weloveoned.blogg.se

Limousinen stannade framför en stor tegelbyggnad. Framför den stora ingången stod en hop med tjejer, troligtvis i väntan på att få träffa sina största idoler. Som om de någonsin skulle få göra det.

”Here, we’re going this way”, James greppade tag i min hand och drog mig åt andra hållet när jag började gå mot ingången. Jag slet mig ur hans grepp. Han suckade, lät armen hänga längs sidan och började sen gå. Jag följde efter, men höll mig alltid någon meter bakom ifall han skulle få för sig att vilja prata, nu skulle han inte kunna. Jag hatade honom fortfarande, även fast han hade försökt att förlåta mig genom att säga att jag kunde få åka i limousinen när jag ville. Jag absolut avskydde fordonet, bara jag såg på den så blev jag äcklad, så varför skulle jag då vilja åka i den?

James svängde vänster vid byggnadens hörn och sen vänster igen vid nästa hörn. Jag upptäckte att det var en väldigt tråkig och grå miljö här. Det fanns några enstaka träd och tre gröna soptunnor, men annars ingenting i färg. Bara en massa grå asfalt. Vi stannade framför en brun trädörr som var betydligt mindre än den stora ingången. Jag tog tag i handtaget och drog upp den förvånansvärt tunga dörren innan James hade hunnit röra den. Då hade han säkert lekt gentleman och det orkade jag inte just nu. Jag kunde höra hur dörren stängdes och sedan ljudet av James nypolerade, svarta skor mot golvet. Han var snabb med att gå om mig. Egentligen fattade jag inte vad brådskan var. Jag höll min blick fäst på den grå ryggtavlan framför mig. Den svängde vänster och sen höger. Sen uppför en trappa, till vänster, sedan rakt fram i en korsning och slutligen höger innan vi kom fram till en helt vanlig dörr i grön färg. James drog ner handtaget och dörren gled upp.

”Hey boys!” utbrast han med en glad ton när han klivit över tröskeln. Jag kunde höra mer än tre röster inifrån och fick lust att bara sticka in huvudet och säga att jag ångrat mig och sen promenera tillbaka till limousinen. Hur många var de där inne egentligen? Jag trodde jag skulle träffa EN artist. Just när jag skulle vända om och gå tillbaka hörde jag hur James ropade.

”You coming Diamond?”

Motvilligt tog jag ett steg in i rummet. Det var ett ganska litet rum – i alla fall mindre än jag hade väntat mig – med enkla, mahognybruna träväggar och ett ljust golv. Gitarrer som hängde på väggarna, ett trumset, några basgitarrer samt mikrofoner. Sladdar som hängde på väggarna, sladdar som låg på golvet och sladdar som var inkopplade i förstärkare. James hade ställt sig bredvid mig.

”This is One Direction, the band I’m working with”, sa han och gjorde en gest med handen mot fem killar i tjugoårsåldern som stod framför oss. ”Guys, this is my seventeen year old daughter Diamond.” Jag kollade på honom med en sur blick innan jag kollade ner i golvet igen. Vad fan gjorde jag här? Jag trodde att jag typ skulle få spendera dagen genom att sitta på en pall i hörnet av ett konferensrum. Men nu så var jag tvungen att presentera mig inför en grupp killar. Jag skulle inte ens säga hej till dem. Inte ge de en enda blick, jag var ändå säker på att de var en grupp arroganta idioter.

”Seventeen, huh?” Jag ryckte plötsligt till, jag tyckte att jag kände igen rösten. Någonting inom mig kopplade den till festen. När jag vred på huvudet frös jag till och stod stel som en pinne. Det mörka, stylade håret med det blonda längst fram i luggen, de mörka ögonen som glittrade som stjärnor i natten och läpparna som var formade till ett snett leende.

Självklart förstod jag att han menade festen. Varför var just han, av alla 7 miljarder människor på jorden, tvungen att vara med i just det här pojkbandet? Och varför låtsades han bry sig om mig? 'Screw you!' hade jag lust att skrika åt honom. Jag bestämde mig för att ignorera honom resten av eftermiddagen och sen var det bara att hoppas på att vi aldrig skulle träffas mer.

