That was hopefully the last time I saw them - Part 16
Jag drog snabbt på mig ett par mjukis byxor och en enkel svart tröja, på fötterna hade jag på mig ett par randiga sockar som inte alls matchade till resten av min outfit. Men jag gillade det så.
Idag så var det söndag så inget speciellt skulle hända. Jag skulle väl som vanligt släntra omkring på några av de många gatorna och röka eller stanna inne på mitt rum hela dagen för att sova. Jag gillade vilket som så det spelade inte så stor roll. Fast vad visste jag? Varje dag är oplanerad.
Idag så var det dagen då killarna skulle åka hem – äntligen – och den dagen då James skulle komma hem – åh nej. Fast hellre han än dem. Killarna får mig på nerverna hela tiden och tro mig att vara arg eller sur är faktiskt ganska ansträngande även fast man inte kan tro det. Dom låter mig aldrig vara ifred och de beter sig som om dom äger mig, vilket dom inte gör. Jag är inte som alla andra tjejer. Jag faller inte pladask framför deras fötter och slickar inte deras skor för att de ska gilla mig. Jag vill inte att dom ska gilla mig alls och dessutom så faller jag aldrig för killar – verkligen inte för en kille som någon av dem. Snobbiga popstjärnor är inte min smak. Fast hur skulle jag veta vad jag hade för smak i killar om jag aldrig riktigt varit kär eller aldrig varit i ett förhållande med någon? För mycket tankar.
När jag kom ner för trappen så kunde jag höra hur de fem pojkarna pratade lika högt som vanligt och skramlade med skedarna i tallrikarna lika mycket som vanligt. Jag skulle aldrig kunna vänja mig vid det här.
Efter det här skulle jag nog aldrig behöva se dem igen – en behaglig känsla for igenom mig för några sekunder. Känslan var inget annat än lättnad. Lättnad över att slippa bli övervakad 24/7. Lättnad över att inte behöva se deras belåtna leenden när dom ser mig uttrycka något annat än ilska och kaxighet, vilket jag alltid gör. Om alla bara lät mig vara så kanske jag skulle vara lugn lite oftare. Människor är så jävla fucked up – dom låter en aldrig vara ifred. Alla låtsas bry sig om en när de egentligen inte bryr sig ett piss om vad personen berättar eller går igenom. De vill bara att alla ska tro att dom är så jävla varma om hjärtat och är mer omtänksam än någon de nånsin kommer att möta. Men innerst inne så är vi alla själviska och någonting som börjar på k och slutar på ärlek existerar inte.
Jag sköt bort tankarna för ett tag och förberedde mig på att stå ansikte mot ansikte med några idioter. Som sagt – jag skulle aldrig kunna vänja mig vid det här. Aldrig.
Jag tog ett kort andetag och klev över tröskeln in till köket. Jag kollade inte på dem utan ignorerade dem direkt och gick mot köksön för att göra mig själv en smörgås. Det hade bara gått - av vad jag gissade – trettio sekunder och deras röster hade redan börjat fråga ut mig massa saker jag inte ville svara på. Jag ville inte svara på dem eftersom att jag inte ville prata med de fem pojkarna framför mig. Men det bryr sig inte dom om, dom pratar ändå.
.
”Good morning Diamond! Are you excited to meet your dad again after a long weekend?” Frågade Liam med vad jag kunde tyda ur min ögonvrå var ett vänligt leende. Jag svarade inte utan började göra ytterligare en smörgås.
”You have to be really sad that we’re leaving today. We’ll keep in touch, I promise. It’s okay to miss someone.” Sa Louis med en road ton eftersom han visste att jag var mer glad än ledsen över att de skulle åka. Jag kollade inte upp mot honom heller - utan försökte att ignorera hans kommentar. Vad vet han om att sakna någon? Har han saknat någon så mycket att han vill skada dig själv varje gång han tänker på personen? Nej. Det tror jag inte han har gjort. Jag ville skrika på honom på grund av det hans sagt om att sakna någon. Jag ville sparka honom hårt mellan benen. Men jag behöll det lilla lugnet jag hade samlat på mig och stirrade på mina händer som arbetade med att göra färdigt min macka – som jag tog extra lång tid på mig att göra.
”Why won’t you answer? You’re not tired of us are you? I mean you love us! C’mon Diamond, admit it that you can’t resist our charming smiles and deep down in your heart, really do love us.” Jag suckade högt åt Harrys dumma och retfulla kommentar. Håll lugnet Diamond, du klarar det. Det är bara några timmar kvar, bara några timmar. Jag svarade inte honom.
Jag tog fram juice paketet från kylskåpet och hällde upp den orangea vätskan i ett av de genomskinliga glasen. Jag riktade inte en ända blick mot någon av de fem killarna och låtsades vara väldigt inne i det jag höll på med – att göra frukost.
Jag visste inte vad som var felet med mig idag men allt kändes så himla konstigt. Jag skulle aldrig träffa killarna nå mer – vilket jag var glad över. Jag skulle återgå till det normala med en jobbig pappa och massa dömande personer på skolan – inte så jätte glad över. Det kändes som om den här helgen gått så långsamt framåt att det inte skulle förvåna mig om någon sa att det egentligen bara gått en dag men att jag haft lite fler tupplurar än vanligt och därför drömt om allt som har hänt under helgen. Är tupplurar ens ett ord? Varför pratar jag med mig själv? Bara sluta, bete dig normalt.
