weloveoned.blogg.se

Jag gick med långsamma steg genom en tom korridor, med ingenting att göra. Eller det hade jag ju, men dom få cigaretterna som jag hade kvar skulle jag spara till efter lunchen och lektionen tänkte jag inte gå på. Idag var jag inte på humör att bråka med tjejer med mindre hjärnceller än en guldfisk och dessutom var Josh och hans lilla gäng på den här lektionen. Jag orkar inte med hans dumma försöka att börja prata med mig genom att dra dåliga raggningsrepliker eller störande blickar på min rumpa varje gång jag går förbi. Jag försökte att ignorera det som jag ignorerar alla andra, men något så störande ville jag bara knöla ihop och kasta i en soptunna i en bäcksvart gränd. Men så lätt är det inte att handskas med Josh, han är smartare än så. Han vet att jag skulle ge honom en fet spark mellan benen om han kom närmre än vad han redan var. Men vad jag inte visste var vad han skulle göra om jag gled längre ifrån.

Jag sparkade till en svart dammig mössa på golvet, den sköts iväg med en lätt spark och jag förflyttade min blick från golvet till dörren lite längre fram i korridoren. Jag kunde höra ett lågmält samtal pågå vid varje dörr jag passerade, antingen var det hur alla duktiga elever diskuterade något med sin lärare eller så var det dom stökiga eleverna som gjorde samma sak men diskuterade om helt andra grejer än vad nördarna gjorde. Båda två diskussionerna verkade helt värdelösa enligt mig.

Jag hatade skolan, den fick mig att känna mig instängd. Förut så tyckte jag om skolan, man kan inte säga att jag älskade det men jag tyckte om den. Jag var duktig i skolan, jag hade inga problem med något utav ämnena och jag hade faktiskt ganska många vänner. Nu så ville jag inget annat än bort här ifrån, för jag varken brydde mig om mina betyg eller hade några vänner som brydde sig om mig.

 På den här skolan var jag badasset och tjejen som bryter mot alla regler, hon som man kunde hitta på någon mystisk natt klubb med en fem år äldre kille. Jag är inte sån, jag har aldrig upplevt hur ett riktigt knull går till och har inte ens nuddat någon annan människas läppar än min mammas som jag förut gav god natt pussar lite då och då. Men rykten går omkring att jag har legat med fler än hundra män och att jag brukar langa droger till ungdomar i min ålder. Skämtar du med mig? Okej, jag röker, bryr mig inte om dumma kommentarer och har inget problem med att stå upp för mig själv mot någon som är elak, men det betyder definitivt inte att jag har legat med någon eller att jag röker marijuana på helgerna. Verkligen inte, jag är fan inte någon hora och definitivt inte någon som utökar mer droger i samhället. Hur kan man ens våga döma personer som man fan inte känner på det där sättet? Människor blir bara hemskare och hemskare, vad kommer egentligen hända med den här världen?

Lunchen är inte min favorit timme på dagen men ändå så är den inte så farlig. Den är inte så jätte lugn, alla skrattar och pratar högt, vissa skriker för olika anledningar. Oftast är det fangirls som skriker, om hur snygg Taylor Lautner är i hans nya film, och oh-my-god-jag-tror-jag-kommer-dö-inom-två-sekunder skriket dyker upp inom minst fem sekunder. Det får mig att vela doppa mig i en tunna soja. Allvarligt hur drygt är det inte? Asså om dom tror att – om dom nu någon gång kommer att träffa han (Ha! Knappast). – det gör det dom så mycket attraktivare om dom står och skriker rakt upp i hans ansikte så nej det gör det inte.  Till och med jag vet att det inte är så killar vill att en tjej ska bete sig runt honom.

Jag tog en av de vita tallrikarna och började  sleva upp kyckling salladen på fatet. Jag tog en kniv och en gaffel, och vände mig om samtidigt som jag blickade ut över den stora matsalen. Matsalen var full proppad med elever från olika årskurser. I ett av hörnet stog det övergivna bordet, där jag i vanliga fall satt. Jag började med lugna steg gå dit, samtidigt som jag såg till att ingen hade tänkt sätta sig där. Men som tur var gjorde ingen det.