Jag vände motvilligt upp huvudet från golvet igen. Varför plågade James mig så mycket? Lära känna ett pojkband. Kom igen! Jag riktade huvudet mot de fem killarna framför mig. Nonchalant drog jag blicken mot den första killen av den lilla raden de bildat. "I'm Liam!" Han log stort mot mig, Okej?

"I'm Harry”, sa en annan av killarna och log ett charmigt leende. Jag kunde urskilja två smilgropar vid sidorna av kinderna och hans lockiga hår verkade också vara en av sakerna som skiljde sig mot dem andras. Jag rynkade på näsan innan jag reflex mässigt drog min blick åt den nästa personen eftersom det var hans tur att säga sitt namn.

"I'm Niall!" Han var den enda som var blond av de fem killarna och hans dialekt verkade annorlunda mot de andra tvås. Jag suckade bara till och kollade ner på mina skor. "I'm Louis!" Jag kollade inte ens upp, jag hade redan sett honom. Hans hår var brunt och låg snett åt sidan, hans byxor var vinröda och hans ögon var i en blå nyans, jag kunde se ur ögonvrån hur pappa blev irriterad över att jag inte ens kollade på personen som hälsade på mig, men jag brydde mig inte. Vars var han när tiden ändå var inne att lära mig det? Borta. Jag skrapade tyst med foten mot det kala golvet innan hans röst ekade ut över det mahogny bruna rummet. "And I'm Zayn." Det var han, inte förens nu kollade jag upp igen och mötte de hasselnötsbruna ögonen. Men så fort våra blickar kraschade så kollade jag mot pappa som drog ut handen i en liggande position i luften för att få mig att säga något. Jag himlade stönandes på ögonen och kollade mot de fem killarna samtidigt som jag försökte att inte kolla i någons ögon allt för länge, definitivt inte de bruna som stod längst ut på det lilla ledet. Det här var så jobbigt. Jag snörpte lätt på munnen innan jag snabbt började prata.

"Am I supposed to care?" skrattade jag falskt fram och gav de ett snett leende. Jag kunde nästan se framför mig hur hela jag osade falsk omkring det lilla leende jag gav, kanske inte som person men leendet kunde de nog se att det inte var äkta. Jag ville verkligen inte att de skulle tro att jag brydde mig. För det gjorde jag inte.

”If you guys will excuse me, I just have to talk to Diamond for a moment.” James avfyrade ett falskt leende han med. “Sure”, svarade Louis med en lätt axelryckning och ett litet leende. James ursäktade sig en gång till och drog sedan med mig ut ur rummet och stängde dörren.

”What the hell do you think you’re doing?” Jag hörde på hans röst att han var väldigt irriterad nu.

Han hade ingen annan än sig själv att skylla. Jag hade livligt protesterat över att åka hit, men han hade tvingat med mig hit och nu fick han ta konsekvenserna.

”Nothing”, pressade jag fram mellan mina sammanbitna tänder.

”You have to stop this behaviour right now. “ Jag himlade med ögonen. James tog tag i mina axlar och tvingade mig att se honom rakt i ögonen. Sorg och ilska blandades ihop med den ljusblå färgen. “I’m serious, Diamond, this is not funny!” Jag slet mig loss från hans grepp. Ilskan bubblade över och orden exploderade ut ur min mun. ”Not funny?! You don’t even know what not funny means, do you? You left me and mum for ten years, ten fucking years and didn’t give a shit about us. You never sent me presents on my birthday, you never came to visit. You didn’t even lift up the fucking phone and call us!” Jag hade höjt rösten så pass mycket att jag nästan skrek. Den glada konversationen som hade ägt rum bakom dörren hade dött ut. ”That’s not funny”, avslutade jag, vände på klacken i precis rätt ögonblick som tårarna började rinna nerför mina kinder.

Jag lät min andra cigarett dala ner till marken innan jag mosade den under skon. Med den högra handen halade jag upp en ny ur fickan.

”That’s not good for you, you know.” Hans röst kom upp bakom mig precis då jag skulle tända cigaretten. Snacka om perfekt timing.