Det var inte förrän när jag sagt åt mig själv att bete mig normalt som jag insett att jag stannat upp mitt i en rörelse, jag hade för några sekunder glömt bort var jag befann mig.
Jag hällde upp flingor i en skål och grabbade tag i mjölken som redan stog på köksön. Jag var precis påväg att fint hälla ner mjölken så att jag skulle få mig själv en god skål med flingor när ett huvud plötsligt stack fram vid min axel.
”hello th-”
Personen fick mig att förskräckt hoppa till så att mjölken i mjölkpaketet farit lite överallt runt omkring mig och mest hade det nog kommit på mig och personen som försökt skrämma mig – och av min avsky så lyckades han faktiskt. Jag ställde det nu halva mjölkpaketet ifrån mig, med ett förbryllat ansiktsuttryck och vände mig irriterat mot den skyldige personen.
Harry stod och skrattade åt händelsen tillsammans med resten av killarna som fortfarande satt runt bordet men skrattade jag? Nej, för det här var inte kul. Inte kul alls. Jag hade nu en stor blöt fläck på min tröja och lite av mjölken hade kommit i mitt hår. Det skulle nog inte lukta så gott senare idag.
Han hade fått hela sitt ansikte och en stor del av sitt hår täckt av den vita vätskan men det var rätt åt honom, jag menar han borde inte ha försökt att skrämma mig som han gjorde.
”Why are you laughing? It’s not funny. I’m all wet and my breakfast is destroyed.” Sa jag i en ända stor suck och korsade så hotfullt jag kunde mina armar vilket fick honom – som i några sekunder försökt att vara seriöst – att brista ut i skratt igen och de andra killarna hakade utan problem med honom. Jag gav honom en mordisk blick innan jag knuffade undan lite hår från axeln och tog ett andetag för att prata igen.
”You’re really annoying, you know that right?” Sa jag i ett försök att inte slänga ifrån mig allt det lugna jag samlat på mig och kastade en sista blick på honom och de andra fyra killarna vid bordet innan jag grabbade tag i min smörgås. Vilket var en av de få sakerna som inte hade träffats av den gigantiska mjölk-tsunamin, som Harry var orsaken av.
Jag gav mig direkt av till mitt rum.
~
Jag satt på mitt rum och försökte att inte tänka på vad jag skulle ha gjort om jag bodde i Sverige och allt var som förut, på mamma eller varför fortfarande ingen – ingen – hade försökt ta kontakt med mig igen. Om någon bara skickade ett litet sms och det skulle göra min dag. Men jag gissar på att de egentligen tyckte jag var jätte jobbig och deras största önskan hade gått i uppfyllelse när jag flyttade därifrån. Ingen av mina kompisar kan ha gillat mig. Ingen gillar mig. Alla hatar mig men jag orkar inte bry mig. Det spelar ändå ingen roll, vem vet? Jag kanske dör imorgon av att en alkoholist satt sig i sin bil och svängt åt fel håll så att kvinnan eller mannen körde på mig istället för att köra på en grå och folktom väg.
Jag kan inte planera framtiden, om jag kunde det så skulle jag sitta i min röda favorit fåtölj i plysch och läsa en gammal bok från 80-talet av en filosof vid namn Madhukar. Mamma skulle glatt sjunga en av hennes gamla favorit låtar av Boyz II Men, samtidigt som hon lagade någon thailändsk curry rätt med jasmin ris. Jag skulle känna hur den gula såsens starka lukt spridits till vardagsrummet och jag skulle direkt lägga ifrån mig boken för att hjälpa henne med dukningen och salladen. Vi skulle skratta tillsammans och sjunga så högt att till och med den halvt döva tanten till granne skulle ha hört precis vilka ord vi uttalade. Efter vi ätit färdigt skulle vi ha tagit fram jordgubbar och strösocker för att sen sätta oss på gräset i trädgården - luktandes på blommorna. Jag skulle smått fnittrandes berätta om en söt kille i skolan och efter det skulle hon förhöra mig på SO provet jag skulle ha dagen efter.
Men det kan jag inte och jag önskar så fruktansvärt mycket att jag kunde det. Det skulle vara så mycket enklare. Jag skulle vara lycklig, jag skulle inte behöva tvinga mig själv från att inte tänka på en person. Jag skulle inte sakna någon så mycket att jag ibland vaknade mitt i natten av att jag skakade och grät så våldsamt så jag kunde svära på att sängen vibrerade. Jag skulle inte vilja skada mig själv fysiskt på grund av något jag vet att jag kunde ha hindrat. Jag skulle inte röka. Jag skulle inte dricka. Jag skulle inte skolka. Jag skulle ha en mamma. Jag skulle ha kompisar. Jag skulle älska livet. Jag skulle känna livslusten och glädjas över varje dag jag vaknade upp frisk.
