My birthday
Drunk - Part 18 (del 1)
Jag gick mot fönstret och öppnade det. Vinden piskade mot mitt ansikte, men det gjorde ingenting. Jag var så varm ändå. Jag funderade på att smita ut men lät bli, jag orkade inte idag. Jag ville helst bara sova och drömma mig bort från det här stället. Drömma mig tillbaks till Sverige.
Jag drog in ett djupt andetag av den friska luften innan jag strax efteråt satte mig ner under fönstret. Vad skulle jag göra nu?
Idag var det fredag. Den mest efterlängtade dagen på hela veckan. Den dagen då man slutade lite extra tidigt och man slutade plugga i några timmar för att umgås med sina kompisar istället. Det gjorde de flesta – dock inte jag. Den här dagen var som ingen annan. Hemskt tråkig och jag ville att den skulle ta slut så snabbt som möjligt.
Jag satt i matsalen och spelade något tråkigt spel på min mobil eftersom att maten var som många andra dagar oätlig. Oftast brukade jag äta den eftersom jag var så hungrig på grund av att jag ibland – ganska ofta – skippade frukosten.
Men idag var det fisk och om ni har ätit skolans fisk så vet ni exakt vad jag menar. Den går inte att äta, som jag sa. Som tur hade jag köpt två nya cigarettpaket.
~
Idag så hade jag inget att se framemot (hade jag någonsin det?) och jag låg just nu på sängen och kollade upp i taket. Om man skulle beskriva situationen med ett ord så skulle det vara tråkigt. Klockan var några minuter över sju och James hade varit tvungen att dra på något möte så vi hade ätit tidigare än vanligt idag. Vilket var bra eftersom jag ville ha det överstökat så snabbt som möjligt.
Men vad kunde man göra på en fredag kväll när man var ensam hemma? Se på film och äta chips, sitta vid datorn, dansa runt som en galning. Men inget av dem kände jag för att göra. Jag kände för att gå ut, gå vilse, trängas bland främlingar, röka… Dricka. En blixt som slås ner på ett öppet hav – så snabbt kom idén upp bland mina tankar.
Jag kunde dra ut på fest. Jag kunde åka ut och trängas bland främlingar, dricka, röka, göra exakt som jag ville utan att någon skulle kolla efter mig eller egentligen bry sig om vad jag gjorde. Inte ens jag själv behövde bry mig. Det ryckte i mungiporna på mig själv av tanken, det var bestämt vad jag skulle göra ikväll – festa och den här gången skulle jag vara där längre än förra.
Inom en sekund så hade jag tagit mig upp från sängen och rusat mot mina kläder. Vad skulle jag ha på mig? Jag tog ett par svarta jeans shorts som var väldigt korta – vilket bara var snyggt enligt mig och det tror jag andra också tycker… om ni fattar vad jag menar. Ett vitt åtsittande linne i siden med volanger på och en kofta att ha eftersom det antagligen skulle bli lite kyligare om kvällen. Min lila push-up bh syndes under tyget och fick mina bröst att se ännu större ut när linnet satt på. Jag orkade inte bry mig eftersom det såg ganska bra ut. Utmanande, men bra.
Jag satte på mig lite mer smink än vanligt – mascara, rouge och någon concealer för finnar vilket jag inte hade något mycket av. Efter det så satte jag på mig en gammal snygg ring på en av mina fingrar som en enkel accessoar. Jag ställde mig framför spegeln när jag var klar med min look så kände jag mig inte nöjd men i alla fall okej. Jag var inte snygg men inte alldeles för ful. Bara lite. Eller väldigt mycket.
Jag skakade bort tankarna som hade försökt plantera sig i min hjärna och tog min mobil, mina nycklar och cigarettpaketet. Jag pressade ner sakerna så gott jag kunde i både koftans och byxornas fickor. Jag drog blicken runt i rummet några gånger för att se om jag hade glömt något men det hade jag inte. Med nöjda steg gick jag mot fönstret som jag med öppnade med ett svisch. Jag satte mig på kanten av fönstret och om jag skulle släppa taget om väggen bredvid skulle jag ramla ner och få en bruten nacke vilket skulle leda till en säker död. Jag skakade av mig tanken, tog några djupa andetag och tog tag i stupröret bredvid mig för att börja klättra ner.
~
Det tog ett tag att hitta en nattklubb som såg vettig ut som förra gången och den här gången så bestämde jag mig att försöka ta mig in på en vid namn Ministry of Sound. Det var lång kö och musiken var högt uppskruvad. Om man stod på andra sidan gatan skulle man lätt höra exakt vilken låt det var. Vilket fick mig att undra om dj:n ville få varenda person där inne döva? Antagligen inte.
Jag försökte att inte tänka på det. Tänka på hur den enkla melodislingan ekade i mina öron och vilka ackord som slogs i gitarriffet. Jag ville omedelbart härifrån men jag visste att det var på grund av musiken jag tvekade på att gå in. Mamma skulle inte vara stolt över mig, över vad gör jag i Lon- Sluta Diamond. Tänk inte på det. Hon måste vara glad över att inte behöva ha mi- Sluta. Du får inte tänka på henne.
Jag började direkt att tränga mig förbi folk. Två biffiga män i trettio-årsåldern tog betalt och kollade åldern på varje människa som steg in i klubben. Jag hoppades på att de skulle gå lika smidigt som det gjort förra gången. Jag försökte så diskret som möjligt gå förbi ett gäng killar i tjugo-årsåldern och ställa mig tvåa i kön i en grupp med tjejer. När det blev ”vår” tur så betalade alla och jag som stod längst bak men i mitten av gruppen såg de inte eftersom jag var så kort och alla framför mig hade skor med höga stilettklackar i matchande färg som deras utmanande klänningar. Men jag var glad att de just valt den sorts klädsel eftersom jag kom in på nattklubben utan större problem.
Jag kollade mig paranoid över axeln några gånger i tro om att vakterna precis hunnit se mig när jag varit påväg in och var nu i färd med att försöka ta fast mig och slänga ut mig. Men det hände aldrig och det var jag otroligt tacksam över. Tack och lov. Men när jag sen slutade tänka på det så började tvångstankarna ta över mig igen. Hon skulle se på dig med avsky- Jag skakade av mig de obehagliga tankarna som fick kalla kårar att krypa längs ryggen och försökte att se vars närmaste bar på nattklubben låg. Hon ville aldrig ha d- I panik så lade jag blicken på den närmsta baren och gick med raska steg mot den. Jag brydde mig inte i fall jag var dum som knuffade mig förbi i den långa kön.
”Two shots and one Tequila.” sa jag snabbt och pekade bemannande mot den unga killen i baren. Han var lite lik Måns Zelmerlöv och med det menar jag självklart att han såg attraktiv ut. Men han verkade väldigt playig eftersom han flörtade med varenda brud som lutade sig mot den den gråa metallskivan.
”Whoah, is someone planning on getting drunk?” frågade han samtidigt som han höjde ögonbrynen med en flörtigt glimt i ögonen. Jag som inte föll på något sätt för hans enkla gest lutade mig med armbågen mot baren och knuffade bort lite hår mot axeln.
”The last time I checked you didn’t have something to do with that.” sa jag och gav honom en av mina kaxigaste blickar. Han skrattade bara samtidigt som han försökte fånga upp en oliv från en av de stora burkarna.
”Feisty, I like it.” sa han och blinkade med ena ögat. Jag himlade med ögonen och slickade mig om läpparna innan jag svarade. Han ställde fram tequilan som var färdig och började jobba på de två shotsen.
”Yeah, I don’t think so. Maybe other girls fall for your different pick-up lines, but I don’t.” sa jag och och greppade tag om ett shot glas. Jag tog ett snabbt andetag och räckte glaset mot munnen samtidigt som jag lutade huvudet bakåt för att så snabbt som möjligt få vätskan att rinna ner längst halsen. Det brändes längst strupen och ögonen tårades snabbt av den starka smaken, men ändå var det någonting som var otroligt lockande med den lilla drinken. Så lika snabbt som den andra hällde jag i mig den. Bartendern kollade smått imponerat mot mig, blinkade och gick vidare med sina beställningar. Jag började dricka på tequilan som jag tyckte ha fått stått och väntat nog länge nu. Om jag ville ha en rolig natt så skulle jag inte kunna vara allt för nykter.
Jag drack snabbt upp den och beställde några fler…
~
Jag trängde mig fram mellan två svettiga killar och rättade till linnet som hamnat snett. Jag kände mig tom på alla tankar och sugen på att göra något galet. Något olikt mig. Som många gånger så ställde jag mig vid baren och vinkade så flörtigt jag kunde mot killen som tidigare försökt stöta på mig. Nu skulle han gärna få ta- Jag borde verkligen inte dricka mer. Jag vill inte göra något jag ångrar. Jag som hade varit beredd att beställa ännu en rad drinkar ångrade mig och drog mig tveksamt bort från baren igen.
Men jag hann inte långt innan någon tog tag i min armbåge.
”We’re doing shots and I need you to play.” sa en tjej med svart platt hår, av vad jag kunde urskilja i mörkret så såg det ut som om hon hade röda slingor i håret också. Hon log exalterat men verkade se min tvekan och kom direkt med något att säga.
”Please? It’s going to be fun!” sa hon och drog med mig mot baren där flertal shot glas fyllda med sprit redan stod. Jag höjde ögonbrynen mot henne och skulle precis gå innan flera personer runt omkring oss började bua och skrika saker som ”You only live once!” och ”Coward!”. Yolo hade jag alltid hatat och bara för att jag inte ville dricka en rad med shots så betydde det inte att jag var feg. Jag kände hur irritationen steg i bröstet och bara för att visa att jag är allt annat än feg så klev jag med bestämda steg tillbaks och tog ett hårt tag om det första glaset.
”You ready?” frågade bartendern och lyfte på ögonbrynet samtidigt som ett snyggt leende var placerat på hans läppar. Jag nickade som svar innan han sa samma sak till tjejen bredvid mig och någonting till publiken som fick alla att i skratt skrika till. Jag räknade glasen, det var sju styckna och den som drack upp alla först vann. Jag väntade på bartenderns signal att börja.
”GO!” skrek han. Jag hällde ner den brännande vätskan längst halsen och grabbade tag i nästa glas och försökte att inte tänka på hur min hjärna bad mig att sluta. Jag hade en konstig känsla av att det här skulle sluta dåligt. Jag tog tag i det sista glaset och log stort mot bartendern innan jag hällde i mig den genomskinliga vätskan. Bakom mig så kunde man höra vrål från publiken vi skapat oss. Jag skrattade och hickade på samma gång i tro att det var jag som vunnit vilket det inte var, istället för att omringas av skrikande ungdomar så snurrade marken till i en oändlig cirkel och jag stupade ner mot golvet bara någon sekund efter, men någon kille med sneda tänder hann precis fånga mig. Något inom mig bröts loss och orden föll ur min mun.
”Your teeth are weird. And I don’t like your shirt.” sa jag och kastade mina armar om honom i ett försök att vara flörtig. Han kollade på mig med en konstig blick och puttade mig ifrån honom. Jag räckte ut tungan åt honom och sa högt att han var dum och ful, så att så många runt baren kunde höra mig. Jag stampade iväg mot motsatt riktning och innan jag visste det så var jag ute på dansgolvet igen.
~
Jag halkade på något vått utspritt på golvet och hann precis i tid ta emot mig mot bänkskivan på baren. Som många gånger denna kväll så trängde jag mig före i kön och beställde en drink av killen i baren, han som tidigare försökt flörta med mig. Men nu så verkade han inte alls intresserad i mig. Han stod istället och log ett brett leende mot en blond tjej i kort klänning. Jag gjorde ett försök att slå honom över baren men misslyckades eftersom han stod mer än fem meter ifrån mig. Jag gnällde högt till. Jag svepte snabbt i mig den ljusrosa vätskan och började i ett försök till att vara förförisk vicka på höfterna. Men den orangea håriga killen som stod bredvid mig ägnade inte ens än ända blick åt mig. Jag räckte barnsligt ut tungan mot honom och vände mig men där stod en tjej. Jag gnällde till igen.
Jag kände en hand på min axel och i reflex så vände jag mig om.