“Leave me alone”, fräste jag och drog in ett djupt bloss och kände hur mycket lugnare jag blev. Jag blåste ut röken och såg den försvinna bort. De grå slingorna som dansade tillsammans med vinden bildade ett fint mönster.

”Are you okay?” Han satte sig ner bredvid mig och jag flyttadeautomatiskt ett steg längre ifrån honom. ”I heard your conversation and I thought…”

”Haven’t your mum told you to not eavesdrop?” avbröt jag honom och lät mig själv titta upp och möta hans blick i några sekunder. Tindrandet i hans ögon hade slocknat och han såg ledsen ut. Men jag vägrade tycka synd om honom, särskilt efter att han nästan hade avslöjat att jag varit på fest och då hade jag fått glömma att någonsin mer kunna smyga ut ur huset. Så jag vände mig om så jag satt med ryggen mot honom för att slippa se hans ansikte. Med ett djupt andetag drog jag in ännu en dos giftig rök som sedan blåstes ut igen. Jag kände hans varma hand på min axel och jag skulle just skaka av mig den då jag kände hur han drog bort den.

Jag hörde hur han reste sig upp och lämnade mig kvar på parkbänken. Jag förde cigaretten mot munnen igen bara för att få bort de dåliga tankarna. 

WOOO, här kom killarna med in i bilden! :D

Ledsen att det tog lång tid att få upp kapitlet, men vi kände att killarnas presentation och allt det där skulle vara så bra som möjligt och därför la vi ner lite extra tid och planering på detta! :)

Den bästa Felicia har skrivit små deler lite här och var i detta kapitel (kan ni hitta vart? haha ;)) och utan henne hade inte detta kapitel gått att skriva, så applåder till henne! :D *entusiastiska applåder från min sida*

Men hoppas att ni gillade detta kapitel! Mer killar kommer in the next chapter som vi får se när det kommer ut :)

Klara xx

Igår hade varit en katastrof, varför ska allt gå så jävla dåligt här i London? Inte för att det gick så mycket bättre i Sverige - min pappa drog när jag var sju och min mamma dog – men London brukade väll kallas för ”the city of happiness” eller massa skit? Det var rent utsagt bullshit, vem försökte de lura?

Det hade börjat dåligt och slutat dåligt. Rektorn hatade mig och det skulle inte förvåna mig om han fortfarande gör, han hade väl inte glömt den nya kaxiga tjejen på en natt? Skulle inte tro det.

Dessutom hade hela klassen blivit helt tagna av mitt plötsliga beteende på matten, det var tydligen hel omöjligt för dom att fatta att jag inte tänkte stanna kvar i det där klassrummet. Och nu? Jag var helt säker på att jag var det nya badasset i skolan, jippi! Gud vilken lycka! Nej, nu skulle jag säkert bli kallad till rektorn var tredje sekund och det var det sista jag ville, att möta hans feta tryne till ansikte igen.

Jag drog försiktigt bort en slinga från ansiktet och gav dator skärmen en sista blick, innan jag stängde locket i en lätt smäll. Vad skulle jag göra nu? Klockan var snart halv åtta. Jag hade redan ätit, vänner hade jag inte några utav i London och att umgås med pappa var helt uteslutet. Jag suckade lätt till innan jag klev upp från min liggande position i sängen och gick vidare mot fönstret. Med ett litet swosch drog jag bort gardinen som skymde utsikten. Jag blickade ut över mörkret och lät mina ögon vandra över den tomma gatan, den fuktiga asfalten glänste i det gula skenet från lamporna i mörkret och bildade en kuslig känsla. Träden blåste lätt till av en litet vindpust och skuggorna dansade mot den gråa vägen. Det var helt folktomt, vars höll alla hus? Klockan var inte äns åtta. Jag tänkte efter… De vuxna tittade säkert till barnen, låg dom på sin plats i sängen? Men det kunde inte alla göra och vars höll pensionärerna vägen? Dom kanske bjöd några på middag eller satt med sina nära och kära för att påbörja en kväll med bingo lotto? Jag bodde inte mitt inne i staden, det låg ungefär en kvart bort ifrån kvarteret jag bodde på. Men villa området kunde väl inte vara så livlöst? Vars var alla ungdomar? Jag tänkte efter igen, antagligen på fest. Jag log gillandes för mig själv. Det var precis vad jag skulle göra. Åka på fest.