~

(Samma dag men efter lunch…)

Jag drog in ett djupt bloss från cigaretten och när jag hållit in röken i mina lungor i några sekunder, så andas jag långsamt ut och jag ser tydligt hur röken virvlar upp mot himlen med hjälp av den lätta blåsten. Jag börjar om på nytt, genom att föra cigaretten mot mina läppar. Jag hade skippat en lektion nu efter lunchen och planerade på att skippa en till. Det betydde alltså att jag varit på en lektion idag. Varför inte fler? För att jag inte orkar med alla idioter som stirrar, undrar, fnyser, fnissar och framförallt viskar. Därför satt jag hellre här.

När bara en liten stump av cigaretten var kvar och alla mina cigaretter var slut så fimpade jag den genom att skrapa den glödande biten av cigaretten, mot asfalten och gick in för att smyga omkring i korridoren som vanligt. Alla var på sina lektioner och det ända som jag hörde var mina egna steg eka genom de långa, vita korridorerna. Det var nästan lite kusligt, men på något sätt fick det mig att tänka på annat och inte på cigaretter, mamma eller hur jag inte längtade att åka hem till James.  

~

När jag kom hem så var jag ensam, som vanligt. Vilket var jätte bra enligt mig. Då behövde James inte tjata på mig att det är otrevligt att inte svara på när någon pratar med mig eller att jag måste städa mitt rum varje torsdag. Jag är inte hans slav. Och varför stör han sig så mycket på att mitt rum är stökigt? Det är inte så att jag någonsin kommer låta honom få vara där inne.

Jag slängde väskan på golvet och riktade direkt mina steg mot köket. Jag tog fram ett glas från ett av dom vita skåpen och ställde det på köks ön, för att börja leta efter mat i kylskåpet. Jag tog fram apelsin juicen, smör, skinka och ost. Jag tog fram bröd, som James köpt för några dagar sen och började smöra en av halvorna som jag skurit upp.

I helgen tänkte jag definitivt göra något för att rensa alla tankar jag har i mitt huvud, det blir nog att leta upp någon natt klubb, rökningen var inte nog för tillfället. Jag ville rensa tankarna på riktigt, jag längtade efter det. Att få göra vad jag vill, att bli omringad av människor som inte vet någonting om mig, det jag inte längtade efter var musiken som dunkade ur dom stora svarta högtalarna, som är uppsatta lite var som helst i natt klubben. Men de många tonerna som kommer ut ur högtalarna är lätta att koppla bort med alkohol i mig.

Jag åt upp mina två mackor och drack upp mitt glas juice innan jag började gå upp för trappan. Jag behövde verkligen duscha. Då skulle James ändå inte behöva prata med mig för att veta att jag är hemma, han kan istället höra hur vattnet rinner.

~

I dag gjorde jag samma sak, gick omkring i korridorerna och iakttog klottret på skåpen eller rökte utanför ingången, det var ändå aldrig någon som var ute. Cigaretterna hade jag hunnit köpa igår efter den stela och obekväma middagen med James, vi har alltid lika lite och prata om. Det kan bero på att jag avslutar dem så snabbt som möjligt. Vilket han starkt ogillar, varje gång jag gör det så glufsar han i sig så mycket mat som möjligt bara för att inte slänga ur sig någon kommentar om hur vi måste börja prata mer vid varandra i vardagen. Han borde ju förstå vid det här laget, att jag inte skulle gå med på det! Middagen var nog plågsam som den var.

Jag lekte med en slinga av mitt hår, med mina fingrar samtidigt som jag gick igenom samma korridor som jag gått igenom flera gånger idag. Jag är så upptagen i att studera hur jag lindar den mörka hår slingan runt mina fingrar om och om igen, så att jag nästan inte hör hur någon ropar på mig bara några få meter bakom mig.

”Mrs Abernorth? Shouldn’t you be in class?” Jag stelnar till, fuck. Jag orkar verkligen inte med något sånt här just nu. Jag vände mig sakta om och höjde lätt på ögonbrynen, det fanns bara ett ord som strömmade runt i mitt huvud just nu, bortförklaring… bortförklaring... ”Mrs Abernorth? Please answer my question.” Log han näsvist och började gå närmre mig, jag harklade mig. ”Oh, well.. shouldn’t you be in your office? I mean it’s probably someone who wants to meet you.” Sa jag och försökte se lika självsäker ut som han gjorde i den här situationen, jag kunde tydligt se hur han bet ihop sina käkar så att hans kinder såg ut att vara ännu större. ”I know you’re skipping classes. I’m sorry but I will have to contact your guardian.” Sa han surt, med en ton i hans röst som om han visste att det här skulle hända. Jävla gubbjävel. Innan jag ens hann protestera eller försöka komma med en bortförklaring - som hade tagit mig ett tag att komma på, så hade han gått. Redo för att kontakta min pappa – jag menar James. Han kommer bli så arg, väldigt arg.