Men det gör jag inte. Det är inte så enkelt, livet är svårt. Jag är inte lycklig. Jag måste tvinga mig själv från att inte tänka på en person. Jag saknar någon så mycket att jag ibland vaknar mitt i natten av att jag skakar och gråter så våldsamt att jag kan svära på att sängen vibrerar. Jag vill skada mig själv fysiskt på grund av något jag vet att jag skulle kunnat ha hindra. Jag röker. Jag dricker. Jag skolkar. Jag har ingen mamma. Jag har inga kompisar. Jag älskar inte livet. Jag känner inte livslusten och glädjas inte över varje dag jag vaknar upp frisk.
Nej, det är nästan så att jag önskar att jag ibland inte gjorde det. Jag önskar ibland att jag faktiskt inte vaknade upp en dag. Att jag liksom bara fortsatte sova och aldrig skulle behöva vakna upp i det helvette som liv jag har. Men som sagt – livet är inte så enkelt.
Men jag är inte heller så svag. En dag kommer jag att resa tillbaks till Sverige, köpa mitt gamla hus och köpa en röd fåtölj av plysch. Och… och mamma kanske bara kanske- nej. Sluta Diamond. Hon kanske skulle vara stolt över mig? Skulle kolla ner på mig med en varm blick. Hon kanske skulle ko- nej. Sluta.
Jag ansträngde mig så hårt för att tårarna som försökte lirka sig ur ögonvråna inte föll ner på mina kinder. Jag försökte med all min kraft att inte tänka på henne, på mamma. På min mammas vackra ögon, vackra leende, på hennes vackra personlighet. Jag försökte att inte tänka på henne alls. Men det gick inte att undgå. Hon fanns där hela tiden – i mina tankar – vars jag än gick kunde hon komma fram ur sin lilla hörna i min hjärna och inte vilja kliva tillbaka på flera timmar. Hon var en del av mig som jag inte kunde släppa taget – men på något sätt tappat och gjorde allt för att försöka ta tillbaka.
Tårarna hade fallit ändå och rann nu nerför mina kinder och några sekunder efter längre ner på min käklinje. Jag torkade argt bort tårarna och ställde mig upp från min liggandes position i sängen och gick med direkta steg mot toan.
Jag mötte bestämt min egna blick i spegeln. Jag såg tom ut. Ledsen ut.
Jag grep tag i ett par näsdukar i toalett skåpet och torkade bort resterna från tårarna. Men det funkade inte, både mina ögon och min näsa såg lite rödare ut än vanligt och mina kinder såg puffigare och större ut.
Jag drog stora slingor av mitt mörka hår bakom mina öron och böjde mig ner för att skölja av mitt ansikte. När jag gjort det tog jag närmaste handduk och torkade av ansiktet. Nu såg hela mitt ansikte lite rödare ut, vilket var bra för då var det inte lika enkelt att se att jag gråtit. Ingen skulle nånsin få reda på detta. Jag kammade igenom mitt hår med fingrarna några gånger och tog ett djupt andetag innan jag gick tillbaks mot min säng igen.
Jag la mig mjukt till rätta på sängen igen och stirrade återigen upp mot det vita taket. För att lugna ner mig själv så räknade jag mina andetag. Men det fungerade inte när jag kunde känna hur det hade börjat sticka lite smått i fingrarna på mig.
Om jag skulle vara helt ärlig så brukade jag aldrig – aldrig bli röksugen så lätt. Jag var beroende men kunde utan tvekan stå ifrån ett cigarett paket i några dagar om det var någonting som fick mig att tänka på annat. Jag rökte inte för att jag tyckte det var så gott eller för att vara cool utan för att jag skulle kunna tänka på något annat än mitt ”gamla” liv. Men nu så kände jag hur mycket jag egentligen ville känna den ljusgrå röken fara igenom mina lungor och ut igen. Hur mycket jag ville sätta mig i någon övergiven park och omringas av den giftiga röken och tänka på saker jag egentligen inte brydde mig ett skit om. Jag ville få bort mina tankar, jag ville fokusera på något annat.
Jag bestämde mig för att i alla fall ge det ett försök och begav mig ner mot nedervåningen. Killarna hade jag ingen aning om var de befann sig. Men de satt inte i vardagsrummet och befann sig inte i hallen så jag fick inga misstänkta blickar när jag gick för att leta efter mitt cigarett paket i min skinnjacka. Men det ända problemet var att jag hade hittat cigarett paketet men att mina cigaretter tagit slut tidigare i veckan. Fuck.
Jag stönade irriterat för mig själv och gick med missnöjda steg mot trappen igen. Aldrig hade jag velat ha en cigarett i munnen lika mycket som nu. Typiskt. Jag gick argt upp några trappsteg innan en tanke dök upp i mitt huvud.
Zayn rökte. Kunde jag ta hans? Tänk om han skulle märka? Han visste ju faktiskt redan att jag höll på med sådant, men frågan var – skulle han berätta för James? Om han skulle det så var jag mer än illa ute. James hade nyss fått reda på att min närvaro inte var på topp och han skulle flippa totalt om han fick reda på att jag dessutom rökte. Det skulle inte förvåna mig om han skulle skicka mig till internat skola för att jag skulle få lära mig vad som egentligen var rätt och fel här i livet.