Jag gick automatiskt fram till resväskorna som jag inte packat upp, allt låg istället som en samman pressad hög som jag letade i varje gång jag behövde kläder eller andra föremål. Jag började rota omkring. Längst ner i väskan visste jag att cigaretterna som jag tagit med från Sverige låg. Det var ingen idé att gå ner och försöka diskret ta med mig skinn jackan upp, pappa skulle märka mig ändå och i värsta fall undersöka jackans fickor efter något som han inte ville upptäcka. Jag puttade bort alla kläder och grejer som låg i vägen och fann cigarett paketet längst ner under ett par beiga sockar -som jag inte kunde komma ihåg jag senast använde. Jag log lätt för mig själv innan jag la paketet på sidan av väskan och började rota igen. Jag hittade byxorna som jag letat efter och slängde dom gråa mjukis byxorna bland högen för att sen dra på mig dom mörkblå jeansen. Jag rättade lätt till dom vid midjan, innan jag greppade tag i det närmaste plagget som råkade va en marinblå kofta. Exakt vad jag letade efter. Jag drog utan problem på mig den och pressade ner cigaretterna i dom knäppbara fickorna.

Längtade var ordet. Jag längtade efter att få känna den där känslan när jag inte behövde bry mig om någonting. Bara vara en i mängden. Jag gick vidare till toan och mötte kort därefter min blick i spegeln, för att sen kolla in resten av mig. Jag såg okej ut, jag var inte i modell skicket men jag var inte ful heller. Det lockiga bruna håret hade jag fått av mamma, ögonen också. Jag visste egentligen inte vad jag inte fått av henne, jag var mer tveksam över vad jag fått av pappa. Hon hade varit så vacker… hennes skarpa käkben hade alltid en perfekt skugga liggandes över sig och dom bruna ögonen glänste alltid av glädje och hopp. Hon hade alltid gjort det bästa av saken, vilket ibland kunde ha gjort allt värre. Till exempel när hon berättade att hon skulle dö inom en vecka. ”Tur att det inte var imorgon…? Visst?” Hon sa alltid sånna saker bara för att få mig att må bättre men det fick mig bara att må sämre. Så mycket sämre, varför kunde inte det ha varit någon annans mamma som drabbats av den hemska sjukdomen varför precis min? Jag ville inte det här, jag ville bara leva som jag gjort förut. Lyckligt. 

Jag hade gått i snart tjugo minuter och jag visste inte riktigt vars jag skulle gå. Jag hade frågat några innan vars närmaste natt klubb låg och dom hade bara gett mig en undrande blick och sen pekat åt höger. Åt det hållet var jag påväg nu och utan framgång släntrade jag fram på en av Londons många gator. Det hade börjat bli lite smått kyligt utan jacka och jag var helt vilse. Jag drog tätare omkring den tunna koftan runt kroppen och riktade blicken framför mig i mörkret. Lamporna lyste upp trottoarerna och jag kunde urskilja två gestalter röra sig i samma riktning som mig ungefär tvåhundra meter framför mig. En glimta hopp tändes upp inom mig, kanske skulle jag få ha lite kul ikväll ändå? Jag började gå snabbare så att dom två gestalternas ryggtavlor långsamt kom närmre mig, men inte för nära, dom fick inte se mig. På deras gång kunde jag lätt urskilja om dom var ungdomar eller inte. Dom var definitivt i min ålder, turen kanske var med mig ikväll? Dom svängde plötsligt till vänster och jag följde inom kort efter, vi kom upp på en stor gata med bilar som körde och människor som gick åt alla olika håll. Jag började inom kort gå snabbare för att inte tappa bort dom två gestalterna i stimmet av människor. Jag följde efter dom över ett övergångs ställe och jag fann mitt mål.  Det var flera människor utanför som trängdes för att komma ut eller in, alla hade fina kläder på sig och pratade högljutt. Det ryckte lätt till i mungiporna på mig innan jag inom kort riktade mina converse åt nattklubbens håll. På en stor skylt med vita stora bokstäver stod det, 333 Club, det såg väldigt populärt ut eftersom det var väldigt mycket människor, alla ville in.