~

När jag kommer hem så sitter han redan i soffan och väntar på mig, med korsade armar i en bestämd gest. Jag suckar tungt och försöker så tyst som möjligt klä av mig, så att han inte ska höra så att jag är hemma, men det gör han. ”Diamond? Is that you? What the hell were you thinking?!” Skrek han, när han ställt sig upp från soffan, jag spärrar upp ögonen mot honom. Som i en gest att han överreagerar, och som menas med att han ska ta det lugnt. Men det får han bara att bli mer irriterad. ”I’m serious Diamond. This is definitely not okay! Skip classes is never okay! Do you understand that?! If you ever do that again, I swear I will follow you to every single class you have, to keep an eye of you.” Skriker han upprört, eller det är mer som ett vrålande som ändå på något sätt är dämpat. Jag vet inte hur han gör det, jag är imponerad. Jag himlar bara med ögonen och ställer mig med armarna i kors, det är flera meter i mellan oss, till och med en soffa. Han står framför den, jag bakom.

”This is not good for your grades! Think before you act Diamond! And don’t act so innocent, Diamond. You’re the one who did this!” Säger han och pekar med sitt pek finger mot det bruna trägolvet för att visa att jag gjorde ”det här”. Jag lyfter på axlarna och släpper dom i en liten skakning, samtidigt som jag himlar med mina ögon. En gest som jag hoppas han förstår betyder att jag inte bryr mig ett dugg om hans ord, det gör han definitivt. ”You’re grounded, for a week atleast! It depends on how you behave.” Säger han argt och stänger ilsket sina käkar, jag höjer på ögonbrynet som i att fråga om han är klar med sitt skällande eller om jag ska stå kvar. ”Listen Diamond, this is important. I have to travel for work and my plane leaves tomorrow, and you can’t come with me. This means that I won’t be home until Sunday evening.” Säger han med upphöjda ögonbryn så att hans panna rynkas, irriterat kommer han närmre. Jag nickar hoppfullt, tänk om jag kommer få vara hemma själv? Det trodde jag aldrig skulle kunna hända efter vad som nyss hänt! ”Promise me you’ll not get angry of what I’m going to say now. Because I know you’re not going to like this, but it’s for your own good Diamond. I don’t want you to do something you’ll regret, like skipping school tomorrow or any of that sort of stuff...” Säger han plötsligt, vänta nu. Så jag kommer inte vara hemma själv? Eller kommer han sätta upp övervaknings kameror över hela min skola och hus? Det vore helt sjukt av honom. ”I’m going to fix someone who’s going to look after you this four days and I know you don’t like it. But after what you’ve done, I have to do this. I’m sorry, Diamond.” Säger han och rycker på axlarna som om det är en sak som var ett måste vid den här situationen, vi kunde inte lösa det på något annat sett? Såklart inte. Så att lämna mig med någon främling var okej?! Är han sjuk i huvudet? Om jag någonsin ska skriva en bok så kommer det vara en handbok om hur man lever med en psykist sjuk pappa. Aldrig att jag tänkte gå med på det här.

Och kapitel 9 är ute! Förlåt för den långa väntan, som jag skrev innan har vi båda två haft väldigt mycket att göra! Och vi har inte velat stress skriva några kapitel så att vi publicerat dom, även om vi inte är nöjda med dom! Ni måste få läsa någonting som är roligt och bra att skriva. Vilket jag inte är säker på att det här kapitlet är! :/ Vart inte så jätte nöjd det var mest bara babbel från Diamonds sida och inget riktigt hände förutom hennes lilla gräl med James! Klara håller på att skriva för fullt på kapitel tio! Vilket kommer bli jätte bra! :D Förlåt för det här tråkiga mellan kapitlet men dom behövs ibland! För efter dom kommer det roliga! :D

Så kom igen nu då! Vad tror ni kommer hända? KOMMENTERA!