”Having fun?” framför mig stod en lång brunhårig kille med ett lekfullt leende på läpparna. Han hade på sig en ljusblåskjorta och ett par svarta jeans. Man kunde väl säga att han var attraktiv men hans hans försök till att odla en mustasch och de röda finnarna i pannan fick han att vara mer på gränsen till okej eftersom jag hade fem andra att jämföra med. Jag bet mig oförsiktigt i läppen och vickade kraftigt på ögonbrynen.
”Yeah...” Sluddrade jag fram innan jag fullkomligt slängde mig efter hans seniga arm. Han höjde roat på ögonbrynen och tog ett bestämt grepp om midjan på mig. Jag log stort tillbaka, med ett försök till en sexig blick.
”Wanna join me and my friends table?” frågade han och innan jag hunnit svara så hade han släpat iväg mig mot hans bord. Jag skuttade glatt bredvid honom. Vid hans bord satt det fyra andra killar, två av dem var blonda och en av dem var den orange håriga som jag hade stött på tidigare. Jag bet mig i läppen igen jag tvivlade på att det såg bra ut.
”This is..?” sa den brunhåriga killen bredvid mig i en gest att presentera mig. Jag fnittrade högt till och snurrade en lock runt mitt ena pekfinger samtidigt som jag sa mitt namn.
”Diamond…” sa jag högt och utdraget samtidigt som jag hårt kramade om den brunhåriga killen bredvid mig. Han flinade till mot hans fyra vänner innan han satte sig ner bredvid en av dem. Jag skuttade glatt ner bredvid honom och det tog inte lång tid innan jag satt i hans knä och skrattade högt åt saker jag inte fattade som de fem killarna sa. De gick från att prata högt och glatt till tyst och mystiskt. Men jag brydde mig inte utan nynnade högt till låten som spelades och vickade på huvudet till takten.
Jag kände hur den brunhåriga killen la sin haka mot min axel och långsamt tog bort mitt hår för att kunna viska i mitt öra.
”Would you wanna do us a favor..?” frågade han med en låg och hes stämma, jag fnittrade högt till och klappade entusiastiskt samtidigt som jag nickade stort. Killarnas leenden blev allt bredare.
”Tell us... what you would wanna do?” frågade han och drog oförsiktigt sina händer längst mina sidor. Jag bet mig så sexigt jag kunde i läppen. Som jag sagt tidigare – jag tvekade på att jag ens var närheten av sexig.
”I would...” Jag log stort mot dem och fnittrade högt åt min tanke. Han strök ner längst mina lår och upp mot mina sidor igen, jag fnittrade till igen innan jag yttrade mina tankar.
”I would want to strip for you!” sa jag entusiastiskt och log mot en av killarna med blont hår. Han nickade uppmuntrande. Jag skrattade till och ställde mig upp för att sen bli tillsagd att gå upp på bordet. Alla fem killar gjorde tummen upp och skrek något som lät som ett ”begin”.
Jag visste först inte vad jag skulle göra men började efter någon minut att vicka på höfterna som tidigare och som i en reflex så började mina händer följa med i rörelserna och dras upp och ner längst min kropp. Killarna log uppmuntrande med glimten i ögat. Jag fnittrade högt till innan jag drog med fingrarna längst kanten av min topp. Jag drog lekfullt upp den till naveln men drog snabbt ner den igen. Jag gjorde samma sak igen och kom lite längre upp denna gång men drog ner den igen. Den tredje gången så kom jag upp till min bh och efter det så var den av.
Jag vet inte ens vad jag ska säga. Efter all er väntan så förtjänar jag egentligen inte så fina läsare som ni. Vi borde egentligen ta bort våran blogg eftersom vi vet att det här kan hända igen eftersom att skolan redan är mycket och det bara har gått några veckor av dem och båda två har träningar här och där!
Klara + ansvar = ingen uppdatering
En av de finaste kommentarerna jag fått.
Uppdateringen suger mer än vanligt, varför?
Bored - Part 17
Jag kollade ut över den överskuggade gatan och på de sista solstrålarna som snart skymdes av det stora träden. Jag kollade på hur folk sprang förbi och hur folk gick förbi, hur vissa körde bil och hur vissa cyklade. Jag kunde höra hur fåglar kvittrade och hur bilens däck skrapades mot asfalten. Jag kunde höra mitt namn ropas från undervåningen och hur det smått blåste utanför. Jag ställde mig tvärt upp och gick mot badrummet för att ta mig en lång och behövande dusch, både för att undvika pappa och för att han skulle veta att jag var vid liv utan att jag skulle behöva gå ner och säga det till honom. Jag låste dörren bakom mig och satte på duschen.
Efter en lång helg så var jag tillbaka i skolan. Jätte roligt - notera min sarkasm. Det är faktiskt inte roligt alls, väldigt tråkigt faktiskt. Men det var ändå bättre att stiga upp tidigt på morgonen och göra ingenting hela dagen än att behöva stå ut med James eller som jag fått göra hela helgen - fem idioter.
Jag föredrog att vara ensam på skolan än hemma med dem.
Jag satt på den lilla stentrappan utanför skolbyggnaden med en tänd cigarett mellan pekfingret och långfingret. Min blick följde alla som gick in och ut genom skolan. De flesta var redan på sina lektioner eftersom de redan hade börjat för länge sen. Men några kom och gick fortfarande.
En kort tjej – kortare än mig vilket jag inte trodde var möjligt - kom springande med axelväskan och håret fladdrande bakom henne. Säkert en av de där som bryr sig om sina betyg. Kanske är det hon som kommer att komma på botemedlet för någon sjukdom i framtiden. Tjejen sköt en dömande blick mot mig – eller ska jag säga cigaretten – innan hon ryckte upp dörren och försvann in.
Jag lät det lilla som var kvar av pinnen mellan mina fingrar dala ner till marken och jag orkade inte ens lägga ner energi på att släcka den. Sen när kunde asfalt börja brinna av lite cigarettglöd, liksom?
Nästa tjej som kom hade inte lika bråttom som den förra. Hon tog bort lite hår från ansiktet och blickade ner mot hennes mobil. Det första som jag lagt märke till med henne var de fem killansiktena och texten ”One Direction” på hennes t-shirt. Var jag ständigt tvungen att påminnas om de fem mest jobbiga tonårskillarna på jorden? Tydligen.
Henne var lätt att döma. Hon var helt klart en extrem fangirl och skulle säkert göra vad som helst för att få träffa hennes fem idoler. Ha. Som om hon någonsin skulle få göra det. Fast om hon någon dag skulle det så skulle hon bli väldigt besviken. Hon skulle säkert ångra hela grejen med att träffa dem om hon någonsin fick chansen att lära känna de fem killarna och deras tråkiga personligheter. Personligheter tråkigare än stenar. Och då ska vi inte ens gå in på deras skämt.
Jag ställde mig upp och blickade över skolgården, jag kunde inte se en människa någonstans. Inom mig så tackade jag gud och började vandra med nöjda steg över den grå asfalten bort från skolan.
~
När jag kom hem så stängde jag dörren så tyst jag kunde, hängde snabbt av mig jackan och smög mig så tyst jag kunde mot trappan. Ingen hade märkt mig ännu vilket var jätte bra. I vanliga fall brukar Niall eller Harry stå och skratta åt mig vid mina tappra försök att inte bli märkt. Men nu så verkade ingen av kill-
Jag slog till mig själv hårt i pannan med min kalla handflata. Att jag för några sekunder sedan trott att Louis, Niall, Harry, Liam och Zayn var hemma och fortfarande var ”barnvakt” åt mig, fick mig att villa spy. Att jag nyss försökt att inte märkas av några som inte var hemma och jag aldrig – aldrig nånsin – ville träffa igen var idioti. Ren idioti. Vad händer med mig?
Jag stegade nu med normala steg upp för trappan och direkt när jag kom in i mitt rum så stängde jag dörren efter mig. Jag kollade mig omkring i mitt rum efter något att göra. Min blick riktades mot sängen – sova kunde jag alltid göra. Teven – titta på tv fördrev tiden snabbt. Datorn – att bläddra längre och längre ner på twitter hade jag inte gjort på flera dagar och det gjorde så att jag kunde fokusera på annat. Oftast.
Jag tog min dator från golvet under en marinblå spets bh och lade mig på sängen i en liggande position. Jag lät mig slappna av mot det vita överkastet jag låg på. Jag andades djupt in och sedan ut. Jag tryckte på en knapp uppe i högra hörnet av tangentbordet på laptopen som gjorde så att datorn sattes på. Medans jag väntade på att datorn skulle ladda klart så placerade jag mjukt mitt huvud i mina händer och blundade för några sekunder.
Jag föreställde mig hur Viktoria låg bredvid mig och vi började skratta åt något som egentligen inte alls var kul som t.ex. att jag skrev så otroligt långsamt på datorn eller att jag såg så rolig ut när jag koncentrerade mig på att läsa en artikel om ett försvunnet barn. De små sakerna hade vissa gånger förgyllt mina dagar och det gjorde ont i mitt hjärta när jag tänkte på hur jag aldrig skulle hitta en vän som henne igen. Men hade hon verkligen varit min bästa vän? Eller hade jag blivit lurad under de alla år jag levt i Sverige? För en bästa vän skulle väl höra av sig? En bästa vän skulle väl aldrig ge upp ens vänskap bara för att ena personen var tvungen att flytta från landet?
Jag skakade hastigt av mig tankarna på Viktoria och tryckte istället upp internet, för att sen logga in på twitter. Jag följde allt från gamla klasskamrater till kända skådespelare. Någon twittrade om att det skulle gå bättre nästa fotbolls match och någon annan twittrade om hur personen var jätte glad över att åka utomlands nästa dag.
Jag läste ointresserat igenom flera tweets, men ingen föll mig riktigt i smaken det var bara massa svenskar som tweetade om deras dag och vissa hade jag aldrig ens träffat. Jag slog snabbt igen datorn och vände mig mot nattduksbordet för att ta tag i fjärrkontrollen. Jag hoppades på att några gamla repriser av jersey shore spelades upp.
~
Jag iakttog maten framför mig noggrant. Som om det var en tavla på utställning. Jag hade inte träffat James ”ordentligt” sen dagen han åkt ifrån huset för att lämna mig med ett brittiskt pojkband. Men det var inte så konstigt eftersom jag undvikt honom sen han kom hem igår. Jag tog en tugga av pastan James lagat och tvingade mig att möta hans blick i ett försök att visa mig kaxig. Han höjde bara frågandes på ögonbrynen och öppnade munnen för att säga något.
”Did you get to know the boys any better?” Frågade han med en glimta hopp i rösten, som om han hoppades på att vi skulle ha blivit bästa vänner och att jag framöver alltid skulle befinna mig i studion så att jag och pappa också kunde börja bygga på en starkare relation. Tyvärr. Men så enkelt kommer det aldrig att vara.
”No.” Svarade jag enkelt och tog ännu en stor gaffel av pastan från tallriken. Dels för att jag var hungrig och dels för att jag helst inte kände för att prata med någon just nu. Speciellt inte James.
”No? But you did have fun right? It must have be-” Jag avbröt honom mitt i hans mening.
”No. ” Svarade jag igen och reste mig bestämt upp för att gå upp till mitt rum igen. Jag ville inget annat än att komma här ifrån. Bort från samtalet och hans frågande blickar.
”Diamond, come back here! If you don’t want to talk about then it’s alright. Just come back here and act a little mature for once! Diamond!” Skrek han argt men mer än det hann jag inte höra innan jag stängt dörren bakom mig och låst. Äntligen var jag ensam igen.
Jag gick mot fönstret och öppnade det. Vinden piskade mot mitt ansikte, men det gjorde ingenting. Jag var så varm ändå. Jag funderade på att smita ut men lät bli, jag orkade inte idag. Jag ville helst bara sova och drömma mig bort från det här stället. Drömma mig tillbaks till Sverige.
Jag drog in ett djupt andetag av den friska luften innan jag strax efteråt satte mig ner under fönstret. Vad skulle jag göra nu?
Tack till alla som stannar kvar och inte blir trötta på vår dåliga uppdatering och lämnar oss!
That was hopefully the last time I saw them - Part 16
Jag drog snabbt på mig ett par mjukis byxor och en enkel svart tröja, på fötterna hade jag på mig ett par randiga sockar som inte alls matchade till resten av min outfit. Men jag gillade det så.