 Jag ställde mig i kön och kollade mot dörrens håll, där stod det en man med en svart kostym och försökte organisera den stora gruppen, han verkade inte heller släppa in dom som var minderåriga för just nu stod han och argumenterade mot en grupp killar, dom såg inte ut att ens ha fyllt sexton. Om jag nu skulle lyckas ta mig in så var det min enda chans. Jag trängde mig fram mellan alla olika sorters människor och sick sackade fram för att sen höra ilskna grymtande från personer som jag trängde mig före. Jag tog några yttligare steg och han precis placera en fot innanför nattklubben innan vakten vände sig mot mitt håll. Jag vågade inte andas ut förräns hela jag var innanför nattklubben och jag såg att vakten inte hade kommit springandes efter mig.

Hela stället var proppfullt och det fanns inte en fläck i rummet där en människa inte syntes. Alla dansade, pratade, skrattade eller skrek. Musiken fullkomligen dånade ut ur högtalarna och bara känslan av musikens rörelse i rummet fick mig att börja tänka på henne. Hennes mörka lockar och perfekta leende, hur hela hon kunde lysa upp rummet av sin glädje till allt och alla. Jag började springa mot baren och när jag tog mig fram så ryckte jag tag i den första bästa drinken. Jag svepte snabbt i mig den och frågade om en ny, det sved i halsen på mig när vätskan rann ner för strupen. Killen som jag snott den från gav mig en arg blick och gick sedan där ifrån mumlandes om hänsynslösa ungdomar nu för tiden. Förlåt pappa?

Jag släppte ämnet och koncentrerade mig på den nya drinken som jag fått av bartendern. Det var samma drink eller kunde man säga shot? Det var en chock rosa vätska som låg i ett litet glas, det var inte mer än en klunk i glaset och det var till för att man skulle dricka upp dom snabbt för att få en liten extra kick. Jag förde glaset snabbt mot mina läppar och hävde i mig vätskan, det brann längst strupen, men jag lurade mig själv att det var gott. Jag var precis påväg att beställa en ny – innan min blick fördes mot kön. Den var oändlig och mer än någon minut orkade jag inte vänta. Nu när jag inte var full och kunde urskilja musiken i mina öron så ville jag inte vara här längre. Det fick mig att må dåligt, musiken pressade ner mina tankar om mig själv. Allt var mitt fel… Innan jag hann göra nå mer så visste jag exakt vad jag behövde. Jag joggade mot dörren mellan alla fulla människor. Vissa är bara här för att umgås och ha kul medans andra bara är här för att dom är för beroende för att kunna slita sig från tanken av alkohol i närheten.

Jag trängde mig igenom en stor grupp av högt skrattandes medelålders kvinnor och fick några konstiga blickar innan jag nådde dörren. Vakten var inte ensam längre utan hade en annan kille bredvid sig av anledningen att kön hade blivit ännu längre, ena killen stod och försökte förklara via en stor vit megafon att det är fullt hus och att inga fler tar sig in, medans andra killen försökte organisera gruppen och hindra personer från att smyga in. Jag gav dem en medlidsam blick, innan jag rundade hörnet och hamnade på en tom gata vid nattklubbens vägg, där jag kunde vara ensam. Jag andades lätt ut, och lutade mig mot den rödbruna tegelväggen. Jag fiskade upp det röd, vita paketet med den svarta texten ”Marlboro” stämplad i mitten av det. Jag drog snabbt upp en av cigaretterna och tändaren inifrån paketet och mötte återigen den lilla skylten på baksidan. ”Rökning dödar” Stod det med svarta feta bokstäver. Jag ignorerade dom två orden och la ner paketet i fickan igen för att sen snurra på det silvriga hjulet på den lila tändaren. Det sprakade plötsligt till och en orange liten låga flammade upp, jag förde tändaren närmare munnen och cigaretten för att sen se glöden spridas i cigarettens yttre. Jag drog in ett stort bloss av den giftiga röken och ut kom en ljusgrå slinga av rök som direkt drog sin kos upp mot den mörka stjärn himlen. Jag förde cigaretten mot munnen igen och riktade min blick mot marken. Bredvid mig någon meter bort stod ett par andra skor, förskräckt tittade jag upp och mötte ett par bruna ögon, dom kollade undrandes på mig.