Vad vill ni ska hända? Något som ni vill ska komma med? KOMMENTERA!

Kommentera, vi - jag - vill veta vad ni tycker om kapitlet! :D Puss på er håll ut, nästa kapitel kommer nog snart!

Felicia! xx

Jag vände mig om så jag satt med ryggen mot honom för att slippa se hans ansikte. Med ett djupt andetag drog jag in ännu en dos giftig rök som sedan blåstes ut igen. Jag kände hans varma hand på min axel och jag skulle just skaka av mig den då jag kände hur han drog bort den.Jag hörde hur han reste sig upp och lämnade mig kvar på parkbänken. Jag förde cigaretten mot munnen igen bara för att få bort de dåliga tankarna. 

Jag hörde steg närma sig. Först trodde jag att det skulle vara någon främling som bara av ren tillfällighet skulle gå emellan den lilla gränden jag satt i, men jag hade fel. Det var James som kom gående mot mig med raska steg, jag stönade högt och vände bort blicken mot honom. Han måste vara den sämsta pappan i världen.

”I’m sorry Diamond, don’t be mad at me. We can talk about this later! But for now…just come inside!” Han kollade bedrövat på mig, med en blick som visade skuldkänslor och sorg. Jag fattade inte hur han bara kunde stå där och tro att jag ville spendera resten av dagen med honom.  Aldrig, var det första ordet som poppade upp i mitt huvud. Men vart skulle jag ta vägen? Jag hade ingen aning var jag var och inga pengar hade jag inte, det enda jag visste var att jag var på James jobb. Men sen när hade det hindrat mig?

Jag reste mig hastigt upp och gick snabbt ifrån honom, jag gick bara några få meter innan jag kom fram till den tunga trä dörren, James var cirka fyra meter bakom mig och längre skulle det bli. Jag drog snabbt upp dörren och rundade några hörn innan jag möttes av den gråvita trappan. Jag småsprang uppför den med en James i desperata försök att inte tappa bort mig. Jag rundade några yttligare hörn innan jag äntligen kommer fram till den grå gröna dörren. Jag svingade lätt upp den och kollade snabbt bakom axeln på mig för att precis urskilja en James som kom flåsande kring ett hörn.

Fuck. Jag måste gömma mig. Nu. Jag sprang snabbt in i det stora musik rummet, i hopp om att hitta ett gömställe. Rummet som tidigare fyllts av prat och skratt tystnade i samma sekund som jag kom inrusandes. Jag spände snabbt blicken mot dom fem pojkarna som stod framför mig och hyschade mot dom med ett finger placerat mot mina läppar, innan jag slängde mig mot det närmaste dörrhandtaget och klev in i det mörka förrådet. Nu var det bara att vänta och se om dom fem killarna bakom dörren kunde hålla käft.

Zayns Perspektiv:

Tunga steg närmade sig, dom andra killarna verkade inte märka av det eftersom dom skrattade och pratade högljutt som vanligt. Så som jag också brukade hålla på när jag var omkring mina fyra bästa vänner, men nu så var mina tankar åt ett helt annat håll. Åt hennes håll, Diamond. Hon var så mystiskt, så annorlunda jämfört med andra tjejer jag träffade varje dag. Hon brydde sig inte om vi var det största pojkbandet i världen. I hennes ögon var vi inget annat än fem vanliga killar.

Plötsligt så kom hon inrusande i rummet, först märkte hon oss inte men efter bara någon sekund så riktades hennes blick mot oss. Hon såg ut att ha bråttom som om hon blev jagad av någon, jag var precis påväg att säga något men hon spände snabbt blicken i oss och satte pekfingret mot hennes fylliga läppar i en gest att vi skulle vara tysta. Jag nickade mot henne men tvivlade på att hon såg för bara någon sekund efter hade hon slängt sig mot närmaste dörr handtag och tagit sig in i ett av förråden. Jag skakade roat på huvudet, vad höll hon på med? Harry hann bara ge mig en förvirrad blick innan ännu en person kommit inspringandes i rummet, våra blickar landade snabbt på människan vid tröskeln och den här gången var det James. Så det var han hon hade sprungit ifrån. Jag kände på mig att det var något mellan dem två som hade hamnat riktigt snett, men vad? 