Idag så var det söndag så inget speciellt skulle hända. Jag skulle väl som vanligt släntra omkring på några av de många gatorna och röka eller stanna inne på mitt rum hela dagen för att sova. Jag gillade vilket som så det spelade inte så stor roll. Fast vad visste jag? Varje dag är oplanerad.
Idag så var det dagen då killarna skulle åka hem – äntligen – och den dagen då James skulle komma hem – åh nej. Fast hellre han än dem. Killarna får mig på nerverna hela tiden och tro mig att vara arg eller sur är faktiskt ganska ansträngande även fast man inte kan tro det. Dom låter mig aldrig vara ifred och de beter sig som om dom äger mig, vilket dom inte gör. Jag är inte som alla andra tjejer. Jag faller inte pladask framför deras fötter och slickar inte deras skor för att de ska gilla mig. Jag vill inte att dom ska gilla mig alls och dessutom så faller jag aldrig för killar – verkligen inte för en kille som någon av dem. Snobbiga popstjärnor är inte min smak. Fast hur skulle jag veta vad jag hade för smak i killar om jag aldrig riktigt varit kär eller aldrig varit i ett förhållande med någon? För mycket tankar.
När jag kom ner för trappen så kunde jag höra hur de fem pojkarna pratade lika högt som vanligt och skramlade med skedarna i tallrikarna lika mycket som vanligt. Jag skulle aldrig kunna vänja mig vid det här.
Efter det här skulle jag nog aldrig behöva se dem igen – en behaglig känsla for igenom mig för några sekunder. Känslan var inget annat än lättnad. Lättnad över att slippa bli övervakad 24/7. Lättnad över att inte behöva se deras belåtna leenden när dom ser mig uttrycka något annat än ilska och kaxighet, vilket jag alltid gör. Om alla bara lät mig vara så kanske jag skulle vara lugn lite oftare. Människor är så jävla fucked up – dom låter en aldrig vara ifred. Alla låtsas bry sig om en när de egentligen inte bryr sig ett piss om vad personen berättar eller går igenom. De vill bara att alla ska tro att dom är så jävla varma om hjärtat och är mer omtänksam än någon de nånsin kommer att möta. Men innerst inne så är vi alla själviska och någonting som börjar på k och slutar på ärlek existerar inte.
Jag sköt bort tankarna för ett tag och förberedde mig på att stå ansikte mot ansikte med några idioter. Som sagt – jag skulle aldrig kunna vänja mig vid det här. Aldrig.
Jag tog ett kort andetag och klev över tröskeln in till köket. Jag kollade inte på dem utan ignorerade dem direkt och gick mot köksön för att göra mig själv en smörgås. Det hade bara gått - av vad jag gissade – trettio sekunder och deras röster hade redan börjat fråga ut mig massa saker jag inte ville svara på. Jag ville inte svara på dem eftersom att jag inte ville prata med de fem pojkarna framför mig. Men det bryr sig inte dom om, dom pratar ändå.
.
”Good morning Diamond! Are you excited to meet your dad again after a long weekend?” Frågade Liam med vad jag kunde tyda ur min ögonvrå var ett vänligt leende. Jag svarade inte utan började göra ytterligare en smörgås.
”You have to be really sad that we’re leaving today. We’ll keep in touch, I promise. It’s okay to miss someone.” Sa Louis med en road ton eftersom han visste att jag var mer glad än ledsen över att de skulle åka. Jag kollade inte upp mot honom heller - utan försökte att ignorera hans kommentar. Vad vet han om att sakna någon? Har han saknat någon så mycket att han vill skada dig själv varje gång han tänker på personen? Nej. Det tror jag inte han har gjort. Jag ville skrika på honom på grund av det hans sagt om att sakna någon. Jag ville sparka honom hårt mellan benen. Men jag behöll det lilla lugnet jag hade samlat på mig och stirrade på mina händer som arbetade med att göra färdigt min macka – som jag tog extra lång tid på mig att göra.
”Why won’t you answer? You’re not tired of us are you? I mean you love us! C’mon Diamond, admit it that you can’t resist our charming smiles and deep down in your heart, really do love us.” Jag suckade högt åt Harrys dumma och retfulla kommentar. Håll lugnet Diamond, du klarar det. Det är bara några timmar kvar, bara några timmar. Jag svarade inte honom.
Jag tog fram juice paketet från kylskåpet och hällde upp den orangea vätskan i ett av de genomskinliga glasen. Jag riktade inte en ända blick mot någon av de fem killarna och låtsades vara väldigt inne i det jag höll på med – att göra frukost.
Jag visste inte vad som var felet med mig idag men allt kändes så himla konstigt. Jag skulle aldrig träffa killarna nå mer – vilket jag var glad över. Jag skulle återgå till det normala med en jobbig pappa och massa dömande personer på skolan – inte så jätte glad över. Det kändes som om den här helgen gått så långsamt framåt att det inte skulle förvåna mig om någon sa att det egentligen bara gått en dag men att jag haft lite fler tupplurar än vanligt och därför drömt om allt som har hänt under helgen. Är tupplurar ens ett ord? Varför pratar jag med mig själv? Bara sluta, bete dig normalt.
Det var inte förrän när jag sagt åt mig själv att bete mig normalt som jag insett att jag stannat upp mitt i en rörelse, jag hade för några sekunder glömt bort var jag befann mig.
Jag hällde upp flingor i en skål och grabbade tag i mjölken som redan stog på köksön. Jag var precis påväg att fint hälla ner mjölken så att jag skulle få mig själv en god skål med flingor när ett huvud plötsligt stack fram vid min axel.
”hello th-”
Personen fick mig att förskräckt hoppa till så att mjölken i mjölkpaketet farit lite överallt runt omkring mig och mest hade det nog kommit på mig och personen som försökt skrämma mig – och av min avsky så lyckades han faktiskt. Jag ställde det nu halva mjölkpaketet ifrån mig, med ett förbryllat ansiktsuttryck och vände mig irriterat mot den skyldige personen.
Harry stod och skrattade åt händelsen tillsammans med resten av killarna som fortfarande satt runt bordet men skrattade jag? Nej, för det här var inte kul. Inte kul alls. Jag hade nu en stor blöt fläck på min tröja och lite av mjölken hade kommit i mitt hår. Det skulle nog inte lukta så gott senare idag.
Han hade fått hela sitt ansikte och en stor del av sitt hår täckt av den vita vätskan men det var rätt åt honom, jag menar han borde inte ha försökt att skrämma mig som han gjorde.
”Why are you laughing? It’s not funny. I’m all wet and my breakfast is destroyed.” Sa jag i en ända stor suck och korsade så hotfullt jag kunde mina armar vilket fick honom – som i några sekunder försökt att vara seriöst – att brista ut i skratt igen och de andra killarna hakade utan problem med honom. Jag gav honom en mordisk blick innan jag knuffade undan lite hår från axeln och tog ett andetag för att prata igen.
”You’re really annoying, you know that right?” Sa jag i ett försök att inte slänga ifrån mig allt det lugna jag samlat på mig och kastade en sista blick på honom och de andra fyra killarna vid bordet innan jag grabbade tag i min smörgås. Vilket var en av de få sakerna som inte hade träffats av den gigantiska mjölk-tsunamin, som Harry var orsaken av.
Jag gav mig direkt av till mitt rum.
~
Jag satt på mitt rum och försökte att inte tänka på vad jag skulle ha gjort om jag bodde i Sverige och allt var som förut, på mamma eller varför fortfarande ingen – ingen – hade försökt ta kontakt med mig igen. Om någon bara skickade ett litet sms och det skulle göra min dag. Men jag gissar på att de egentligen tyckte jag var jätte jobbig och deras största önskan hade gått i uppfyllelse när jag flyttade därifrån. Ingen av mina kompisar kan ha gillat mig. Ingen gillar mig. Alla hatar mig men jag orkar inte bry mig. Det spelar ändå ingen roll, vem vet? Jag kanske dör imorgon av att en alkoholist satt sig i sin bil och svängt åt fel håll så att kvinnan eller mannen körde på mig istället för att köra på en grå och folktom väg.
Jag kan inte planera framtiden, om jag kunde det så skulle jag sitta i min röda favorit fåtölj i plysch och läsa en gammal bok från 80-talet av en filosof vid namn Madhukar. Mamma skulle glatt sjunga en av hennes gamla favorit låtar av Boyz II Men, samtidigt som hon lagade någon thailändsk curry rätt med jasmin ris. Jag skulle känna hur den gula såsens starka lukt spridits till vardagsrummet och jag skulle direkt lägga ifrån mig boken för att hjälpa henne med dukningen och salladen. Vi skulle skratta tillsammans och sjunga så högt att till och med den halvt döva tanten till granne skulle ha hört precis vilka ord vi uttalade. Efter vi ätit färdigt skulle vi ha tagit fram jordgubbar och strösocker för att sen sätta oss på gräset i trädgården - luktandes på blommorna. Jag skulle smått fnittrandes berätta om en söt kille i skolan och efter det skulle hon förhöra mig på SO provet jag skulle ha dagen efter.
Men det kan jag inte och jag önskar så fruktansvärt mycket att jag kunde det. Det skulle vara så mycket enklare. Jag skulle vara lycklig, jag skulle inte behöva tvinga mig själv från att inte tänka på en person. Jag skulle inte sakna någon så mycket att jag ibland vaknade mitt i natten av att jag skakade och grät så våldsamt så jag kunde svära på att sängen vibrerade. Jag skulle inte vilja skada mig själv fysiskt på grund av något jag vet att jag kunde ha hindrat. Jag skulle inte röka. Jag skulle inte dricka. Jag skulle inte skolka. Jag skulle ha en mamma. Jag skulle ha kompisar. Jag skulle älska livet. Jag skulle känna livslusten och glädjas över varje dag jag vaknade upp frisk.
Men det gör jag inte. Det är inte så enkelt, livet är svårt. Jag är inte lycklig. Jag måste tvinga mig själv från att inte tänka på en person. Jag saknar någon så mycket att jag ibland vaknar mitt i natten av att jag skakar och gråter så våldsamt att jag kan svära på att sängen vibrerar. Jag vill skada mig själv fysiskt på grund av något jag vet att jag skulle kunnat ha hindra. Jag röker. Jag dricker. Jag skolkar. Jag har ingen mamma. Jag har inga kompisar. Jag älskar inte livet. Jag känner inte livslusten och glädjas inte över varje dag jag vaknar upp frisk.
Nej, det är nästan så att jag önskar att jag ibland inte gjorde det. Jag önskar ibland att jag faktiskt inte vaknade upp en dag. Att jag liksom bara fortsatte sova och aldrig skulle behöva vakna upp i det helvette som liv jag har. Men som sagt – livet är inte så enkelt.
Men jag är inte heller så svag. En dag kommer jag att resa tillbaks till Sverige, köpa mitt gamla hus och köpa en röd fåtölj av plysch. Och… och mamma kanske bara kanske- nej. Sluta Diamond. Hon kanske skulle vara stolt över mig? Skulle kolla ner på mig med en varm blick. Hon kanske skulle ko- nej. Sluta.
Jag ansträngde mig så hårt för att tårarna som försökte lirka sig ur ögonvråna inte föll ner på mina kinder. Jag försökte med all min kraft att inte tänka på henne, på mamma. På min mammas vackra ögon, vackra leende, på hennes vackra personlighet. Jag försökte att inte tänka på henne alls. Men det gick inte att undgå. Hon fanns där hela tiden – i mina tankar – vars jag än gick kunde hon komma fram ur sin lilla hörna i min hjärna och inte vilja kliva tillbaka på flera timmar. Hon var en del av mig som jag inte kunde släppa taget – men på något sätt tappat och gjorde allt för att försöka ta tillbaka.
Tårarna hade fallit ändå och rann nu nerför mina kinder och några sekunder efter längre ner på min käklinje. Jag torkade argt bort tårarna och ställde mig upp från min liggandes position i sängen och gick med direkta steg mot toan.
Jag mötte bestämt min egna blick i spegeln. Jag såg tom ut. Ledsen ut.
Jag grep tag i ett par näsdukar i toalett skåpet och torkade bort resterna från tårarna. Men det funkade inte, både mina ögon och min näsa såg lite rödare ut än vanligt och mina kinder såg puffigare och större ut.