Innan jag hann ångra mig så började jag med snabba steg gå tillbaks till hallen igen. Jag kollade extra noga så att ingen av killarna stod bakom något hörn och smsade eller något så att dom kunde se vad jag precis var påväg att göra. Men i min stora lycka så kunde jag inte se dem någonstans och det var fritt fram för mig att börja gräva i Zayns jacka.
Jag letade efter cigaretterna i varenda jacka som hängde på de svarta metallkrokarna och när jag var på den sista jackan så hade jag förlorat lite av mitt hopp och jag var nästan helt säker på att han hade tagit med dom in till hans rum. Jag öppnade jackfickan till den sista jackan och kände konturerna på ett par nycklar och en plånbok – inte där. Jag vände på skinnjackan och tyckte att jag kunde urskilja något kantigt under det svarta läder tyget.
När jag precis hade stoppat in min hand i fickan och kramat mina smala fingrar om cigarett paketet, så kunde jag höra hur steg kom närmre och närmre. Jag hade fortfarande inte släppt tag om cigarett paketet eftersom jag trodde personen skulle gå förbi men i min stora förvåning så kom personen gåendes rakt mot mig. Jag frös till is och spärrade panikartat upp ögonen mot killen framför mig, vad skulle jag göra? Hur skulle jag bort förklara det här? Skulle han tro mig om jag ljög? Frågorna i mitt huvud blev bara fler och fler för varje sekund som gick. Fuck. Fuck. Fuck. Det var just det här som inte skulle hända. Att Mr. Quiff skulle komma gående mitt i allting och förstöra mitt försök att skaffa cigaretter.
Jag kollade snabbt bort från hans ögon, mot golvet och vidare på min hand, som till min förskräckelse fortfarande var placerad inuti hans jacka. Jag svalde hårt till, det här var inte bra. Jag tvingade mig själv att kolla på honom igen, jag ville inte visa mig osäker eller svag.
Han höjde frågandes på ögonbrynen. Jag öppnade munnen i att säga något men stängde den lika snabbt för jag hade ännu inte kommit på en bortförklaring ännu. Det skulle ju låta helt stört om jag försökte med typ:
”Jo.. ha… det är faktiskt lite lustigt för att jag trodde det här var min jacka…” Eller ”Jag tänkte bara ge dina nycklar till dig… du glömde dem.” Vad fan ska jag göra? Han harklade sig för att återfå min uppmärksamhet och slog ut armarna i en position att jag skulle förklara mig. Jag mötte hans bruna ögon och tog sakta ut min hand ur hans jacka.
”I… You…uh..this… hi?” Sa jag och bet mig hårt innanför läppen. Hur jävla dum kunde man vara? I mitt huvud slog jag mig mentalt i magen med en hård sten. Hur skulle jag kunna ta mig ifrån den här situationen? Han stod liksom mitt i öppningen till vardagsrummet.
Jag tvingade mig återigen att möta hans ögon. I någon sekund kunde jag se hur hans mungipor drogs upp någon centimeter men han var snart seriös igen. Jag stönade tyst för mig själv men det skulle inte förvåna mig om han hörde det.
”I-I… thought it was my-” Jag avbröt mig själv skulle jag verkligen försöka mig på den där dåliga lögnen? Båda våra jackor var svarta skinnjackor men jag tog alltid upp min till rummet och jag var helt säker på att han märkt det sen tidigare.
Jag hade varit tyst alldeles för länge för att kunna fortsätta på min mening och han såg ut att förstå att jag inte visste vad jag skulle säga. Han kliade sig i nacken, rätade till sig och kollade ner på mig för att sen börja prata.
”What were you going to do? Say the truth.” Frågade han med en bestämd ton. Jag tog ett djupt andetag och tänkte precis säga något men som tidigare så stängde jag bara munnen och korsade mina armar i en position som försökte visa att jag var kaxig även om jag inte visste vad jag skulle säga. Han såg på mig med en smått road blick innan han började prata igen.
”You were going to take my cigarettes weren’t you? You aren’t legally allowed to smoke Diamond.” Sa han och gav mig ännu en av sina seriösa blickar, jag stönade högt och missnöjt. Jag skulle bli så glad om jag bara kunde slippa det här. Jag lovar att jag skulle sitta ett helt dygn och predika tillsammans med en präst om jag inte var tvungen att gå igenom den här situationen. Men tyvärr så kunde jag inte det och det sög ju.
”Yes I am. I’m eighteen years old and I am allowed to smoke whenever I want.” Sa jag kaxigt. Jag var sjutton år men det var jag helt säker på att de här snobbiga pop stjärnorna inte kommer ihå-
”You are seventeen years old, Diamond. And you’re definitely not allowed to smoke whenever you want.” Sa han med ett par höjda ögonbryn och en nöjd blick. Varför måste han komma ihåg hur många år jag är? Han vet alldeles för mycket om mig redan till exempel vad jag heter i efternamn. Jag gav honom en irriterad blick. Jag hatar honom. Jag bestämde mig att gå efter min instikt - som man inte alltid kunde lita på, jag menar i vilken situation befann jag mig just nu?