”Have you guys seen Diamond?” frågade han andfått och lutade sig mot dörrkarmen samtidigt som han snabbt drog en blick över resten av rummet för att kunna se om hon gömde sig någonstans. Jag var snabbt med att svara. ”No, sorry James.” Jag ljög, det visste killarna också men dom sa ingenting. Dom lät det bara vara, vi skulle förhoppningsvis ändå få en förklaring senare. James la några skeptiska blickar på oss, innan han suckade högt. ”Well, she’s probably hiding which isn’t that immature of her… ” Våra blickar vilade på honom, i väntan på att han skulle säga något mer, vilket han inom kort gjorde. ”Tell me when you find her! I’m just in the other room, but knock on the door… the others are not going to be so happy if you guys disturb on a very important meeting!” Jag log svagt mot honom och vi alla nickade lydigt. Han gick iväg med snabba steg och inom några sekunder kunde jag höra hur en dörr öppnades och sen stängdes. Alla vände sig nyfiket mot varandra, Louis log busigt och innan han hann säga något så reste jag mig upp och riktade mina steg mot dörren som ledde till den lilla skrubben. Jag öppnade dörren och möttes av en stirrande Diamond. Jag log mot henne.

”He’s gone, babe, we won’t tell him.” Flinade jag och bredde ut armen i en välkomnande gest, för att få henne att ta sig ut från det mörka förrådet. Hon gav mig en sur blick och tog sig förbi några moppar och skurhinkar som stod uppställda längst väggen. ”Don’t call med that.” Snäste hon och gick ut från skrubben iväg mot en stol som stod längst bort i hörnet av rummet, cirka fyra meter ifrån sofforna där vi satt. Jag stannade någonstans i mitten av killarna och Diamond, jag skakade roat på huvudet. ”Come on!” Suckade jag glatt, hon lutade sig oberört mot stolen i ett försök att ignorera mig, men jag visste att jag skulle få hennes uppmärksamhet hur som helst. ”We’re not dangerous!” Jag lyfte på armarna i en frågande position, hon lekte med en av hennes många mörka lockar. Fortsatte att ignorera mig, jag gick närmare henne. Killarna bak i soffan små fnissade och viskade mellan varandra, den som skrattade högst var definitivt Niall. ”Well I guess we have to tell James then…” Hennes blick sköts omedelbart upp mot mig, med en liten glimt av panik i blicken. ”Don’t!” Bad hon storögt men samtidigt irriterat. Jag höjde roat på ögonbrynen. ”Or... you can sit with us?” Hon reste sig hastigt från stolen, himlade med ögonen och satte sig vid en av fåtöljerna bredvid Louis. Han log stort mot henne.

Diamonds Perspektiv:

Vad ville dom mig? Dom kollade på mig som om jag var ett djur på ett zoo. Hade jag något i mitt ansikte eller var jag bara otroligt ful? Jag suckade för mig själv och lyfte ögonbrynen mot Zayn som satt och flinade mot mig. Hans mungipor drogs en centimeter upp i ansiktet och han lyfte hans bruna ögonbryn. Jag ville inte erkänna det men han såg ganska gullig ut där han satt, lyftandes på sina ögonbryn. Men ändå var det någonting med honom som jag fann irriterande, kanske att han typ tvingade mig att sitta med dom? Ja. Det var helt klart därför han var irriterande just nu. Jag andades in och andades ut i en suck igen. Jag måste säga något. ”I’m sorry but I’m not made in china so, please. Stop staring at me like I am.” Sa jag irriterat och viftade med min hand samtidigt som jag pratade, inte divigt mer på ett nonchalant sätt. ”Oh, by the way! I’m not sorry.” Log jag smått falskt och jag kunde se hur Zayn började skratta, killen närmast mig också. Louis. Jag gav dom båda en blick som fick dom att fnissa till ännu mer. Jag skakade smått på huvudet och täckte mitt ansikte med mitt svartbruna hår.

