rummet och av min förskräckelse lös det i öppningen till köket, jag höjde paraplyet i ett järngrepp och började sakta gå mot ljusets källa med darriga ben. Samtidigt som jag tyckte det var lite läskigt så ville jag veta vem som dolde sig där bakom. Jag lutade mig i några sekunder mot väggen bredvid öppningen till köket och tog några djupa andetag innan jag hoppade ut i öppningen på lätta ben. Med paraplyet redo att slå till när som helst.

 

Min blick rörde sig snabbt igenom köket och när jag såg två ögon jag inte förväntat mig att se så hade jag inom bara några sekunder hoppat skrämt upp medans ett typiskt tjej skrik lämnat mina läppar. Jag slog mig storögt för munnen för att jag upptäckt hur högt jag nyss skrikit och av förvånad av att han också hade gjort det.

Jag rynkade på pannan, han gjorde detsamma. Han stod och åt från en sallads skål med en sked och hade nu dragit fram det gula apelsin, juice paketet från kylen. Det här var första gången jag faktiskt träffat någon som brukar gå upp för att äta mitt i natten. Hans blå ögon stirrade på mig och tillslut stängde han kylskåpet och gick mot ett av de vita skåpen han gissade att glasen var. Han gissade rätt.

”Why are you eating in the mittle of the night?” Frågade jag med en blick på sallads skålen och juicen, innan jag mötte dom djupblå ögonen. Det var ingen tvekan om saken, dom var väldigt vackra. Det kändes som ett helt hav var gömt bakom de två stora ögonen och att jag skulle kunna drunkna i dem när som helst. Jag hade inte insett för än sent att jag stått stirrat. Jag skakade diskret på huvudet för att koncentrera mig på något annat, samtidigt som jag försökte dölja mina heta kinder. Snart hade Nialls röst ekat igenom köket.

 

”I was hungry..” Sa han med en axelryckning och satte sig på en av barstolarna som var placerade vid en kant av köksön. Jag stod fortfarande i en knäböjd position, med ett hårt grepp om det röda paraplyet beredd att ge av ett hårt slag när som helst.

 

”Why are you holding and umberella and why aren’t you sleeping?” Frågade han och tog en stor sked från sin sallad, vars hade han hittat den? Jag var helt säker på att han inte hade gjort den själv för rester från det han åt låg inte någonstans på köksbänken eller köksön. 

”I actually… thought.. um..you.. were a thief and I woke up by a loud noise, coming from downstairs.” Sa jag med ett försök att vara kaxig men eftersom jag var rätt nyvaken, så hade tankarna inom mig inte riktigt agerat ännu. Fast det var konstigt för jag hade varit rätt så pigg på färden hit. Dumma hjärna.

”Okay, that must have been me, sorry I came from the toilet and I couldn’t see anything.” Sa han och tog ännu en sked av sin sallad. Jag antog att han föll - när han gick därifrån - det var det ända som jag skulle kunna tänka mig hända så jag var helt säker på att min teori var sann.

Plötsligt så hörde jag steg komma närmre och närmre och innan jag hunnit kolla efter vem som var påväg så stod personen bredvid mig. Av en ren reflex utav rädsla så drämde jag till personen med paraplyet - som fortfarande satt i ett hårt grepp mellan mina händer. Jag träffade personen bredvid mig hårt på det högra låret och inom bara några sekunder så låg personen och gnydde av smärta som jag nyss orsakat den. Dumma hjärna. Jag böjde mig över personen med en orolig blick och såg att personen som låg framför mig var Harry.

”I’m sorry Harry. I wasn’t prepared for you to walk in here and I got a little scared and did the first thing I could think of. ” Han gnydde bara till och rullade runt där han låg, så att han nu hade ansiktet riktat ner i trägolvet. Jag snörpte nervöst på munnen, men bestämde mig sedan för att inte bry mig. Jag har redan sagt förlåt och han borde vara glad över att han ens fick ett.

”Be glad I said i’m sorry, and don’t be such a pussy.” Sa jag med en helt ny attityd och gick mot ett av skåpen för att ta fram ett glas. Snart stod Harry uppe på benen igen som om ingen skada hade skett, han skulle bara få ett riktigt blått lår inom några dagar. Oops! Jag fylle glaset med det skimrande genomskinliga vattnet och tog några klunkar från det innan jag ställde det bredvid mig på köksbänken. Jag höll fortfarande i det röda paraplyet i ena handen. Harry gick snabbt fram till mig när han såg det.

”I’m going to take care of that, I don’t want you to hurt more people and remember rule number one. No cussing.” Sa han smått surt och drog ifrån mig det med ett ryck, jag himlade med ögonen och korsade armarna över bröstet medans han gick och ställde det i ett hörn av köket. Rätt så långt bort från mig. Han måste ha vaknat av mitt och Nialls skrik, det var ingen tvekan på det. Men han behövde faktiskt inte gå upp för att kolla vilka som var här nere, han kunde ha stannat, så sur som han var. Okej det var antagligen jag som gjort honom på det här humöret, men ändå!