”Zayn I think I got something in my eye, can you check if it’s there?” Sa jag och gick närmre honom så att han skulle kunna kolla. Han rynkade på pannan i förvånad och kollade på min ögon vita om han kunde se något som låg där och skavde.
”It’s nothing there Diamond-” Jag avbröt honom innan han kunde säga något mer.
”Yeah. Exactly. That’s how much I care.” Sa jag och gav honom en sista blick innan jag självsäkert stormade ut därifrån. Som tur var så följde han inte efter mig och Niall och Louis som satt i soffan och kollade på tv frågade inte vars jag skulle.
~
Killarna hade precis åkt och James nyss kommit hem. Bara för att jag visste det betydde det inte att jag hade varit på nedervåningen och sagt hejdå eller sagt hej. Jag hade bara hört hur pappas röst dykt upp från ingenstans och killarnas försvunnit. Jag kände mig både lättad och förtvivlad. För nu var killarna borta men James hemma.
Jag kollade ut över den överskuggade gatan och på de sista solstrålarna som snart skymdes av det stora träden. Jag kollade på hur folk sprang förbi och hur folk gick förbi, hur vissa körde bil och hur vissa cyklade. Jag kunde höra hur fåglar kvittrade och hur bilens däck skrapades mot asfalten. Jag kunde höra mitt namn ropas från undervåningen och hur det smått blåste utanför.
Jag ställde mig tvärt upp och gick mot badrummet för att ta mig en lång och behövande dusch, både för att undvika pappa och för att han skulle veta att jag var vid liv utan att jag skulle behöva gå ner och säga det till honom.
Jag låste dörren bakom mig och satte på duschen.
Paparazzis - Part 15
Previously:
”Rule number three, Zayn, don’t act like you know me. Because you don’t!” skrek jag mot honom samtidigt som jag slog honom hårt med ena knytnäven – eftersom den andra var placerat i ett hårt grepp som han inte verkade vilja släppa. Tillslut så släppte han och jag knuffade honom så hårt jag kunde ur vägen eftersom han stod placerad mot trappan och satte i full språng mot mitt rum, men vart snart stoppad.
”You’re not going anywhere. You’re staying here so you won’t sneak out again.” sa Harry med en seriös blick. Jag höjde ögonbrynen i en frågande blick. Fuck. My. Life.
”Are you fucking kidding me?! I hate my life.” yttrade jag mig högt och föll ihop i en sittande position på golvet, låt mig bara dö. Snälla, döda mig någon.
Längre än till klockan elva ville inte min hjärna sova. Vilket var uselt för mig. Eftersom det betydde att jag var tvungen att gå upp och konfrontera killarna i One Direction, även kallad en mardröm när man är vaken. Och efter gårdagens händelser kändes det ännu mindre lockande än vanligt. Så jag låg och stirrade upp i taket i några minuter och hoppades på att de snart skulle ha ätit upp sin frukost så jag kunde få ha köket ifred. Skrammel, skrammel, högljutt prat, skratt, skrammel, skratt, skratt och ännu mer högljutt prat. Om det hade funnits en mattävling med de långsammaste ätarna i världen hade de vunnit. Hur jävla lång tid kunde det ta att äta upp en skål med flingor? Retards.
Igår så hade de tvingat mig att vara uppe tills jag blivit så trött att de visste att jag skulle somna vilken sekund som helst och inte skulle smita ut. Vad det än var för spel dom spelade så vann dom inte. Jag skulle aldrig låta dem vinna.
Men jag fattar bara inte hur jag kunde låta deras plan gå igenom! För mig är det inte okej och kommer aldrig vara. Men det där första och sista gången jag lät det hända. Jag ska inte luras nå mer och ska inte låta mig styras av dem.
Till sist orkade jag inte vänta längre, så jag släpade mig ut ur min varma säng och möttes genast av iskall luft som la sig som ett täcke runt min kropp och fick mig att rysa. Det kändes som om någon hade stängt av elementet i mitt rum. Det skulle i och för sig inte ha förvånat mig om någon faktiskt hade gjort det, det kändes som om vad som helst skulle kunna hända i det här huset just nu.
Medan jag långsamt arbetade mig nerför trappan funderade jag ut en plan. För att slippa äta frukost med dem. Jag skulle snabbt smyga in i köket, ta all min frukost och skynda mig upp till mitt rum igen.
Men min plan misslyckades när jag tog det första steget in i köket eftersom konversationen avbröts och allas blickar vändes mot mig. There goes being sneaky. Alla sköt mig varsitt leende. Jag log inte tillbaks utan himlade med ögonen.
”Good morning sunshine!” Louis lyfte sin tekopp i en gest som jag antog skulle vara välkomnande. Jag gav honom bara en frågande blick och ignorerade honom. ”You’re up bright and early!” sa han igen och ur ögonvrån kunde jag se hur roligt han tyckte det var att reta mig.
Jag uteslöt honom totalt och gick istället fram till kylskåpet där jag började plocka ut alla ingredienser som behövdes till min frukost. Jag ansträngde mig för att nå cornflakes-paketet som var placerade på en lite högre hylla, men klarade det inte och var tvungen att hämta en pall. Att vara född kort är inte det lättaste. Jag låtsades inte om killarnas blickar utan fortsatte att förbereda mitt eget.