”So, tell us about yourself!” Sa Liam, den brunhåriga och brunögda killen. Han försökte sig på ett leende, det var som om han trodde att jag skulle explodera. Men det skulle helt klart kunna hända. Jag vill bort härifrån, jag vill ingenstans än tillbaka till mitt vanliga liv. Med min mamma. Jag suckade tyst av tanken av henne, det här rummet påminde mig så mycket om henne att det gjorde ont. Mer ont än något annat rum jag oftast satt i, för dom var oftast inte fulla med instrument i. Jag ryckte så kaxigt jag kunde på axlarna vid det här tillfället. Jag kollade upp och dom bruna hasselnötsögonen mötte mina. Jag kollade direkt ner i mitt knä igen. 

”There’s not much to say, I’m seventeen years old and my name is Diamond. You already know that.” Sa jag och började pilla på min tumnagel med mitt ena pekfinger. Jag  försökte att skjuta bort mina tankar på mamma. ”So mysterious..” Sa Louis bredvid mig och jag gav honom bara en blick innan jag himlade med mina ögon. Han skrockade till igen. ”It has to be something more you can say. What do you like to do?” Frågade curly. Han var väldigt lockig och direkt efter han sagt sin mening  - som för han tog typ fem minuter att säga – så log han ett charmigt leende. Jag höjde bara på ögonen, vad skulle jag säga? Ingenting. ”Nope, nothing.” Aldrig att jag skulle säga något till fem tonårspojkar som helt praktiskt taget var främlingar för mig. Jag är inte någon stalker eller fan som vissa tjejer kallar sig. Alltså, kunde dom inte bara inse att killarna aldrig kommer bli deras? Tydligen inte.

”Do you play any instruments?” Frågade Louis med ett snett leende. Jag ignorerade honom och fortsatte att pilla på min nagel. Han började rabbla upp förslag på olika instrument. ”Guitar, drums, piano?” Jag stelnade till vid det sista ordet. Piano. Det påminde mig för mycket om mamma för att det inte skulle göra ont när jag tänkte på det, rörde det, spelade det. Jag ville skada mig själv när jag tänkte på hur hon lärt mig det, hur hennes fingrar rörde sig på dom vita tangenterna och hur hon fått mig att vilja lära mig samma sak. ”Oh… piano it is.” Flinade Louis, jag sa ingenting utan blickade bara ner i mitt knä igen. ”How long have you played it?” Frågade Zayn. ”Would like to play some for us?” Frågade Niall nu. Jag visste inte vad jag skulle svara, jag kände mig så svag vid det här tillfället.

Jag ville bara krypa upp i ett mörkt hörn och vara ensam i resten av mitt liv. Jag ville slå mig själv, jag ville röka, jag ville skrika åt mig själv att skärpa till mig. Jag ville göra allt det där på grund av att tanken av mamma fick mig att må dåligt, som alltid men när dom frågade om jag ville spela så gjorde det ännu mer ont. Aldrig att jag ville spela, jag skulle aldrig kunna göra det igen. Mina fingrar var gjorda för att dras över dom vita tangenterna men ändå så skulle jag bryta ihop så fort jag nuddade dom, jag kände hur det gjorde ont i bröstet på tanken av henne. Tårarna började bildas under mina ögonlock. Jag skakade kraftigt på huvudet, nej. ”What is it?” Frågade Zayn oroligt. Jag skakade fortfarande på huvudet, vålsamt. Nej, jag vill inte spela, jag vill inte tänka på mamma och jag vill inte börja gråta här. Jag vill inte visa mig svag. ”Diamond? Please answer. What is it?” Sa han med ett oroligt ansiktsuttryck vilande på hans ansikte. Jag kollade ner på mina fötter samtidigt som jag började klättra längre och längre upp på stolen. Han började gå närmre mig jag naglade hårt fast i det svarta skinnet på fåtöljen.

Tårarna hade vid det här tillfället börjat rinna ner för mitt ansikte, inte igen. Jag skakade fortfarande på huvudet som om jag hade hamnat i någon trans. Jag såg framför mig hur hon såg ner på mig. Besviken över hur jag ens trott tanken på att röra pianot, det var något vi hade gemensamt och om jag spelade piano skulle jag betrakta det som om det bara var min grej och det var inte bra. Jag hade tillslut lyckats klättra ner från stolen och när jag  bara hunnit springa några få meter hade jag slungats bakåt av att någon ryckt i min handled.