Jag drog stora slingor av mitt mörka hår bakom mina öron och böjde mig ner för att skölja av mitt ansikte. När jag gjort det tog jag närmaste handduk och torkade av ansiktet. Nu såg hela mitt ansikte lite rödare ut, vilket var bra för då var det inte lika enkelt att se att jag gråtit. Ingen skulle nånsin få reda på detta. Jag kammade igenom mitt hår med fingrarna några gånger och tog ett djupt andetag innan jag gick tillbaks mot min säng igen.
Jag la mig mjukt till rätta på sängen igen och stirrade återigen upp mot det vita taket. För att lugna ner mig själv så räknade jag mina andetag. Men det fungerade inte när jag kunde känna hur det hade börjat sticka lite smått i fingrarna på mig.
Om jag skulle vara helt ärlig så brukade jag aldrig – aldrig bli röksugen så lätt. Jag var beroende men kunde utan tvekan stå ifrån ett cigarett paket i några dagar om det var någonting som fick mig att tänka på annat. Jag rökte inte för att jag tyckte det var så gott eller för att vara cool utan för att jag skulle kunna tänka på något annat än mitt ”gamla” liv. Men nu så kände jag hur mycket jag egentligen ville känna den ljusgrå röken fara igenom mina lungor och ut igen. Hur mycket jag ville sätta mig i någon övergiven park och omringas av den giftiga röken och tänka på saker jag egentligen inte brydde mig ett skit om. Jag ville få bort mina tankar, jag ville fokusera på något annat.
Jag bestämde mig för att i alla fall ge det ett försök och begav mig ner mot nedervåningen. Killarna hade jag ingen aning om var de befann sig. Men de satt inte i vardagsrummet och befann sig inte i hallen så jag fick inga misstänkta blickar när jag gick för att leta efter mitt cigarett paket i min skinnjacka. Men det ända problemet var att jag hade hittat cigarett paketet men att mina cigaretter tagit slut tidigare i veckan. Fuck.
Jag stönade irriterat för mig själv och gick med missnöjda steg mot trappen igen. Aldrig hade jag velat ha en cigarett i munnen lika mycket som nu. Typiskt. Jag gick argt upp några trappsteg innan en tanke dök upp i mitt huvud.
Zayn rökte. Kunde jag ta hans? Tänk om han skulle märka? Han visste ju faktiskt redan att jag höll på med sådant, men frågan var – skulle han berätta för James? Om han skulle det så var jag mer än illa ute. James hade nyss fått reda på att min närvaro inte var på topp och han skulle flippa totalt om han fick reda på att jag dessutom rökte. Det skulle inte förvåna mig om han skulle skicka mig till internat skola för att jag skulle få lära mig vad som egentligen var rätt och fel här i livet.
Innan jag hann ångra mig så började jag med snabba steg gå tillbaks till hallen igen. Jag kollade extra noga så att ingen av killarna stod bakom något hörn och smsade eller något så att dom kunde se vad jag precis var påväg att göra. Men i min stora lycka så kunde jag inte se dem någonstans och det var fritt fram för mig att börja gräva i Zayns jacka.
Jag letade efter cigaretterna i varenda jacka som hängde på de svarta metallkrokarna och när jag var på den sista jackan så hade jag förlorat lite av mitt hopp och jag var nästan helt säker på att han hade tagit med dom in till hans rum. Jag öppnade jackfickan till den sista jackan och kände konturerna på ett par nycklar och en plånbok – inte där. Jag vände på skinnjackan och tyckte att jag kunde urskilja något kantigt under det svarta läder tyget.
När jag precis hade stoppat in min hand i fickan och kramat mina smala fingrar om cigarett paketet, så kunde jag höra hur steg kom närmre och närmre. Jag hade fortfarande inte släppt tag om cigarett paketet eftersom jag trodde personen skulle gå förbi men i min stora förvåning så kom personen gåendes rakt mot mig. Jag frös till is och spärrade panikartat upp ögonen mot killen framför mig, vad skulle jag göra? Hur skulle jag bort förklara det här? Skulle han tro mig om jag ljög? Frågorna i mitt huvud blev bara fler och fler för varje sekund som gick. Fuck. Fuck. Fuck. Det var just det här som inte skulle hända. Att Mr. Quiff skulle komma gående mitt i allting och förstöra mitt försök att skaffa cigaretter.
Jag kollade snabbt bort från hans ögon, mot golvet och vidare på min hand, som till min förskräckelse fortfarande var placerad inuti hans jacka. Jag svalde hårt till, det här var inte bra. Jag tvingade mig själv att kolla på honom igen, jag ville inte visa mig osäker eller svag.
Han höjde frågandes på ögonbrynen. Jag öppnade munnen i att säga något men stängde den lika snabbt för jag hade ännu inte kommit på en bortförklaring ännu. Det skulle ju låta helt stört om jag försökte med typ:
”Jo.. ha… det är faktiskt lite lustigt för att jag trodde det här var min jacka…” Eller ”Jag tänkte bara ge dina nycklar till dig… du glömde dem.” Vad fan ska jag göra? Han harklade sig för att återfå min uppmärksamhet och slog ut armarna i en position att jag skulle förklara mig. Jag mötte hans bruna ögon och tog sakta ut min hand ur hans jacka.
”I… You…uh..this… hi?” Sa jag och bet mig hårt innanför läppen. Hur jävla dum kunde man vara? I mitt huvud slog jag mig mentalt i magen med en hård sten. Hur skulle jag kunna ta mig ifrån den här situationen? Han stod liksom mitt i öppningen till vardagsrummet.
Jag tvingade mig återigen att möta hans ögon. I någon sekund kunde jag se hur hans mungipor drogs upp någon centimeter men han var snart seriös igen. Jag stönade tyst för mig själv men det skulle inte förvåna mig om han hörde det.
”I-I… thought it was my-” Jag avbröt mig själv skulle jag verkligen försöka mig på den där dåliga lögnen? Båda våra jackor var svarta skinnjackor men jag tog alltid upp min till rummet och jag var helt säker på att han märkt det sen tidigare.
Jag hade varit tyst alldeles för länge för att kunna fortsätta på min mening och han såg ut att förstå att jag inte visste vad jag skulle säga. Han kliade sig i nacken, rätade till sig och kollade ner på mig för att sen börja prata.
”What were you going to do? Say the truth.” Frågade han med en bestämd ton. Jag tog ett djupt andetag och tänkte precis säga något men som tidigare så stängde jag bara munnen och korsade mina armar i en position som försökte visa att jag var kaxig även om jag inte visste vad jag skulle säga. Han såg på mig med en smått road blick innan han började prata igen.
”You were going to take my cigarettes weren’t you? You aren’t legally allowed to smoke Diamond.” Sa han och gav mig ännu en av sina seriösa blickar, jag stönade högt och missnöjt. Jag skulle bli så glad om jag bara kunde slippa det här. Jag lovar att jag skulle sitta ett helt dygn och predika tillsammans med en präst om jag inte var tvungen att gå igenom den här situationen. Men tyvärr så kunde jag inte det och det sög ju.
”Yes I am. I’m eighteen years old and I am allowed to smoke whenever I want.” Sa jag kaxigt. Jag var sjutton år men det var jag helt säker på att de här snobbiga pop stjärnorna inte kommer ihå-
”You are seventeen years old, Diamond. And you’re definitely not allowed to smoke whenever you want.” Sa han med ett par höjda ögonbryn och en nöjd blick. Varför måste han komma ihåg hur många år jag är? Han vet alldeles för mycket om mig redan till exempel vad jag heter i efternamn. Jag gav honom en irriterad blick. Jag hatar honom. Jag bestämde mig att gå efter min instikt - som man inte alltid kunde lita på, jag menar i vilken situation befann jag mig just nu?
”Zayn I think I got something in my eye, can you check if it’s there?” Sa jag och gick närmre honom så att han skulle kunna kolla. Han rynkade på pannan i förvånad och kollade på min ögon vita om han kunde se något som låg där och skavde.
”It’s nothing there Diamond-” Jag avbröt honom innan han kunde säga något mer.
”Yeah. Exactly. That’s how much I care.” Sa jag och gav honom en sista blick innan jag självsäkert stormade ut därifrån. Som tur var så följde han inte efter mig och Niall och Louis som satt i soffan och kollade på tv frågade inte vars jag skulle.
~
Killarna hade precis åkt och James nyss kommit hem. Bara för att jag visste det betydde det inte att jag hade varit på nedervåningen och sagt hejdå eller sagt hej. Jag hade bara hört hur pappas röst dykt upp från ingenstans och killarnas försvunnit. Jag kände mig både lättad och förtvivlad. För nu var killarna borta men James hemma.
Jag kollade ut över den överskuggade gatan och på de sista solstrålarna som snart skymdes av det stora träden. Jag kollade på hur folk sprang förbi och hur folk gick förbi, hur vissa körde bil och hur vissa cyklade. Jag kunde höra hur fåglar kvittrade och hur bilens däck skrapades mot asfalten. Jag kunde höra mitt namn ropas från undervåningen och hur det smått blåste utanför.
Jag ställde mig tvärt upp och gick mot badrummet för att ta mig en lång och behövande dusch, både för att undvika pappa och för att han skulle veta att jag var vid liv utan att jag skulle behöva gå ner och säga det till honom.
Jag låste dörren bakom mig och satte på duschen.
Paparazzis - Part 15
Previously:
”Rule number three, Zayn, don’t act like you know me. Because you don’t!” skrek jag mot honom samtidigt som jag slog honom hårt med ena knytnäven – eftersom den andra var placerat i ett hårt grepp som han inte verkade vilja släppa. Tillslut så släppte han och jag knuffade honom så hårt jag kunde ur vägen eftersom han stod placerad mot trappan och satte i full språng mot mitt rum, men vart snart stoppad.
”You’re not going anywhere. You’re staying here so you won’t sneak out again.” sa Harry med en seriös blick. Jag höjde ögonbrynen i en frågande blick. Fuck. My. Life.
”Are you fucking kidding me?! I hate my life.” yttrade jag mig högt och föll ihop i en sittande position på golvet, låt mig bara dö. Snälla, döda mig någon.
Längre än till klockan elva ville inte min hjärna sova. Vilket var uselt för mig. Eftersom det betydde att jag var tvungen att gå upp och konfrontera killarna i One Direction, även kallad en mardröm när man är vaken. Och efter gårdagens händelser kändes det ännu mindre lockande än vanligt. Så jag låg och stirrade upp i taket i några minuter och hoppades på att de snart skulle ha ätit upp sin frukost så jag kunde få ha köket ifred. Skrammel, skrammel, högljutt prat, skratt, skrammel, skratt, skratt och ännu mer högljutt prat. Om det hade funnits en mattävling med de långsammaste ätarna i världen hade de vunnit. Hur jävla lång tid kunde det ta att äta upp en skål med flingor? Retards.
Igår så hade de tvingat mig att vara uppe tills jag blivit så trött att de visste att jag skulle somna vilken sekund som helst och inte skulle smita ut. Vad det än var för spel dom spelade så vann dom inte. Jag skulle aldrig låta dem vinna.
Men jag fattar bara inte hur jag kunde låta deras plan gå igenom! För mig är det inte okej och kommer aldrig vara. Men det där första och sista gången jag lät det hända. Jag ska inte luras nå mer och ska inte låta mig styras av dem.
Till sist orkade jag inte vänta längre, så jag släpade mig ut ur min varma säng och möttes genast av iskall luft som la sig som ett täcke runt min kropp och fick mig att rysa. Det kändes som om någon hade stängt av elementet i mitt rum. Det skulle i och för sig inte ha förvånat mig om någon faktiskt hade gjort det, det kändes som om vad som helst skulle kunna hända i det här huset just nu.
Medan jag långsamt arbetade mig nerför trappan funderade jag ut en plan. För att slippa äta frukost med dem. Jag skulle snabbt smyga in i köket, ta all min frukost och skynda mig upp till mitt rum igen.
Men min plan misslyckades när jag tog det första steget in i köket eftersom konversationen avbröts och allas blickar vändes mot mig. There goes being sneaky. Alla sköt mig varsitt leende. Jag log inte tillbaks utan himlade med ögonen.
”Good morning sunshine!” Louis lyfte sin tekopp i en gest som jag antog skulle vara välkomnande. Jag gav honom bara en frågande blick och ignorerade honom. ”You’re up bright and early!” sa han igen och ur ögonvrån kunde jag se hur roligt han tyckte det var att reta mig.