 

”Diamond? You know that you’re going to school tomorrow? Right?” Frågade Harry och våra blickar möttes återigen, jag rynkade pannan åt honom. Fuck. Det hade jag helt glömt bort. Jag som trodde att jag faktiskt skulle slippa den imorgon.

”What if I’m not going?” Frågade jag kaxigt. Harry stannade upp i sin rörelse och ställde sig mitt emot mig, samtidigt som han höjde på ögonbrynen i en oövertygad position. Han hade båda sina händer placerade på sina höfter och såg rätt så självsäker ut, jag försökte göra samma sak. Niall kollade på oss med en road glimt som befann sig någonstans bland hans två hav som ögon. 

”You’re going. But it’s always good to dream, though.” Sa han i en axelryckning och gav mig ett litet fräckt leende, som om han nyss vunnit något. Fan heller att han nyss gjorde. Jag ska verkligen göra det svårt för honom imorgon, ingen av dem kommer ändå vara med mig på skolan. För att få reda på vad jag gjort hela dagen måste de få tag på rektorn och han kommer inte vara i närheten av mig. Jag kommer vinna tävlingen jag uppgjort mellan oss i huvudet. Jag. Inte han. 


 

Kapitlet får bli som det blir! Vart inte så jätte nöjd, men det är iallafall ganska långt! Det är sju styckna sidor på microsoft word! Bilden och namnet på kapitlet är också dåliga men jaja, ni har iallafall fått någonting att läsa! Har haft rätt så mycket att göra så det här långa kapitlet tog ett tag att skriva! Hoppas ni gillar det iallafall! Jag kommer rätta bättre senare är så trött nu så...

 

Kommentera nu och skriv vad ni tycker! Vilka tror ni att det kommer att bli?

Darry? Diam? Niamond? Douis eller Ziamone? Det är typ mina Ship-names! Kommentera gärna era som ni tycker låter bäst! :D Vilket par tror ni att det kommer att bli? Gissa på nu!

 

KOMMENTERA och nästa kapitel kommer nog upp av Klara kanske i helgen eller senare, skulle gissa på senare! Kommentera för länkbyte, också!↓ (Om ni undrar så är det äckliga och konstiga på bilden, salladen. Niall sägs ju äta allt, typ.. så.... hittade ingen bättre bild..det är fult. Jag vet!!!)

Felicia! xx

PS. Har bytt bilden nu!!


Kommentarer
Postat av: Selenatorsforever

Gillar du någon kändis? Vill du ha de på ditt iphone skal? Vi på selenatorsforever har gjort en tävling där man vinner ett skal som man designar helt själv! Här är sidan till tävlingen! http://selenatorsforever.blogg.se/2013/february/vill-du-vinna-ett-eget-skal.html#comment

Svar: Roligt, kollar in det senare! :D Felicia x
weloveoned.blogg.se

2013-02-06 @ 23:27:19
URL: http://Selenatorsforever.blogg.se
Postat av: Nathalie

Wow lång kapitel! Men jag klagar inte, älskar att sitta och läsa långa kapitel! Jag tror det kommer bli Zaimone det känns liksom rätt. Båda är ju sådär mystiska eller vad man ska säga haha. Älskar när Harry och Diamonds små fighter haha sjukt gulligt :) Längtar till nästa kapitel!!

Svar: Visst hade jag jobbat ganska bra ändå? :D Bra, för jag älskar att skriva dom! Du får se vilka det blir! :) Haha, jag älskar också som, Klara skickade ett sms till mig när hon läst mitt kapitel och hon skrev att hon tyckte att deras små fighter var roliga och att hon tycker det är roligt att Harry var lite utsatt i det här kapitlet! :D haha, tack för dina fina kommentarer, dom gör våra dagar!<3

Felicia! x
weloveoned.blogg.se

2013-02-07 @ 18:16:28
URL: http://allweneedisoned.blogg.se
Postat av: Sara

Du skriver sjukt bra, med lite annorlunda story än de brukar va, stort plus där. Love it!!!!! :)

Svar: Tack, det värmer och jag får värsta kicken av att skriva mer när du kommenterar en super kommentar!!!!!! :D Ja, det är en liten annorlunda story än vad andra brukar ha men det gillar både du och många andra och jag och Klara gillar att skriva om det! Vart först inte så nöjd med det här kapitlet men efter den här kommentaren så har jag kanske ändrat mig lite! Love you!!!!! Du är ju så snäll!! :D

Felicia! x
weloveoned.blogg.se

2013-02-08 @ 15:16:33
Postat av: cajsa

jag älskar verkligen bloggen den är den bästa jag har läsa haha och jag älskar att hon är sådär bossssig haha

Svar: Haha, tack! :D Verkligen den bästa du läst? Wow! Taaaaaaaack! Vi båda två älskar också att hon är bossssig haha!

Felicia! x
weloveoned.blogg.se

2013-02-09 @ 21:12:29
URL: http://nattstad.se/cajsatomlinson

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback