Hello, London - Part 2
Previously:
Jag blickade ut över det oändligt stora rummet och såg i ena hörnet ett McDonalds som var fullkomligt proppat med hungriga människor medans Subway såg ut att ha det lugnt. Jag började direkt styra mina fötter mot den gröna skylten, planet skulle gå om precis två timmar.
Jag måste ha slumrat till, för jag vaknade av att det skakade till lite. Precis då jag öppnade ögonen hörde jag hur en kvinnoröst forsade ut genom högtalarna i taket.
”We will land in Heathrow in about ten minuets, so please fasten your seatbelts.”
Jag drog upp rullgardinen av plast och tittade ut genom fönstret. En mängd av hus, träd och vägar bredde ut sig åt alla håll så långt man kunde se. Planet hade börjat sjunka lite och nu kunde man även se virrvarret av bilar. När jag kände att den stora – väldigt stora – kvinnan, som hade suttit bredvid mig hela resan, flåsade mig i nacken flyttade jag lite på mig för att hon också skulle få se.
”Home sweet home”, suckade hon glatt efter en titt ut genom fönstret. Jag bara log lite stelt för att jag inte skulle vara otrevlig och sur, vilket jag dock kände mig som.
Planet skuttade till några gånger när dess hjul nuddade asfalten. Jag höll ett krampaktigt tag om armstöden och försökte att andas så lugnt jag kunde. In genom och ut genom munnen i en rätt så jämn takt. Att landa var snäppet värre än att starta. Innan jag började sexan hade jag älskat att flyga till olika ställen. Men sen fick jag höra att ett plan hade störtat in i ett berg och att ingen av passagerarna hade överlevt, så nu håller jag mig så långt bort från ett plan som möjligt, och det är bara i nödfall som jag sätter foten på ett. Först när planet hade stannat helt och hållet och folk hade börjat resa sig upp för att ta sina väskor vågade jag slappna av. Jag väntade tills kvinnan bredvid mig hade lyckats tränga sig ut till mittgången innan jag drog ut min lilla handväska som legat under min stol. Det blev kaosartat när alla försökte ta sig ut samtidigt. På något sätt lyckades flygvärdinnorna organisera gruppen, så att alla tog sig ut ur planet lugnt och försiktigt. När jag hade klivit ner på metallplattan utanför flygplanet kände jag mig extremt lättad. Äntligen båda fötterna på stadig mark. Jag slängde väskan över axeln och började gå med ganska raska steg genom tunneln. När jag kommit ut ur tunneln delade sig vägen. Jag spanade efter någon skylt att följa och hittade en som det stod ”Baggage” på och så en pil som pekade åt höger. Jag gick åt det hänvisade hållet. Varje gång vägen delade på sig så följde jag bara pilen som pekade mot ”Baggage” och tillslut var jag framme. Det stod en massa människor framför rullbandet, så jag bestämde mig för att vänta en stund tills platsen hade tömts på lite folk. Men jag orkade inte vänta särskilt länge så jag trängde mig förbi folkhopen med några ”Excuse me” och ”Sorry”. Nästan direkt såg jag mina väskor rulla ut, båda samtidigt. Jag lyckades få av den ena väskan, men hur jag än ryckte och drog så fick jag inte av den andra. Som tur var kom någon till undsättning och lyfte av den som om den bara vägde två kilo.
”Thank you, sir”, mumlade jag till mannen bakom mig, tog en väska i vardera hand och vände mig för att gå då jag såg vem mannen som hjälpt mig med väskan var. Det bakåtstrukna håret med några hårstrån som hade lossnat och hängde ner över pannan, de ganska smala blå ögonen och ett litet svagt leende. Min pappa.
”H-hey”, fick jag fram.
”Diamond? Is that really you? Wow, you’ve grown into a young woman”, utbrast han och sträckte ut armarna för en kram som jag besvarade avvikande. Han luktade av något mysko rakvatten som jag inte alls gillade lukten av och sättet han kramades på var bara allmänt konstigt och stelt. Ingen sån där perfekt pappa-kram som i filmerna.
”Yeah, it’s me”, mumlade jag och undrade varför jag inte bara hade stannat hos min moster. Jag tog ett stadigt grepp om båda väskorna. ”Let’s go.”
”Okay, as you wish, princess.” Han trodde tydligen att jag var fyra år och att vi fortfarande bodde i Sverige och att allt var frid och fröjd. Han log – och av någon anledning blev jag äcklad över att han såg glad ut – innan han tog en av mina väskor och styrde stegen mot motsatt riktning jag hade kommit ifrån. Medan vi gick försökte jag se mig omkring, men det var svårt att hålla en jämn takt med honom. Han var väldigt snabb. Jag hann se ett McDonalds, två klädbutiker, några bänkar och bord innan vi var framme vid en rulltrappa. Pappa, jag menar James, lyckades på något sätt få ner båda mina väskor nerför rulltrappan utan att få dem förstörda. Han fortsatte med raska steg medan jag kom efter. När vi kom fram till en plattform saktade han äntligen in.
”Here,” sa han och räckte mig en tågbiljett. ”Don’t lose it.”
Jag tog den, stoppade ner den i handväskan och satte mig sedan ner på en bänk som stod placerad vid en vägg. James satte sig ner bredvid mig. Jag tittade ner på mina skor. De orangea, nötta Conversen kändes rena jämfört med golvet.
”So, how do you think your new life here will be?” frågade han och jag såg hur han knäppte sina händer. Om det var ett tecken på nervositet eller bara en vanlig gest vet jag inte, men han såg inte särskilt avslappnad ut.
”Good, I suppose”, svarade jag kort och fäste min blick på någon ointressant reklam en bit längre bort. I ögonvrån såg jag hur ett blått tåg kom och bromsade in, så jag ställde mig upp och tog tag i mina väskor. Jag hörde hur James ställde sig upp och suckade bakom mig. Med väskorna bakom mig gick jag fram till de öppna tågdörrarna och lyckades själv lyfta upp väskorna. Det var däremot svårare att trycka in de på bagagehyllorna, men jag fick upp de med nöd och näppe. Jag satte mig ner på ett av sätena, lutade mig mot rutan och tittade ut.
Andra delen på It Was Meant To Be! Hoppas ni gillade det! :D Del 3 kommer... någon gång i framtiden :)x
Airport - Part 1
Jag styrde mina steg mot ingången av flygplatsen och såg genom de två stora glasdörrarna, hur människor sprang för att inte missa sina flyg eller låg på golvet för att sova på grund av försenade flyg. Jag tittade bak över axeln för att se hur det gick med de två resväskorna som jag fullkomligen släpade bakom mig. De var så tunga och fulla med saker som jag var tvungen att ta med mig till pappa, att jag hade varit tvungen att sätta mig på dom för att kunna stänga dem, det skulle inte förvåna mig om dom sprängdes av en ända stor klädbomb när jag skulle öppna dem igen. Förut brukade jag alltid packa kläder så att jag kunde stänga den med ett enda lätt drag. Men nu när jag skulle flytta - ifrån Sverige och till London - så pressade jag i allting jag kunde greppa tag i för att inte glömma något.
Dörrarna gled lätt upp framför mig när jag kom tillräckligt nära och jag möttes av en kvav luft fylld med lukten av snabbmat och parfym. Jag rynkade lätt på näsan av den plötsliga stanken. Jag vandrade långsamt med blicken över rummet för att sedan kunna urskilja dom stora tv-skärmarna upphängda på väggarna. På några stod det Turkiet, på en annan stod det Florida, en annan Thailand och till min lättnad fanns det än där det stod England, London. Jag pustade lätt ut och började gå till den välbyggda kön. Den fick mig att rynka på pannan av frustration, den var väldigt lång och fler personer ställde sig i kön för varje sekund som gick. Jag skyndade automatiskt på stegen för att hinna komma före ett gäng killar i min ålder, för att sen ställa mig bakom en gammal farbror.
Farbrorn hade shorts på sig och en skjorta som var i en vinröd nyans. Den var stryken på vissa ställen av skjortan men jag antog att dom måste ha missat på andra ställen, för man kunde se olika fläckar av skjortan med till skrynklade delar. Jag gav den ett frågande uttryck innan jag fortsatte min iaktagning. Han hade gigantiska fötter med två styckna vita Adidas skor som enligt mig var ordentligt uttvättade och nötta. För dom såg inte smutsiga ut, utan blänkte snarare i en lätt gul nyans, vilket inte var så vackert. Jag drog lätt på munnen i en grimas, det sista på hans fulländade outfit var dom färglada turkosa sockarna som var högt uppdragna längst vaderna. Jag rynkade på pannan, han hade klätt sig som om han skulle åka till en riktig solsemester, tanten också. London var väll känt för att det regnade mycket, eller?
Jag sköt bort mina tankar från det gamla paret framför mig, innan jag tog ett litet steg framåt när resten av kön också gjorde det. Jag suckade och tänkte på hur pappa skulle ta emot mig. Med en stor varm kram och ett förlåt eller med en irriterad blick och en elak kommentar om hur tyst jag var. Jag bet mig nervöst i underläppens insida.
Han hade lämnat mig och mamma när jag bara var sju år och om han nu förväntade sig att jag skulle slänga mig om hans hals i en omfamning och uttrycka mig i en mening hur mycket jag hade saknat honom, så hade han så fel. Jag hatade honom för vad han hade gjort mot oss. Han lämnade sin dotter som precis skulle börja ettan för att förgylla sin dröm om att bli musik producent och flyttade sen tillbaks till sitt hemland. Både jag och mamma hade blivit förkrossade av händelsen.
Jag lärde mig efter några år att inte sakna honom, att inte försöka kontakta honom och att inte ens nämna honom. Han var inte min pappa längre, inte enligt mig, han var en främling. Efter tio år och några veckor – utan pappa, så berättade mamma vad som höll på att hända med henne. Hon hade inte berättat det för mig tidigare, hon hade inte velat oroa mig. Hon hade fått cancer och det hade pågått i säkert ett halvår innan jag fått reda på det. Det hade varit därför hon ibland försvann någon eftermiddag för att sen komma tillbaka och säga att hon fått jobba över när hon egentligen hade varit hos doktorn. Då hon berättade att hon hade cancer och att hon skulle dö inom ungefär en vecka så blev jag så chockad att jag började skratta åt det. Hysteriskt, påstår du att min egna mamma har cancer? Du är allt rolig du!
Men efter en vecka eller två med henne på sjukhuset så dog hon, hon lämnade mig här nere ensam. Jag blev först chockad - igen - den här gången så skrattade jag inte utan jag stirrade ut i ingenting, det kunde inte vara sant. Att min mamma var död, kunde inte stämma hon hade ju sagt till mig flera gånger att hon aldrig skulle lämna mig! Varför skulle hon då göra det? Varför skulle hon då lämna mig? Hon skulle snart komma tillbaka. Men det gjorde hon inte. Jag fick bo hos min moster i några veckor innan begravningen skulle ske och inte förens då fattade jag att det var på riktigt. Min mamma levde inte längre. Hon var död, hon fanns inte längre. När jag såg henne ligga i den vita trä kistan så kom tårarna, hur kunde hon bara lämna mig här med alla idioter som människor, hur kunde hon?
Efter några böner och sånger av olika personer så var det min tur att gå upp och spela för min mamma det hon en gång lärt mig. Lärt mig spela piano. Ett av det mest vackraste instrumenten i hela världs historien, att bara se på den stora flygeln påminde mig om henne. Jag ville inget annat än springa därifrån. Komma bort från allt, komma bort från den sorgsna platsen. Så det gjorde jag, det slutade med att jag sprang därifrån - ut från kyrkan - till en bänk som jag satt på för att släppa ut mina känslor. Jag var för feg för att spela, det gick inte. Efter mammas död hade jag inte kunnat sjunga, spela piano eller lyssna på musik. Det påminde mig för mycket om henne.
Efter begravningen hade jag börjat sno en cigarett eller två av min mosters man. Han märkte det aldrig. Mina tankar flög iväg och jag kunde tänka på något annat än på min mamma när jag drog in ett bloss av cigaretten och sen blåste ut den ljusgrå röken igen - som direkt drog sin kos av vinden som sakta svepte förbi.
Efter en vecka fast på mitt rum hade jag sett på facebook att det skulle vara fest hos en kille från min gamla klass bara några kvarter därifrån och då hade jag tagit chansen direkt. När jag kom dit var det redan festen i full fart och jag gick direkt till drinkarna för att svepa i mig dom. Det var samma sak som med cigaretterna. Det fick mig att må bättre, att tänka på annat. Det blev som min vardag att dricka, röka och gråta.
Tills jag nu tvingades iväg till London för att bo hos min pappa. Efter alla år så skulle vi träffas igen och skulle jag vara helt ärlig så såg jag inte framemot det. Få börja i en ny skola, flytta till ett nytt hus, börja prata engelska hela tiden och få stå ut med en pappa som jag knappt kände. Men vad kunde jag annars göra än att acceptera att jag inte kunde leva hos min moster hela livet? Hon hade redan sex barn och med en till tonåring att hålla koll på tror jag hon nog stod över.
Jag stampade otåligt med foten mot marmor golvet innan det gamla paret framför mig äntligen var klara och det var min tur att få checka in mina väskor. Jag försökte få upp dom tunga väskorna på bandet, men efter någon minut av kämpade så hjälpte en av dom muskulösa killarna bakom mig. Genom att lätt ta tag i det tjocka handtaget längst upp på väskan och ge mig ett vänligt leende. Jag drog snabbt fram mitt pass och gav det till den välklädda kvinnan bakom disken, hon log vänligt och frågade mig några frågor innan jag kunde gå iväg för att äta. Jag blickade ut över det oändligt stora rummet och såg i ena hörnet ett McDonalds som var fullkomligt proppat med hungriga människor medans Subway såg ut att ha det lugnt. Jag började direkt styra mina fötter mot den gröna skylten, planet skulle gå om precis två timmar.
Det här är första kapitlet då ni får reda på lite fakta om Diamond - huvud personen, som också är Vanessa Hudgens som vi kommer beskriva henne som (på utseendet inte sättet....?) :D
Den här novellen som vi nyss har börjat på heter It Was Meant To Be, andra delen kommer snart! X
Felicia
Hej!
Hej! Kul att du hittade hit, eller ni?
Vi är två tjejer från Sverige, stad? Det får ni aldrig veta, moahaha! (Bra första intryck?) ;)
Back to business, på denna blogg kommer vi att skriva om One direction - ganska obvious, visst? - vi kommer skriva en novell och lägger ut kapitel förhoppningsvis varje dag, när vi inte har plugg eller andra aktiviteter, haha, aktiviteter...kallade jag just läxor min hobby?! Ajah, whatever, bara för att jag skriver lite weird och ganska humoristiskt just nu (haha) så betyder det inte att jag är dålig på att skriva annars...(believe, me)
Iallafall så är vi två tjejer som gillar One direction och att skriva hoppas ni gillar precis våran novell blogg och vill lägga ner eran dyrbara tid på att läsa precis våran! Vi älskar dig då! :D