Jag uteslöt honom totalt och gick istället fram till kylskåpet där jag började plocka ut alla ingredienser som behövdes till min frukost. Jag ansträngde mig för att nå cornflakes-paketet som var placerade på en lite högre hylla, men klarade det inte och var tvungen att hämta en pall. Att vara född kort är inte det lättaste. Jag låtsades inte om killarnas blickar utan fortsatte att förbereda mitt eget.
”So” sa Louis efter en kort tystnad. Han fortsatte med en glad och pigg röst. ”What shall we do today?”
Jag höll nästan på att tappa ner filpaketet - som jag tagit fram från kylen. Vad menade han med vad vi skulle göra? Det fanns absolut inget ”vi”. Jag hade egna planer för dagen. Som inte inkluderade dem.
”We are not going to do anything together. We are going to do stuff separately.” sa jag och betonade ”we” så att de skulle förstå att det inte finns något ”vi” det är inte som om jag är vän med någon av dem. Jag klarar mig på min egen hand.
“No, because we have decided that you are grounded. You can’t go out without us.” svarade Liam med allvar i rösten. Jag höjde ett ögonbryn mot dem. Var de fullt seriösa? Jag hade ju redan utegångsförbud som James hade gett mig men nu gav killarna det mig också. Alltså så skulle jag inte få ha kul efter ”gårdagens händelser”. Jag hatade killarna mer och mer varje sekund jag var i närheten av dem.
”You’re not my parents…” Jag gick fram till bordet, fortfarande med det oöppnade filpaketet i min högra hand. De hade väl inte glömt reglerna? Som de alltid verkar göra. “so you can’t decide what I can do and what I can’t do.”
“Well, we’re responsible for you this weekend and James told us to do what we thought was necessary and it is necessary to not let go of you after yesterday’s behaviour.” Så typiskt curly. När jag väl hade fått övertaget skulle han alltid gå in och förgöra den som om den vore en tändsticka. Jag vände blicken mot honom och såg att han hade, som igår, endast hade ett par kalsonger på sig. Lika snabbt som jag vänt blicken mot honom vände jag ner den i bordet. Fuck. Jag fick inte låta någon halvnaken tonårsstjärna förstöra mina argument. Fan. Fan. Fan. I ögonvrån såg jag plötsligt en tidning så jag ryckte snabbt åt mig den, slog upp en slumpmässig sida och höll den framför ansiktet samtidigt som jag satte mig ner på stolen.
Kolla inte på någon av dem, Diamond, ignorera dem. Ignorera honom. Det lockiga pervot. Lyssna inte på vad de frågar. Läs tidningen istället, som om du faktiskt är intresserad av vad som står. Jag fuktade lätt mina läppar och skummade med blicken över artikeln och den stora bilden. Först hade jag inte gett den så mycket av mitt intresse, men snart såg jag vad det var.
Först såg jag bara det gröna Starbucks-märket som var placerat en bit upp mot det vänstra hörnet. Det andra jag såg var Liams rutiga skjorta och strax såg jag även de andra killarna. Alla fem hade fastnat i någon sorts konstig position, men vem som helst kunde ändå se att de var fullt upptagna med att springa. Men det som mest fångade min blick var det mörka håret som fladdrade i kanten av bilden. Under virrvarret av slingor kunde man tydligt se mitt ansikte. I ren chock satt jag fastfrusen och stirrade på bilden, sög in varenda detalj. Plötsligt kände jag hur någons varma andedräkt träffade mig i nacken. I ögonvrån kunde jag se att det var Louis. Mina ögon förflyttade sig neråt mot texten under repliken. ”The boyband One Direction has been seen outside Starbucks chasing a fan.” Som tur var hade de inte nämnt mitt namn. Jag hoppades innerligt att de inte ens visste det. Men hur vågade de säga att jag var ett fan? Jag var inte ett fan, jag var nog närmare en hater.
”What’s this?” frågade jag Louis som fortfarande satt i en lutande position över mig för att kunna granska sidan. Han drog på sig en fundersam min genom att stirra ut i ingenstans medan han knackade lätt med sitt högra pekfinger på sina läppar. Efter en stund svarade han:
”It’s an article.” Han lät fullt seriös och det var det som gjorde mig så irriterad. Han visste att jag inte var direkt glad över det här.
”Oh really? I didn’t know that”, sa jag med en röst som det bara droppade sarkasm ifrån. Louis brydde sig inte särskilt mycket om det utan tog bara en slurp av sitt citronte. Jag blängde argt på honom.
”What’s this?” upprepade jag, men denna gång lät jag även mitt pekfinger stryka under ”chasing a fan” för att han skulle förstå vad jag menade. Louis höjde roat på ögonbrynen mot mig och började prata igen.
”That’s a part of a sentence?” sa han med ett roat ansiktsuttryck. De andra killarna verkade också tycka situationen var rolig – för man kunde se hur de med roade ansikts uttryck åt av sin frukost för att jag inte skulle märka det. Hade de hört? Jag reagerade direkt.
“Oh, for fucks sake Louis!” sa jag högljutt och drämde ner tidningen i bordet. De andra tittade förvånat upp från sina frukostar, även fast de säkert visste vad vi pratade om.
”How did they get this picture?” sa jag och så tydligt jag kunde svepte jag med handen över den stora bilden så att alla skulle se tydligt vad jag menade.
”With a camera?” Innan jag kunde drämma till Louis – som förövrigt såg väldigt nöjd ut – så hoppade Liam in i samtalet.
”Diamond, not to brag, but we’re the biggest boy band in the world right now and the paparazzis follows us basically everywhere.” sa han och rynkade på sin panna i ett undrande ansiktsuttryck som för att fråga om jag hade förstått. Men det var fortfarande massor av frågor som sköt omkring i mitt huvud. Jag började bli paranoid.
“So you knew about this?!” frågade jag förbryllat. Visste han att det hade varit personer som hade följt efter oss och tagit kort på oss? En nervös känsla spred sig i magen på mig. Hur kan de stå ut med det här?
“Yeah, we can’t avoid them. They are everywhere”, svarade Niall simpelt. En hemsk tanke slog mig. Jag kände mig övervakad, genom skådad och framför allt paranoid – nästan rädd. Men jag är aldrig rädd.
“So they can have pictures of me in the shower?” ubrast jag samtidigt som jag hastigt reste mig upp panikslaget. Det här var inte bra. Inte bra. Inte bra alls.
“What? N-” sa Zayn och de andra rynkade konstigt på pannan åt mig, men jag avbröt honom innan han hann säga något mer. Det var som om alla frågor och tankar ramlade ut ur munnen på mig. På exakt samma tilfälle.
“Maybe they’re taking pictures of us right now? Oh my god! What are we going to do? Are they hiding outside the window? Maybe they are lying in those bushes! We have to do something!” Jag hade börjat gå fram och tillbaka genom rummet och trummade nu med mina fingrar längs mitt ena ben i ett försök att lugna ner mig själv. Varför jag var så nervös visste jag inte. Jag hade ärligt talat ingen aning. Louis försökte lugna ner mig.
”Calm down Diamond, there’s no-” sa han men blev snabbt avbruten av mig, som nu hade börjat rabbla upp mina tankar som sköts omkring i huvudet på mig. Jag kände mig iakttagen. Tänk om någon fått bilder av mig när jag gråtit eller rökit?
”Have they been taking pictures of us the whole time you’ve been staying here?! The paparazzis got pictures of me trying to sneak out yesterday, haven’t they!? Why would they think I’m a fan? Oh no! Are they going to-” Panikartat gick jag runt i köket och drog mina fingrar igenom mitt långa mörka hår för att försöka lugna mig själv men det funkade inte. Louis hade fått mig att sluta genom att praktiskt taget skrika mig i ansiktet.
”Calm down Diamond!” Louis tog tag i mina axlar och skakade om mig hårt. Efter en stund slutade jag hyperventilera och började andas normalt igen. Vänta, vad var det jag höll på med? Sen när började Diamond Abernorth hyperventilera över saker? I ett försök att försöka rädda mig själv ur sjön som jag försatt mig själv i började jag babbla på oavbrutet. Tänk om de hade förstått att jag – nästan – visat mig rädd? Jag menar, jag är aldrig rädd.
”I mean, it’s not really like I’m scared or anything. In fact, I don’t even care, it’s just-“ Jag avbröt mig själv när jag kände hur mina kinder hettades upp. Diamond ta dig bort från situationen nu, intalade jag mig själv.
”I’m just gonna go to my room”, mumlade jag innan jag satte språng mot trappan i full fart och på bara några sekunder var jag inne på mitt rum. Jag stängde dörren efter mig. Jag pustade ut i lättnad över att jag kunde höra att ingen följt efter mig, jag vill inte ha dem här just nu. Okej, sen när vill jag nånsin ha dem nära mig? Jag vilade ryggen mot dörren och gled ner längst väggen för att sen sätta mig ner på golvet. Jag kollade upp i taket och tankarna började återigen röra sig som blixtar på öppna hav i mitt huvud.
Varför hade jag gjort sådär? Jag hade bokstavligt talat fått spel. Inte okej, Diamond. Åh fuck! Vad håller jag på med? Jag får inte visa mig svag. Hoppas ingen av dem märkte det. Det är såklart de gjorde. Diamond, är du dum i huvudet? Du skrek ju för fan högt som en ilsken kråka och vandrade omkring som i att vara beredd att springa därifrån. Du måste skärpa dig nu, Diamond. Sluta upp med det här.
Jag måste sluta upp med att prata med mig själv i tredje person.
Jag ställde mig långsamt upp och sprang mot sängen i fullfart för att sen landa mjukt med huvudet rakt på en av dom fjädermjuka kuddarna. Jag andades långsamt in och sen ut – för att försöka rensa mina tankar från saker jag helst ville slippa just nu. Men tankarna försvann inte, dom satt som fast klistrade i hjärnan på mig som alltid. Kan någon rädda mig?
~
Jag satt in tryckt mellan Liam och Niall. På soffan. Kollandes på en film. Med dem. Alla fem. Det enda jag kunde tänka på var en enstaka fråga som ringde i mitt huvud. What the fuck is happening to me? Sen när blev jag tjejen som börjat ”acceptera sociala saker” när jag inte vill ha något med människor att göra längre? Inte sen nu. Det kommer aldrig hända.
Det är bara det att de tvingade mig att sitta här och kolla på någon dålig skräckfilm. Om jag gick därifrån så skulle det enligt de betyda att jag skulle försöka smita iväg så… det fick jag inte.
Jag hängde inte riktigt med i vad som skräckfilmen handlade om men den var läskig- eller va? Jag menar den är så lame, jag menar…Asså.. Okej. Sluta Diamond, sluta prata med dig själv i ditt huvud. Kolla på filmen och låtsas inte bry dig om att både Liams och Nialls arm snuddar mot dina, ignorera det. Du tycker inte det är irriterande och vill inte putta dem ifrån dig, du vill bara säga åt dem och ge de några konstiga blickar.
”Diamond?” hörde jag en röst säga från rummet bredvid. Jag skrek i en viskning av en plötslig rädsla som uppstått inom mig och spärrade upp ögonen för att se om någon hade sett. Det hade ingen – tack och lov. Jag letade efter det håll rösten kommit ifrån, den hade kommit ifrån köket.
Jag kollade mig omkring lite diskret i soffan och såg att den killen som saknades och måste ha ropat på mig var the curly haired one. Jag ignorerade honom eftersom jag helt enkelt inte brydde mig om vad han nu ville mig.
”Diamond, I got your phone and I am going to give it back to you if you help me out with this. If not... well then I’m going to keep your phone.” sa han och jag kunde slå vad att han skulle ha dragit till med sitt lilla ”skådespeleri”, ryckt på axlarna och sen kollat på mig med en blick som om det var det enda han kunde göra i det här fallet – om jag hade varit i samma rum som honom just då. Men som tur så var jag inte det.
Men när tanken sedan slog mig att han faktiskt hade min mobil eftersom den låg inte på soffbordet där jag lagt den – så sprang jag fort som vinden dit och krockade nästan i honom av att nästan inte kunnat stanna för att sockarna jag hade på mig var väldigt halkiga. Han skrockade pojkaktigt åt mig och stoppade sin hand i fickan på jeansen för att sen kunna dra upp min mobil därifrån.
Mina ögon krymptes snabbt ihop i en sur blick. Han såg ut att tycka det var väldigt roligt och viftade retandes med min Samsung framför mina ögon. Jag försökte greppa tag i den men missade. Och missade. Och missade. Jag sög på det här spelet vi nu spelade eftersom han var lång och inte jag. Att då försöka nå någonting som var flera centimeter över mitt huvud var inte det lättaste. Jag suckade argt till när jag hoppat så högt jag kunde och återigen missade mobilen med flera centimeter. Jag slog till honom med min knytnäve i hans mage men han reagerade inte på det sättet jag velat utan skrattade bara åt mig. Jag gav honom en extremt irriterad blick.
”Sorry it’s just really funny to tease you because you get mad so easily.” skrattade han och petade mig i magen. Jag slog så hårt jag kunde bort hans arm från mig och det resulterade genom att han skrattade åt mig – som alltid. Varför är det så jävla roligt? Om det är någon jag inte förstår så är det curly. Nej förresten, är det några jag inte förstår så är det alla de fem pojkarna som har bott hos mig i snart en helg och jag kan inte vänta tills den är över.
”Okay, I’m going to stop. I need your help with the microwave, yours is so much more complicated than ours and I want popcorn.” sa han och pekade mot den silvriga elapparaten i hörnet av en av de vita köksbänkarna. Jag höjde ögonbrynen mot honom och skrattade fejkat till för att sen gå mot vardagsrummet igen. Men innan jag hann ut därifrån så kunde jag höra hans sjukt irriterande röst säga något till mig.
”And your cellphone is mine.” sa han och jag kunde höra på det sättet han pratade hur roande han tyckte det här var. Haha, curly. Jag hatar honom. Varför gör jag det här? frågade jag mig själv innan jag snabbt gick fram mot mikrovågsugnen, tryckte på några olika knappar för att få fram hur länge popcornen skulle vara där inne och snart så hade den silvriga maskinen framför oss startat och popcornen börjat poppas. Han var precis påväg att säga något men jag var snabb därifrån och satt snart allra längst ut på den vita soffan – den här gången inte mellan någon av killarna som tur var. Jag behöver space och vill inte ha någon nära. Det vet alla i det här rummet.
Jag önskade bara att filmen någon gång skulle ta slut och lika så den här helgen. Jag ville tillbaks till det vanliga. Nu.
Hej där! Förlåt för att vi varit sena. Igen. Ni såg vad jag skrev tidigare visst? Jo, det gjorde ni. Att två hela veckor har jag varit väldigt upptagen nu och den här veckan har också varit väldigt hektisk! Så kommer den kommande veckan också bli.. med tre prov i raken. Mysigt eller hur? Nej skulle inte tro det! Men har börjat skriva på kapitel 16 och det kommer inte bli så långt så det kommer nog inte ta aldelles för lång tid att dyka upp här på bloggen! Sen så får ni se vad som händer eftersom det är sista dagen då killarna är där i part 16! OMG eller hur? we're moving on liksom hahaha. Men det kommer bli jätte roligt att skriva de kommande kapitlena! Är taggad! Nu måste jag dra ska plugga till prov imorgon!
Kram och hoppas ni har haft och har det bra! Kommentera gärna. Ni som stannat ni är det bästa människorna på jorden! Förresten Klara har skrivit mycket av det här kapitlet också så det är inte bara jag! Puss.
Felicia x
Saker kommer emellan hela tiden!
Länkbyte!
Så klicka på länken eller bilden för att komma till novell bloggen och börja läs någon av novellerna eller varför inte båda? Klicka nu!
Kapitel 14 är under det här inlägget! Läs det nu om du inte gjort det!
Not fast enough - Part 14
Previously:
”Louis!” Än en gång vaknade jag upp ur mina funderingar av en röst och av att en hand höll på att skaka min axel.
”Stop Diamond”, mumlade jag utan att tänka mig för och tystnaden efter att jag sagt min mening var höjden av awkward. Givetvis var det Harry som hade ropat igen, det var Harrys hand och inte Diamonds. Harry, Niall och till och med Liam satt och stirrade på mig med stora ögon.
Diamonds perspektiv:
Jag tog upp en cigarett och en tändare från det rödvita Marlboro paketet och inom bara några få sekunder så hade en orange glöd spridit sig i ena änden av den vita cigaretten. Förut så hade min själ haft en glöd som cigarettens, nu var det som om allting slocknat. Det var som om någon lika enkelt som att fimpa en cigarett hade fimpat min egna glöd.
Jag drog in ett djupt andetag av röken och höll den inne för några sekunder innan jag lät den fara med vinden. Jag gjorde samma sak ytterligare några gånger innan jag rundade ett hörn. Längst nere av gatan jag befann mig på såg jag en Starbucks skylt. Jag hade aldrig ens föreställt mig att jag en helt vanlig dag skulle vandra omkring utanför Starbucks. De som bott här i hela sitt liv tycker nog inte det är så stort men jag måste erkänna att jag tycker det är ganska coolt.
Jag bestämde mig för att ta någonting att äta därifrån. Jag var vrål hungrig och nu när jag ändå befann mig vid Starbucks så kunde jag ju faktiskt ta mig en titt inne i caféet också. Jag skrapade cigarettens ena kant mot den grå asfalten och såg till så att glöden hade släckts innan jag gick iväg för att köpa någonting från den kända kaffekedjan. Undrade om jag skulle tycka om det. Jag tycker om kaffe ibland, när jag är sugen på det. Men det är väldigt sällan, men man kan väl köpa mackor och bakelser där också, eller? Grejen var att jag faktiskt inte hade någon aning. Jag tog några sista steg innan jag möttes av en söt, men samtidigt salt lukt. Den saltsöta lukten blandades med den fräna lukten av kaffe som osade från alla hörn av det stora rummet, men efter ett tag så vande man sig och tillslut tänkte man inte alls på det.
Undra vad de på skolan gör? De har säkert kemi eller något annat som vi egentligen inte har nytta av efter skolan. Jag fattar egentligen inte varför man är tvungen att gå på varenda lektion – varför man inte kan välja själv vilka man vill gå på? Det kanske är för att om man skulle kunna göra det så skulle ingen komma på någon av lektionerna tillslut. Haha, losers. Snart så kommer väl ingen vilja utbilda sig till lärare ändå så skolorna kommer inte ha tillräckligt med lärare och skolorna kanske blir tvungna att stänga ner? Snart kommer alla vilja bli Taylor Swift eller Johnny Depp. Ingen kommer vilja bli en skomakare eller mekaniker, snart kommer alla vilja bli superkända designers eller uppfinnare av populära appar, vilket ingen kommer förstå att inte alla kan bli. Antingen är man född för att bli någon eller inte.
Jag beställde en macka med ost och parmesanskinka och någon vit dressing. Hon i kassan log mot mig med sina vita blänkande tänder samtidigt som hon räckte mig den inplastade mackan och sa att jag var välkommen åter. Jag gjorde ett försök till ett leende men det blev mest en ryckning i mungiporna och jag bestämde mig för att nicka till henne som ett svar istället för att behöva säga någonting. Jag vände mig om och lät en sista blick vandra omkring i rummet innan jag trängde mig igenom den halv långa kön som nu bildats och gick ut på trottoaren. Jag ställde mig med ryggen mot det stora glas fönstret in till Starbucks och iakttog bilarna som körde omkring framför mig. Dom körde i två linjer, vissa bilar åkte åt höger och vissa åt vänster, vissa svängde och vissa fortsatte rakt fram.
Direkt när jag blir myndig så tänker jag resa tillbaka till Sverige, jag vet att mamma skulle bli glad på mig då. Jag är helt säker på det.
Jag vandrade fram och tillbaka med blicken över gatan några gånger, för att komma ihåg vars jag befann mig och hur jag kom hit. För att kunna gå hit igen. Samtidigt som jag pressade ner min macka i väskan, försökte jag komma ihåg alla butiker runt omkring, i vilka riktningar alla gator gick och hur alla färgerna runt omkring i området på något sätt matchade varandra. Jag tog en sista blick över gatan och vände mig om mot kaffekedjans stora fönster och kollade in i butiken. Jag kollade på praktiskt taget allt som fanns att komma ihåg i butiken och försökte nu notera olika saker på de små svarta borden. Inom några sekunder märkte jag hur bordets ägare stirrade på mig.
Liams perspektiv:
Min blick fastnade på figuren som nyss hade klivit ut från Starbucks. Hon stod med ryggen mot oss så det enda man såg var det långa, mörka och vågiga håret som hängde ner över den svarta skinnjackan som prydde hennes slanka överkropp. Ett par jeans med relativt mörk färg satt tajt runt hennes ben och på fötterna hade hon ett par orangea Converse. Det var som om jag hade sett personen någonstans förut, därför störde det mig att jag inte kunde sätta fingret på vart. Louis – som hade ännu mer högljutt än förut, börjat klaga på priserna på Coca Cola nu för tiden – avbröt sig själv mitt i en mening när han såg att jag tittade på någon. Genom att granska hans ljusblå ögon som var uppspärrade i förvåning och hans kropp som såg ut att ha frusit fast i en konstig position kunde jag förstå att han visste vem det var. Allas ögon var nu på personen som slängde lite lätt med håret, samtidigt som hon hade tagit ett hårt grepp om väskan i högra handen och mackan i den andra som hon försökte pressa ner i läderväskan.
”Guys, isn’t that…?” Louis fråga vart besvarad när figuren vände sig om och blottade sitt ansikte. Hela bordet stelnade till och inom några sekunder så hade alla fem fullkomligt rusat mot dörren, allas uppmärksamhet inne på Starbucks var riktad mot oss och det var nog det sista vi behövde just nu. När vi kommit ut från dörren så började vi direkt att springa mot det håll Diamond sprungit. Hon var ungefär tio meter framför oss i desperata försök att kunna ta sig ifrån oss. Vi tänkte inte låta henne komma undan. Borde inte hon vara i skolan?
Vi sprang längst den långa gatan Starbucks låg på. Den verkade aldrig vilja ta slut. Vi hade tagit oss några meter närmare henne men inom bara några sekunder så hade hon gjort en tvärsväng runt ett hörn och in på en annan gata och oförberedda som vi andra var så sprang vi efter i ett kaotiskt led. Bara en tanke cirkulerade i mitt huvud: vi måste få tag i henne. För jag är helt säker på att det här inte är stället hon borde vara just nu. Det som oroade mig lite var att vi drog till oss för mycket uppmärksamhet och vem vet vad som skulle kunna hända? Men det var bara jag som oroade mig om det för dom andra killarna såg ut att kunna betala en hög summa pengar för att få tag i Diamond så ivriga var dom att få höra hennes spydiga kommentar och få se hennes min när dom äntligen har fått in henne i deras lilla fälla. Det är ganska kul för även om hon är allmänt sur och kaxig mot oss så gillar vi det ändå. Hon behandlar oss på ett sätt vi inte upplevt förut. Hon skriker inte rakt upp i vårat ansikten och försöker sig inte på att stjäla något av våra ägodelar för att sen visa och skryta för sina vänner.
Vi rundade ytterligare ett hörn och vi alla sex var snart trötta och andades tungt, men ingen av oss hade slutat springa för Diamond befann sig fortfarande några fem meter framför oss. Som oss – var hon också utmattad efter våran lilla spring runda. När hon minst anade det hade Louis taget ett snabbt språng emot henne. Han tog sats och hoppade mot henne med utsträckta armar. Han hamnade rakt över henne och oförberedd som hon var slog hon stort upp ögonen i panik och försökte få av honom från henne. Han rörde sig inte en centimeter. Han låg bara kvar som om det var fullt normalt att en vuxen man låg över en minderårig tjej – mitt på gatan i London. Nu när jag tänkte på det så lät det som om jag nyss beskrivit en offentlig väldtäkt. Jag svär, det här var inte fallet!
När vi äntligen återfått andan medan Louis kämpat att hålla Diamond stilla under honom så kunde vi äntligen andas i normal takt igen och vi kan nu ta oss en ordentlig titt på dom två personerna framför oss liggandes på marken. Eftersom ingen annan gjorde - eller hade gjort - så kollade jag runt omkring oss för att se om vi hade dragit till oss någon oönskad uppmärksamhet. Som tur var hade inte några fans – som jag kunde se – fått syn på oss. Jag stod och spanade ut över gatan vi befann oss på för att kolla efter paparazzis den här gången, men mina tankar avbröts av ett högt ilande skrik som kom underifrån. Min blick riktades direkt mot Louis och Diamond som fortfarande låg ner i en liten hög på den grå asfalten. Diamond låg stel som en pinne under Louis som med panik i blicken försökte stoppa henne från att skrika genom att pressa två händer över hennes mun. Men hon slängde åt alla möjliga håll och riktningar med huvudet så han inte hade möjlighet till det.
”RAPE! SOMEONE HELP ME! HELLO? RAPE! RAPE!” skrek hon högt med sin starka röst. Det skulle varit en mycket rolig situation om vi befann oss i James hus just nu, men grejen var att det gjorde vi inte. Och oönskad uppmärksamhet drogs till oss genom hennes ord. Det skulle inte förvåna mig om en hjord med skrikande fans skulle komma emot oss vilket ögonblick som helst. Det här var inte bra. Jag stod nu och skakade på huvudet för att rikta min fulla blick mot varje riktning, minst tre gånger var tionde sekund. Jag menar, om en skara fans skulle komma springandes måste man ju vara beredd. Men några fans kom aldrig för innan något sånt skulle kunna inträffa så hade Louis fått tyst på henne, genom att trycka sina händer mot hennes mun där orden kommit ifrån och skratten från Niall och Harry – som inte hade fått panik – tystnade tillslut. Jag andades tungt ut, hon kan då inte vara så rädd för uppmärksamhet. Men en sak undrar jag, är hon alltid såhär? För om hon är det – kaxig och avvikande mot allt och alla – har hon några vänner?
Återigen så avbröts mina tankar av ett ilande skrik – den här gången var det inte Diamond som skrek, den här gången var det Louis. Anledningen till att hans skrik var Diamond – som inte tvekat en sekund och bitit honom hårt i handen. Hon bet till ytterligare lite hårdare och släppte sedan taget om handen för att, återgå till att försöka knuffa bort Louis igen – som såg ut att försöka få bort smärtan som uppstått i handen, genom att skaka den en liten bit ovanför marken. Trots att det så fick inte Diamond av honom. Det såg ut som om han inte ens märkte att hon försökte knuffa bort honom. Han verkade för några sekunder vara i sin egna lilla värld.
Tillslut så tröttnade Diamond och riktade sin blick mot oss fyra killar som inte låg på marken. Hon kollade surt och befallande på oss. Hennes ögon riktade sig mot en och en, men ingen av oss gjorde ett tecken på rörelse eller ett tecken på att någon av oss var på väg att hjälpa henne. Hur länge hade de legat där egentligen? Tre, fyra minuter? Jag svalde ett leende och behöll ett försök till ett allvarligt ansiktsuttryck och knackade Louis på axeln så att han sedan kunde flytta sig ifrån henne, vilket han gjorde. Jag hjälpte Diamond upp på fötter och ställde mig sedan bredvid henne för att vara beredd på att springa efter henne om hon gjorde något tecken på att smita igen. Men smartare än så visste vi alla att hon var, så hon sprang aldrig. Men för säkerhets skull tog Zayn ett grepp om hennes arm för att hindra henne ifrån att springa iväg om hon hade planer för det. Det hade hon antagligen haft, för hon vart inte speciellt glad av hans kontakt. Hon var säkert inte glad över att vi fått tag i henne heller…
”Fuck me.” sa Diamond missnöjt samtidigt som en tung suck slapp ur hennes ljusrosa läppar. Vi hade nu börjat gå längst gatan igen och Zayn som var närmast henne var snabbast med att svara.
”I don’t wanna fuck you.” sa han med en seriös ton och med en rynkad panna. Alla av oss som hade hört vad han sagt visste att han var sarkastisk, men det betydde inte att det var onödigt sagt och att Diamond inte skulle bli sur av det. Vissa skulle ha skrattat och vissa skulle ha reagerat på andra sätt. Diamond sätt var jag konstigt nog inte så förvånad över att se. Hon tog upp sin fria hand och pekade det mittersta och längsta fingret mot honom i en ful gest. Jag suckade åt deras barnsliga beteende. Han däremot blev mer förvånad och rynkade först frågandes ögonbrynen mot henne, men sprack sedan upp i ett roat leende. Han såg ut att njuta av att ha vunnit konversationen och Diamond var som vanligt missnöjd och irriterad.
Vi hade nu gått över ett övergångsställe och befann oss snart vid parkeringen där våra bilar stod och väntade på att få köras. Diamond som kollade åt ett annat håll märkte inte hur Zayn fortfarande kollade på henne med ett litet flin på läpparna och var road åt hennes bitterhet. Men när hon sen vände sig om så hoppade hon till av förvåning i Zayns grepp som inte kunde låta bli och började skratta. Först så kunde jag se hur en ljus rosa färg bildades på hennes kinder som hon snabbt såg till att dölja med sitt hår. Hon kollade noggrant så att ingen hade sett det av oss, själv så låtsades jag som ingenting. Diamond rodnade, det kunde jag aldrig tro! tänkte jag innan jag iakttog de två mörkhåriga personerna framför mig igen. Hon stirrade nu med en intensiv blick på honom och såg ut att överväga vad hon skulle säga. Jag hade ingen aning vad hon var påväg att säga om jag skulle vara helt ärlig. Hon är så svår att läsa, så sluten även om hon alltid beter sig på ett sätt, så är det något som får henne att knuffa ut hela omvärlden och leva inom sin egna lilla bubbla. Hon pratar med oss och reagerar runt saker omkring oss. Men det är alltid som om hennes tankar är helt någon annanstans och att de är svåra att få placerade någon annan stans.
”Rule number four.” sa hon tillslut. Zayn som hon sagt det till förstod ingenting. Men efter några sekunder så hade det klarnat upp för honom och han rynkade sin panna i en road min. Vi andra som lyssnade på deras lilla samtal hade inte fattat lika snabbt som Zayn men efter ett tag hade jag förstått vad hon menade och Zayn hade precis öppnat munnen i att säga någonting då jag hann stoppa honom. Vad han än tänkte säga visste jag inte men det kändes på något sätt inte bra.
”Zayn, don’t.” sa jag med en allvarlig ton och kollade på han med en seriös blick. Han höjde frågandes ögonbrynen, men gjorde som jag sa och lät Diamond vara.
Diamonds perspektiv:
Hur ska jag ta mig här ifrån? Bort från hans grepp? Fatta hur jobbigt det är att ha någon som håller ett vakande öga på dig hela tiden och du kan knappt kliva in i bilen själv? Jag är ingen bebis. Men det stora problemet var att jag inte visste hur jag skulle kunna smita mig ifrån hans grepp. Om jag bara kunde få honom att hålla lite lösare kring min arm så kanske jag kunde komma loss från honom.
Plötsligt poppade en idé upp i mitt huvud... Jag var inte så säker om det skulle kunna funka. Det skulle vara väldigt pinsamt om det inte gick, men om planerna i mitt huvud gick som planerat skulle jag kunna smita ifrån dem igen. Ännu en sak jag var orolig för var att Louis skulle komma utrusande från bilen och slänga sig över mig igen.
Jag vände mig om i Zayns grepp och placerade min lediga hand på hans muskulösa bröst. Han spände sig förvånat under min hand. Men jag följde min plan och mötte hans bruna frågande ögon med ett försök till en förförande blick. Jag drog mjukt min hand längst hans bröst och upp mot nyckelbenen tills jag nådde till hans nacke där jag placerade mitt grepp. Jag hade inte tagit bort min blick från hans och jag började långsamt närma mig. När jag bara var några centimeter från hans läppar och hans grepp om mig försvagats så tog jag sats och sprang snabbt i från det hemska ögonblicket som nyss hade odlats mellan mig och Zayn. Usch. Fy. Det där få aldrig hända igen. Det där var den sämsta planen jag haft, nånsin. Om någon ska få min första kyss så är det då inte han. Som det ser ut just nu så kommer jag nog vara singel resten av livet, men det gör nog ingenting. För då behöver jag inte få mitt hjärta krossat som alla får i slutet, för alla hej slutar med ett hejdå.
”Diamond, come back here right now!” hörde jag Liam högt yttra sig med en allvarlig röst. Han lät irriterad och trött på att jag alltid försökte komma så långt ifrån dem som möjligt. Men vid det här laget så borde de alla fem veta att jag inte är så lätt att handskas med och att de inte äger mig och kan därför inte bestämma över mig. Stuck-up popstars är vad de är.
Jag fortsatte att springa allt vad jag hade nerför den lite sluttande trottoaren. Det var inte så mycket folk på just den här trottoaren men jag var ändå tvungen att sick-sacka runt alla personer och jag blev snabbt andfådd och trött på grund av solen. Även om det var höst så var det rätt så varmt. Jag kunde urskilja någon snabbt komma klampandes bakom mig, antingen var det någon av killarna igen eller så var det bara mina tankar som försökte sig på ett spratt och fick mig att tro att någon av främlingarna som omringade mig ville komma åt mig. Jag ökade farten men andfådd som jag var hade jag börjat småsvettats på grund av solen som sken starkt framför mig och just därför fick jag också svårare att se.
Det kändes som stegen bakom mig kom allt närmare och närmare och innan jag visste ordet av så hade personen tagit ett hårt grepp kring min midja och slängt mig över personens axel. Oförberedd och andfådd som jag var spärrade jag argt och förvånat upp ögonen samtidigt som jag började slå mot personens rygg. På grund av den blå rutiga skjortan som dinglade framför mina ögon kunde jag förstå att det var Liam eftersom jag sett innan att han haft på sig det. Jag suckade högt och tydligt så att han skulle höra.
Varför händer det här alltid mig? Varför har jag oturen och är inte tillräckligt snabb för att kunna springa ifrån dem? Varför är min pappa så dum som lämnar mig hemma med fem killar? Varför är det alltid någon random arm som kommer svingandes bakifrån och som alltid tar ett starkt grepp kring min midja och kastar mig över axeln? Varför? Varför är mitt liv så jävla jobbigt? Kan inte någon fatta att jag vill vara i fred och inte omringad av fem killar från ett pojkband hela tiden? Tydligen inte. För här är jag, livs levande, dinglandes från en manlig axel, just en av killarna från One direction. Trevligt, trevligt. Alla tjejer i min ålder skulle dö för det här – bli jagade av One Direction - wow! - men inte jag. Jag skulle mer än väldigt gärna slippa!
Jag väntade otåligt på att han skulle släppa ner mig för jag orkade inte slå honom längre - det gjorde mig mer andfådd än vad jag redan var - men ändå ville jag inte komma ner härifrån för jag ville inte veta vad någon av dem hade att säga åt mitt beteende. Inte för att dom kommer vara förvånade. Eller jo, kanske att lura Zayn på det sättet jag gjorde var nog inte det mognaste. Men vem bryr sig? Det är ändå inte så att jag egentligen bryr mig om deras åsikter men… Jag slipper hellre.
När han faktiskt satte ner mig så satte han inte ner mig på marken, han la mig direkt ner i bilen – antagligen på grund av att jag inte skulle springa iväg igen. Louis och Zayn satt längst fram Harry i ett av de två sätena i mitten av bilen och jag, Niall och Liam satt längst bak, jag i mitten av dem.
~
När vi precis kommit genom tröskeln så hade fortfarande ingen sagt något, inte ett ord. Det var obehagligt, som om de konverserade mellan sina ögon medan jag inte kunde tyda ett tecken. Jag visste att de antagligen hade förstått att jag borde ha varit i skolan, men nu var det för sent. För på fredagar slutar vi tidigare än vanligt och alla från min klass var redan hemma. Så om de på något sätt tänkte skicka tillbaka mig till helvetet, så skulle de inte lyckas… Losers.
Efter några minuters oljud av jackor som hängdes upp ovanpå varandra och skor som skrapades mot golvet så kom jag på att det nog var bäst om jag kom bort härifrån – bort från den spända tystnaden så att jag inte behövde delta i samtalet som jag kände på mig snart skulle börja på nedervåningen. Jag iakttog killarna samtidigt som jag diskret backade mot trappan med så långa steg jag vågade ta så att de inte skulle se mig.