”So” sa Louis efter en kort tystnad. Han fortsatte med en glad och pigg röst. ”What shall we do today?”
Jag höll nästan på att tappa ner filpaketet - som jag tagit fram från kylen. Vad menade han med vad vi skulle göra? Det fanns absolut inget ”vi”. Jag hade egna planer för dagen. Som inte inkluderade dem.
”We are not going to do anything together. We are going to do stuff separately.” sa jag och betonade ”we” så att de skulle förstå att det inte finns något ”vi” det är inte som om jag är vän med någon av dem. Jag klarar mig på min egen hand.
“No, because we have decided that you are grounded. You can’t go out without us.” svarade Liam med allvar i rösten. Jag höjde ett ögonbryn mot dem. Var de fullt seriösa? Jag hade ju redan utegångsförbud som James hade gett mig men nu gav killarna det mig också. Alltså så skulle jag inte få ha kul efter ”gårdagens händelser”. Jag hatade killarna mer och mer varje sekund jag var i närheten av dem.
”You’re not my parents…” Jag gick fram till bordet, fortfarande med det oöppnade filpaketet i min högra hand. De hade väl inte glömt reglerna? Som de alltid verkar göra. “so you can’t decide what I can do and what I can’t do.”
“Well, we’re responsible for you this weekend and James told us to do what we thought was necessary and it is necessary to not let go of you after yesterday’s behaviour.” Så typiskt curly. När jag väl hade fått övertaget skulle han alltid gå in och förgöra den som om den vore en tändsticka. Jag vände blicken mot honom och såg att han hade, som igår, endast hade ett par kalsonger på sig. Lika snabbt som jag vänt blicken mot honom vände jag ner den i bordet. Fuck. Jag fick inte låta någon halvnaken tonårsstjärna förstöra mina argument. Fan. Fan. Fan. I ögonvrån såg jag plötsligt en tidning så jag ryckte snabbt åt mig den, slog upp en slumpmässig sida och höll den framför ansiktet samtidigt som jag satte mig ner på stolen.
Kolla inte på någon av dem, Diamond, ignorera dem. Ignorera honom. Det lockiga pervot. Lyssna inte på vad de frågar. Läs tidningen istället, som om du faktiskt är intresserad av vad som står. Jag fuktade lätt mina läppar och skummade med blicken över artikeln och den stora bilden. Först hade jag inte gett den så mycket av mitt intresse, men snart såg jag vad det var.
Först såg jag bara det gröna Starbucks-märket som var placerat en bit upp mot det vänstra hörnet. Det andra jag såg var Liams rutiga skjorta och strax såg jag även de andra killarna. Alla fem hade fastnat i någon sorts konstig position, men vem som helst kunde ändå se att de var fullt upptagna med att springa. Men det som mest fångade min blick var det mörka håret som fladdrade i kanten av bilden. Under virrvarret av slingor kunde man tydligt se mitt ansikte. I ren chock satt jag fastfrusen och stirrade på bilden, sög in varenda detalj. Plötsligt kände jag hur någons varma andedräkt träffade mig i nacken. I ögonvrån kunde jag se att det var Louis. Mina ögon förflyttade sig neråt mot texten under repliken. ”The boyband One Direction has been seen outside Starbucks chasing a fan.” Som tur var hade de inte nämnt mitt namn. Jag hoppades innerligt att de inte ens visste det. Men hur vågade de säga att jag var ett fan? Jag var inte ett fan, jag var nog närmare en hater.
”What’s this?” frågade jag Louis som fortfarande satt i en lutande position över mig för att kunna granska sidan. Han drog på sig en fundersam min genom att stirra ut i ingenstans medan han knackade lätt med sitt högra pekfinger på sina läppar. Efter en stund svarade han:
”It’s an article.” Han lät fullt seriös och det var det som gjorde mig så irriterad. Han visste att jag inte var direkt glad över det här.
”Oh really? I didn’t know that”, sa jag med en röst som det bara droppade sarkasm ifrån. Louis brydde sig inte särskilt mycket om det utan tog bara en slurp av sitt citronte. Jag blängde argt på honom.
”What’s this?” upprepade jag, men denna gång lät jag även mitt pekfinger stryka under ”chasing a fan” för att han skulle förstå vad jag menade. Louis höjde roat på ögonbrynen mot mig och började prata igen.
”That’s a part of a sentence?” sa han med ett roat ansiktsuttryck. De andra killarna verkade också tycka situationen var rolig – för man kunde se hur de med roade ansikts uttryck åt av sin frukost för att jag inte skulle märka det. Hade de hört? Jag reagerade direkt.
“Oh, for fucks sake Louis!” sa jag högljutt och drämde ner tidningen i bordet. De andra tittade förvånat upp från sina frukostar, även fast de säkert visste vad vi pratade om.
”How did they get this picture?” sa jag och så tydligt jag kunde svepte jag med handen över den stora bilden så att alla skulle se tydligt vad jag menade.
”With a camera?” Innan jag kunde drämma till Louis – som förövrigt såg väldigt nöjd ut – så hoppade Liam in i samtalet.
”Diamond, not to brag, but we’re the biggest boy band in the world right now and the paparazzis follows us basically everywhere.” sa han och rynkade på sin panna i ett undrande ansiktsuttryck som för att fråga om jag hade förstått. Men det var fortfarande massor av frågor som sköt omkring i mitt huvud. Jag började bli paranoid.
“So you knew about this?!” frågade jag förbryllat. Visste han att det hade varit personer som hade följt efter oss och tagit kort på oss? En nervös känsla spred sig i magen på mig. Hur kan de stå ut med det här?
“Yeah, we can’t avoid them. They are everywhere”, svarade Niall simpelt. En hemsk tanke slog mig. Jag kände mig övervakad, genom skådad och framför allt paranoid – nästan rädd. Men jag är aldrig rädd.
“So they can have pictures of me in the shower?” ubrast jag samtidigt som jag hastigt reste mig upp panikslaget. Det här var inte bra. Inte bra. Inte bra alls.
“What? N-” sa Zayn och de andra rynkade konstigt på pannan åt mig, men jag avbröt honom innan han hann säga något mer. Det var som om alla frågor och tankar ramlade ut ur munnen på mig. På exakt samma tilfälle.
“Maybe they’re taking pictures of us right now? Oh my god! What are we going to do? Are they hiding outside the window? Maybe they are lying in those bushes! We have to do something!” Jag hade börjat gå fram och tillbaka genom rummet och trummade nu med mina fingrar längs mitt ena ben i ett försök att lugna ner mig själv. Varför jag var så nervös visste jag inte. Jag hade ärligt talat ingen aning. Louis försökte lugna ner mig.
”Calm down Diamond, there’s no-” sa han men blev snabbt avbruten av mig, som nu hade börjat rabbla upp mina tankar som sköts omkring i huvudet på mig. Jag kände mig iakttagen. Tänk om någon fått bilder av mig när jag gråtit eller rökit?
”Have they been taking pictures of us the whole time you’ve been staying here?! The paparazzis got pictures of me trying to sneak out yesterday, haven’t they!? Why would they think I’m a fan? Oh no! Are they going to-” Panikartat gick jag runt i köket och drog mina fingrar igenom mitt långa mörka hår för att försöka lugna mig själv men det funkade inte. Louis hade fått mig att sluta genom att praktiskt taget skrika mig i ansiktet.
”Calm down Diamond!” Louis tog tag i mina axlar och skakade om mig hårt. Efter en stund slutade jag hyperventilera och började andas normalt igen. Vänta, vad var det jag höll på med? Sen när började Diamond Abernorth hyperventilera över saker? I ett försök att försöka rädda mig själv ur sjön som jag försatt mig själv i började jag babbla på oavbrutet. Tänk om de hade förstått att jag – nästan – visat mig rädd? Jag menar, jag är aldrig rädd.
”I mean, it’s not really like I’m scared or anything. In fact, I don’t even care, it’s just-“ Jag avbröt mig själv när jag kände hur mina kinder hettades upp. Diamond ta dig bort från situationen nu, intalade jag mig själv.
”I’m just gonna go to my room”, mumlade jag innan jag satte språng mot trappan i full fart och på bara några sekunder var jag inne på mitt rum. Jag stängde dörren efter mig. Jag pustade ut i lättnad över att jag kunde höra att ingen följt efter mig, jag vill inte ha dem här just nu. Okej, sen när vill jag nånsin ha dem nära mig? Jag vilade ryggen mot dörren och gled ner längst väggen för att sen sätta mig ner på golvet. Jag kollade upp i taket och tankarna började återigen röra sig som blixtar på öppna hav i mitt huvud.
Varför hade jag gjort sådär? Jag hade bokstavligt talat fått spel. Inte okej, Diamond. Åh fuck! Vad håller jag på med? Jag får inte visa mig svag. Hoppas ingen av dem märkte det. Det är såklart de gjorde. Diamond, är du dum i huvudet? Du skrek ju för fan högt som en ilsken kråka och vandrade omkring som i att vara beredd att springa därifrån. Du måste skärpa dig nu, Diamond. Sluta upp med det här.
Jag måste sluta upp med att prata med mig själv i tredje person.
Jag ställde mig långsamt upp och sprang mot sängen i fullfart för att sen landa mjukt med huvudet rakt på en av dom fjädermjuka kuddarna. Jag andades långsamt in och sen ut – för att försöka rensa mina tankar från saker jag helst ville slippa just nu. Men tankarna försvann inte, dom satt som fast klistrade i hjärnan på mig som alltid. Kan någon rädda mig?
~
Jag satt in tryckt mellan Liam och Niall. På soffan. Kollandes på en film. Med dem. Alla fem. Det enda jag kunde tänka på var en enstaka fråga som ringde i mitt huvud. What the fuck is happening to me? Sen när blev jag tjejen som börjat ”acceptera sociala saker” när jag inte vill ha något med människor att göra längre? Inte sen nu. Det kommer aldrig hända.
Det är bara det att de tvingade mig att sitta här och kolla på någon dålig skräckfilm. Om jag gick därifrån så skulle det enligt de betyda att jag skulle försöka smita iväg så… det fick jag inte.