Hans skarpa käkben låg i en mystisk skugga i det gula ljuset från lamporna och hans ögon tindrade lätt till varje gång jag tittade in i dom.  Det påminde mig om stjärnorna. Jag skakade lätt av den plötsliga tanken och kollade på resten av honom, jag försökte att inte att vinkla huvudet så att man inte såg att jag kollade in honom. Han hade mörkbrunt hår nästan svart och av vad jag kunde se i mörkret så hade han några blonda strån längst fram i luggen, antagligen färgat. Han såg bra ut, verkligen. Som en Calvin Klein modell i mina ögon. Men jag litade inte på någon nu för tiden så aldrig att han skulle få komma i närheten av mig. Jag drog in ett djupt bloss av cigaretten och bara några sekunder efter kom röken slingrandes ut ur min mun, jag hade redan riktat blicken framåt och hoppades på att han snart skulle gå så att jag skulle få vara ifred med cigaretterna. Men tydligen så ville han något för jag märkte att han – precis som jag – stått och kollat på mig ett tag. Jag valde att ignorera det och bara röka, inte tänka på killen bredvid.

Några till minuter gick och tystnaden växte som ogräs mellan oss. Ingen sa något, vi bara rökte. Jag hade hoppats på att han skulle gå men det hade han inte gjort och jag hade inte några planer att gå in till nattklubben igen. Så jag antog att jag var tvungen att stå ut med honom i några minuter till. Ogräset växte allt mer och mer, men tillslut klippte han av det i en enda mening. "Thats not good for you, you know.”  Hans röst lät så fin i den mörka natten under dom dansande trädkronorna, men orden som han sagt var rent utsagt bullshit, har han märkt att han själv står med en giftig pinne mellan fingrarna? Även om han hade riktat frågan åt min ålder eftersom han på något sätt kanske såg att jag inte var arton, så blev jag irriterad. Jag fnös till och mötte nonchalant hans blick innan jag riktade den fram igen, ryckandes på axlarna. ”It’s not good for you either.” Svarade jag fnysandes med en nonchalant ton och en tystnad spred sig över oss igen, jag suckade och kollade återigen upp mot stjärnorna. En av dom lös extra starkt och jag kunde inte förmå mig att undra om det var mamma som väntade på mig där uppe. Men innan jag han tänka nå mer så avbröt jag mig själv genom att föra cigaretten mot munnen. Dra in ett bloss, andas ut. Dra in ett bloss, andas ut. Varför kunde jag inte bara komma över henne? Glömma henne totalt, hon hade ju ändå lämnat mig. Fuck. Jag tänkte på henne igen. Dra in ett bloss… andas ut.

Jag kollade åt vänster och mötte dom bruna ögonen och vände snabbt tillbaka blicken och koncentrerade mig på mina orangea converse. Dom hade börjat bli väldigt slitna nu för tiden och aldrig skulle jag hitta ett par som passade mig bättre. Plötsligt klipptes tystnaden av igen och killens röst ekade ut över gatan återigen. ”I’m Zayn.” Jag vände min blick mot hans, han hade ett litet leende lekandes över läpparna så att hans perfekta vita tandrad syntes. Han såg väldigt glad ut över sitt beslut över att säga hans namn som om något väldigt bra hade hänt. Jag nickade smått, ”Okay.”  Han log först uppmuntrande mot mig, men sen när hans glada ansiktsuttryck snabbt förvreds till frågandes och han förstod att jag inte tänkte svara så började han prata igen. ”You’re not gonna tell me your name?” Frågade han med två höjda ögon bryn och väntade på mitt svar genom att själv dra in ett bloss av sin egna cigarett. Jag släppte taget om greppet på cigaretten och lät den falla till marken, för att sen släcka glöden genom att gnugga på den med foten. Jag mötte hans blick igen och rätade till mig så att han skulle kunna se mig ordentligt. ”No, why should I?” Log jag kaxigt och gick mot samma håll som jag kom.