Jag mötte dom bruna ögonen. Dom kollade frågandes på mig, som om han såg att något var fel. Gud, vad dum jag är. Jag gråter ju för fan! Jag försökte rycka bort min hand men hans grepp var stenhårt. Jag kollade argt på han. ”Let me go!” Sa jag argt men han bara skakade på huvudet och protesterade. ”No, I’m not going to let you go. I don’t want you to do anything you’ll regret.” Sa han med en bestämd ton. Jag visste inte riktigt vad han riktade svaret mot. Om han menade rökningen eller om han helt enkelt kunde läsa mig som en öppen bok och förstod att jag ville skada mig på något sätt. Det som jag alltid stod emot från att göra, det här var verkligen inte en bra dag.

”You don’t  know me! You don’t know what I’m going to do! Why can’t you just leave me the fuck alone?!” Skrek jag ilsket, samtidigt som mina tårar rann ner som floder längst mina lena kinder. Jag andades tungt, han hade fortfarande inte släppt mig. Det var till för att han skulle lämna mig ifred efter vad jag just sagt men någonting i hans hjärna kanske gjorde så att han inte kunde uppfatta vad jag nyss sagt. Jag tänkte på hur mamma iakttog mig just nu, det fick mig att hulka till ännu mer. Det var då han gjorde det, han drog i min handled och oförberedd som jag var så drogs jag emot honom och han fångade mig i hans famn. Först var jag bara förvånad när han la sina varma, starka armar omkring mig. Men sen blev jag arg igen. Han kan inte bara styra över mig såhär!

Jag började kämpa emot, men han bara stod där tyst och tryckte mig hårdare mot hans varma bröst. Salta tårar rann ner som forsar samtidigt om jag försökte komma loss genom att slå på honom men han flyttade sig inte en centimeter.

Killarna där bak hade tystnat, dom bara kollade på oss med medlidsamma blickar. Dom sa inte ens åt Zayn att släppa mig, eller låta mig vara. Dom bara satt där. Jag tog i och slog ett sista slag mot hans spända bröst men när det inte gjorde ont för honom – som det gjorde ont för mig – så snyftade jag till och började gråta ännu mer, när det precis varit påväg att ta slut. Jag orkade inte kämpa emot något mer.

Han bara knäppte händerna bakom min rygg och pressade mig hårdare emot honom jag la min panna mot hans bröst och hulkade till av gråt. Varför kunde ingen förstå mig? Varför var det just min mamma som var tvungen att dö och min pappa som var tvungen att lämna mig?

”It’s okay…” Sa han och började långsamt dra en hand mot mitt hår. Jag stelnade till av rörelsen, den var så plötsligt men på något sätt så behaglig. Som om han bekräftade mig, just det fick mig väldigt irriterad. Att just Mr stuck-up-popstar skulle låtsas bry sig om mig, hur känslolöst var inte det på en skala 1-10. 11.

Jag puttade hårt ifrån mig honom, han kollade förvånat på mig, jag backade bakåt för att sen springa därifrån. Han ropade mitt namn. ”Diamond! Wait!” Men jag brydde mig inte, för det gjorde han egentligen heller. Jag ville inte ha någonting alls att göra med honom och han försökte trösta mig redan efter andra gången vi träffats? Är han sjuk i huvudet eller? Jag gissar på att han bara är ute efter sex som alla andra tonårskillar. 

Hej där! Nu är åttonde (säger man så?) kapitlet ute!!!! Fy vad länge ni har fått vänta. Jag har så mycket skuldkänslor, som jag sagt! Så här har ni ett kapitel det är lite längre än vad dom brukar vara! Hoppas ni gillar det, själv tycker jag inte att bilden eller Kapitlet blev så jätte bra! 

Förresten vill ni att jag ska förklara varför vi har varit så oaktiva? KOMMENTERA!                                                             

Ska skriva ett inlägg om massa info senare, idag eller imorgon!                                                                                

Och om ni tycker att Diamond har börjat gråta mycket så, förlåt! Men tänk själv att eran mamma har dött? OCH snälla föreställ er inte Diamond som psykist sjuk hon är bara väldigt, väldigt ledsen! MEN det betyder inte att hon fortfarande är badass för det är hon, haha :D

KOMMENTERA ERA GULLEGRISAR (okej :O) och alla som vill göra ett länkbyte eller bara ställa en fråga, kommentera! Puss och kram sean banan!

Felicia<3