Jag hängde inte riktigt med i vad som skräckfilmen handlade om men den var läskig- eller va? Jag menar den är så lame, jag menar…Asså.. Okej. Sluta Diamond, sluta prata med dig själv i ditt huvud. Kolla på filmen och låtsas inte bry dig om att både Liams och Nialls arm snuddar mot dina, ignorera det. Du tycker inte det är irriterande och vill inte putta dem ifrån dig, du vill bara säga åt dem och ge de några konstiga blickar.
”Diamond?” hörde jag en röst säga från rummet bredvid. Jag skrek i en viskning av en plötslig rädsla som uppstått inom mig och spärrade upp ögonen för att se om någon hade sett. Det hade ingen – tack och lov. Jag letade efter det håll rösten kommit ifrån, den hade kommit ifrån köket.
Jag kollade mig omkring lite diskret i soffan och såg att den killen som saknades och måste ha ropat på mig var the curly haired one. Jag ignorerade honom eftersom jag helt enkelt inte brydde mig om vad han nu ville mig.
”Diamond, I got your phone and I am going to give it back to you if you help me out with this. If not... well then I’m going to keep your phone.” sa han och jag kunde slå vad att han skulle ha dragit till med sitt lilla ”skådespeleri”, ryckt på axlarna och sen kollat på mig med en blick som om det var det enda han kunde göra i det här fallet – om jag hade varit i samma rum som honom just då. Men som tur så var jag inte det.
Men när tanken sedan slog mig att han faktiskt hade min mobil eftersom den låg inte på soffbordet där jag lagt den – så sprang jag fort som vinden dit och krockade nästan i honom av att nästan inte kunnat stanna för att sockarna jag hade på mig var väldigt halkiga. Han skrockade pojkaktigt åt mig och stoppade sin hand i fickan på jeansen för att sen kunna dra upp min mobil därifrån.
Mina ögon krymptes snabbt ihop i en sur blick. Han såg ut att tycka det var väldigt roligt och viftade retandes med min Samsung framför mina ögon. Jag försökte greppa tag i den men missade. Och missade. Och missade. Jag sög på det här spelet vi nu spelade eftersom han var lång och inte jag. Att då försöka nå någonting som var flera centimeter över mitt huvud var inte det lättaste. Jag suckade argt till när jag hoppat så högt jag kunde och återigen missade mobilen med flera centimeter. Jag slog till honom med min knytnäve i hans mage men han reagerade inte på det sättet jag velat utan skrattade bara åt mig. Jag gav honom en extremt irriterad blick.
”Sorry it’s just really funny to tease you because you get mad so easily.” skrattade han och petade mig i magen. Jag slog så hårt jag kunde bort hans arm från mig och det resulterade genom att han skrattade åt mig – som alltid. Varför är det så jävla roligt? Om det är någon jag inte förstår så är det curly. Nej förresten, är det några jag inte förstår så är det alla de fem pojkarna som har bott hos mig i snart en helg och jag kan inte vänta tills den är över.
”Okay, I’m going to stop. I need your help with the microwave, yours is so much more complicated than ours and I want popcorn.” sa han och pekade mot den silvriga elapparaten i hörnet av en av de vita köksbänkarna. Jag höjde ögonbrynen mot honom och skrattade fejkat till för att sen gå mot vardagsrummet igen. Men innan jag hann ut därifrån så kunde jag höra hans sjukt irriterande röst säga något till mig.
”And your cellphone is mine.” sa han och jag kunde höra på det sättet han pratade hur roande han tyckte det här var. Haha, curly. Jag hatar honom. Varför gör jag det här? frågade jag mig själv innan jag snabbt gick fram mot mikrovågsugnen, tryckte på några olika knappar för att få fram hur länge popcornen skulle vara där inne och snart så hade den silvriga maskinen framför oss startat och popcornen börjat poppas. Han var precis påväg att säga något men jag var snabb därifrån och satt snart allra längst ut på den vita soffan – den här gången inte mellan någon av killarna som tur var. Jag behöver space och vill inte ha någon nära. Det vet alla i det här rummet.
Jag önskade bara att filmen någon gång skulle ta slut och lika så den här helgen. Jag ville tillbaks till det vanliga. Nu.
Hej där! Förlåt för att vi varit sena. Igen. Ni såg vad jag skrev tidigare visst? Jo, det gjorde ni. Att två hela veckor har jag varit väldigt upptagen nu och den här veckan har också varit väldigt hektisk! Så kommer den kommande veckan också bli.. med tre prov i raken. Mysigt eller hur? Nej skulle inte tro det! Men har börjat skriva på kapitel 16 och det kommer inte bli så långt så det kommer nog inte ta aldelles för lång tid att dyka upp här på bloggen! Sen så får ni se vad som händer eftersom det är sista dagen då killarna är där i part 16! OMG eller hur? we're moving on liksom hahaha. Men det kommer bli jätte roligt att skriva de kommande kapitlena! Är taggad! Nu måste jag dra ska plugga till prov imorgon!
Kram och hoppas ni har haft och har det bra! Kommentera gärna. Ni som stannat ni är det bästa människorna på jorden! Förresten Klara har skrivit mycket av det här kapitlet också så det är inte bara jag! Puss.
Felicia x