Men efter mer än tre steg så stötte jag emot någonting med ryggen och ett stön hördes bakom mig. Jag spärrade skrämt upp ögonen och riktade min blick mot personen jag krockade med som råkade vara Niall. Vi båda stod och stirrade på varandra i några sekunder. Jag kollade in i hans blå ögon och han i mina bruna med varsin frågande smått förvånad blick. Men efter ett tag så avbröt vi våran lilla stirr-lek och vände båda generat bort huvudena. Med ens så försökte jag hindra att någon av killarna skulle se det genom att försöka få så mycket hår att täcka mitt ansikte som möjligt utan att hindra mig från att se vad som pågick. Det gick sådär. Likaså gick planen på att smita ifrån nedervåningen för innan jag ens hade tagit mig upp på första trappsteget så var konversationen startad.
”Diamond…” började Liam. Jag riktade min blick rakt mot honom i ett försök att se kaxig ut. ”Aren't you supposed to be in school?” frågade han nu mer bestämt och kollade med en frågande blick direkt riktad mot mig. Jag kunde ju säga sanningen - att vi slutar tidigare än vanligt på fredagar och att just nu behövde jag inte vara där. Eller jo… på kvarsittning men den - fuck it. Sen när gick Diamond Abernorth efter sanning?
”We had a day off, the teachers had to plan something…” sa jag och gjorde ett försök till ett litet leende genom att rycka på mungiporna. Snälla gå på det… bad jag i mitt huvud. Jag orkade inte med värsta polisförhöret nu. Jag ville bara gå upp till mitt rum så dom kunde lämna mig ifred.
”You’re a very bad liar.” sa Harry som satt på soffkanten och hade ett stort irriterande flin fastklistrat på hans läppar. Jag gav honom en arg blick, jag är bra på att ljuga. Jag korsade mina armar och ställde mig riktad mot honom och kollade honom rakt in i ögonen. Han gjorde detsamma och flinet på hans läppar var fortfarande kvar.
”Prove it, how do you know I didn’t have a day off? Curly.” sa jag så kaxigt jag kunde och höjde på ögonbrynen mot honom i en gest att han skulle börja prata. Jag hatar hur envis han är, men curly skulle inte vinna det här. Det hoppades jag i alla fall.
”If you had a day off you wouldn’t have gotten up so early, you wouldn’t have pretended it was school – or actually maybe you would have because you don’t want to be around us. But your dad would’ve told us if you had a day off while we’re here watching you.” sa han med en övertygande blick och flinet tog åter plats på hans läppar. Jag var mållös. Han hade alltså listat ut det som jag trodde att curly faktiskt inte skulle göra. Jag kollade surt på honom och bestämde att berätta att jag hade ljugit för honom ändå så att jag vann – vad det nu var för spel vi spelade.
”Well.. maybe.. you're right”, erkände jag motvilligt, men fortsatte att prata. ”But I tricked you anyway, Harry, because you were the one letting me take the school bus. But I never did, I never went to school”, sa jag utan att tänka mig för, fast de hade antagligen förstått att jag inte hade gått till skolan ändå...eller?
”Diamond this is not good for you, to get somewhere in life you have to have an education.” sa Liam med en medlidsam blick samtidigt som han tog några steg emot mig. Och Niall som stod bredvid mig. Jag himlade bara med ögonen och fuktade mina läppar. Okej pappa? Jag började snart prata igen.
”Yeah I know, don’t you think James told me that? And I googled ”who cares?” and my name wasn’t there. So there’s your answer: I don’t care. Everybody can’t become superstars and have loads of money like you guys and I’ll probably die before I even finish school. You know, maybe I’m sick of my life and will commit suicide, no one's future is planned.” sa jag kaxigt men samtidigt irriterat. De har det så himla enkelt och är så himla stucked-up att de inte kan inse att andra inte har det lika bra. Vad vill de att jag ska göra? Lyssna på Liams ord och börja leva som att jag faktiskt vill vara här. Varför ska allt vara så himla svårt? Varför kan ingen bara låta mig vara ifred? Varför måste alla bete sig som om de faktiskt bryr sig.
De alla kollade på mig med frågande blickar, jag själv ignorerade dem bara och gick upp för trappan och in i mitt rum. När jag stängde dörren efter mig så slapp det ur en tung suck från mina läppar. Det här var en allmänt jobbig dag. Hade de helt glömt bort reglerna? Till exempel regel nummer tre ”don’t act like you own me.” Den hade de inte kommit ihåg utan brytit den flera gånger på bara en dag.
Jag kollade ut över tomten och ner över gatan som snart skulle vara täckt i mörker och konstigt vinklade skuggor. Men än hade inte solen gått ner och den var täckt med ett gult milt ljus ifrån solen. Mitt rum förvandlade snabbt ifrån varmt till svalt av luften som kom in ifrån det öppna fönstret - vilket fick mig att slappna av och tänka klarare.
Det jag helst av allt ville göra just nu var att gå till närmsta klubb och ösa i mig någon av de starka dryckerna som fick mig att släppa taget av allt och inte bry mig om något. Jag ville vara en i mängden och få bort mina tankar av pojkbandet på nedervåningen och mamma i himlen. Men jag kunde inte ta mig ut från den vanliga dörren så den ända vägen ut var genom fönstret. Men det var för tidigt att gå dit nu och om jag inte åt middag och stannade här uppe under hela processen så skulle de nog bli väldigt misstänksamma – vilket inte fick hända. Så vad skulle jag göra för att de inte skulle bli det? Som vanligt äta middag med dem och försöka bete mig vänligt mot de, så att de kanske kunde lämna mig ifred resten av kvällen? Japp, det var nog vad jag behövde göra.
Jag stängde fönstret med ett svisch, tog min mobil - som jag hade snott tillbaka från Harry - och gick igenom dörren ut mot trappan. Jag stannade tvärt på första trappsteget och tog ett djupt andetag. Snälla låt det här gå som planerat.
Det luktade starkt av någon krydda på hela undervåningen och jag kunde höra hur det fräste från något på stekpannan inne i köket, men jag valde att inte gå dit utan gick så tyst jag kunde fram till soffan där Zayn, Niall och Louis satt och kollade på tv. Jag satte mig på andra sidan soffan och låtsades tycka att det som visades på teven var väldigt intressant – vilket var fotboll. Om jag ska vara helt ärlig så hade jag inget som helst intresse i sporten och visste inte ens vilka lag det var som spelade. Men det behövde de inte veta om. Jag bestämde mig att vara tyst.
”Well look who’s here! I knew you liked us.” sa Louis glatt och riktade nu hela sin fokus på mig. Jag höjde på ögonbrynen och riktade min blick mot honom. Seriöst? Jag var precis påväg att säga något kaxigt som svar men avbröt mig själv när jag kom ihåg min plan.
”Yeah…” skrattade jag med ett fejkat skratt – förhoppningsvis skulle de inte märka det. Jag började nervöst pilla med mitt lockiga hår, att vara glad när man inte vill är mer ansträngande än jag trodde. Jag ska inte bli skådespelare. De två andra killarna som också satt i soffan hade nu också sin fulla fokus på mig Niall satt längst bort och Zayn närmast mig – alltså satt Louis i mitten av dem. Zayn skulle precis öppna munnen för att säga något när Harry ropade inifrån köket.
”Dinner’s ready!” ropade han och killarna i soffan var bara några sekunder efter i köket redo för att börja äta. Jag själv tog lite längre tid på mig och när jag kom dit så var den enda platsen kvar bredvid Zayn, istället för att sucka som jag skulle ha gjort i vanliga fall så satte jag mig bredvid honom på en av de vita stolarna och gjorde ett försök att le men som vanligt så blev det inget mer än en ryckning i mungiporna. Jag är redan trött på det här. Jag tog för mig av maten – spagetti och bolognese - och åt under tystnad medans killarna pladdrade på om något angående deras schema. Jag kunde allvarligt talat inte bry mig mindre. Jag var snart färdig och lämnade bordet så snabbt som möjligt. Min plan om att vara vänlig gick inte så bra, jag hade knappt sagt ett ord, men de skulle förmodligen inte misstänka något.
Så snart jag kom in i mitt rum så var jag i full gång. Jag drog på mig en snygg tajt topp som passade bra till mina svarta jeans och min push-up bh som jag hade under fick mina bröst att se lite större ut än vanligt. Jag tackade gud för att jag inte hade tagit ner mina svarta ballerina skor som jag kunde använda och började våldsamt leta efter min mobil men struntade snart i den. Jag tog min blåa kofta som jag hastigt drog på mig för att om promenaden till klubben skulle bli kall hade jag någonting varmare än ett linne på mig. Jag drog på mig lite mascara, kammade snabbt igenom mitt hår med hår-borsten och satte på mig mina skor. Jag hade gjort allt på lite mer än tio minuter och var nu i färd med att skanna mitt rum efter en sista blick på min mobil eller något annat jag behövde ta med mig.
Jag hittade snart nycklarna under en socka jag använt igår men hittade inte mobilen var jag än letade. Så jag bestämde att gå utan den, ingen kommer ändå ringa mig, ingen vill prata med mig. Jag öppnade återigen fönstret och tog ett djupt andetag genom näsan av den friska luften. Solen hade nu gått ner och gatan var täckt i mörker och ljus från gatulamporna. Jag var precis påväg att klättra ut genom fönstret när jag kom ihåg att jag behövde ta mig cigaretterna.
Jag tog cigaretterna från mitt gömställe – under min madrass – och sprang ivrigt mot fönstret igen, inom några sekunder hade jag satt mig på fönsterkarmen, tagit tag om det rostiga stupröret och långsamt börjat klättra neråt mot det gröna gräset. Jag var ungefär halvvägs när jag kunde höra uppe från mitt fönster någon som öppnade dörren till mitt rum.
”Diamond you forgot your- Diamond? Diamond? Oh no. BOYS! SHE’S SNEAKING OUT! DIAMOND IS SNEAKING OUT!” skrek en igenkänd röst, som jag kunde se var Niall eftersom han några sekunder efter hade stuckit ut huvudet genom fönstret och kollat rakt ner på mig. Panik ilade igenom mig och jag hoppade ner sista meterna och landade hårt, men tog mig snabbt upp igen och var snart i full färd att springa över tomten mot trottoaren. Jag sprang så snabbt jag kunde och försökte att inte halka eller snava på det långa, våta gräset, vilket var omöjligt att inte göra och det gjorde mig långsammare. Jag var snart där och planerade att fortsätta springa ner för trottoaren och in bland radhusen som var placerade lite längre bort i kvarteret, så att de skulle tappa bort mig eftersom killarna antagligen var bakom mig.
Men innan jag ens hann komma till trottoaren hade någon sprungit rakt emot mig med en ilande fart och när personen slutligen nådde mig så krockade vi hårt i varandra. Eller det var snarare han som krockade i mig. Han hade tagit mig i sin famn i ett hårt grepp som om han kramade mig, men jag kramade inte tillbaka. Jag försökte knuffa bort honom men han var alldeles för stark för att kunna luras och innan jag visste om det så låg jag över hans axel och flåsade som en arg tjur. Arg som jag var av att min plan gått i kras så började jag slå så hårt jag kunde mot hans rygg och sprattla så mycket jag orkade för att han om jag tur skulle tappa mig. Jag slog och slog och slog mot hans rygg men han yttrade sig inte ett enda ljud och betedde sig som om det inte påverkade honom alls, när jag sprattlade gjorde han samma sak.
Vi var snart i hallen och de andra killarna som jagat mig var också där, de andades inte lika tungt som killen under mig och jag kunde höra hur någon av dem stod och skrattade, någon suckade och någon sa något som jag inte kunde urskilja eftersom jag var placerat bakom personens rygg. Efter några minuter så släppte han äntligen ner mig och jag var inte sur – utan arg. Dom förstör mitt liv, allvarligt talat jag skulle typ dansa med massa fulla människor om det inte hade varit för dom just nu.
När personen släppte ner mig så kunde jag se vem det var. Det var Zayn. Av någon anledning känns det som om det alltid är han som ”fångar” mig och det stör mig – enormt. Jag stod nu på mina fötter och stirrade med en intensiv blick på honom. Han såg inte ett dugg rädd ut, tvärtom så höjde han bara roat på sina ögonbryn samtidigt som han höll ett hårt grepp om min handled. Jag försökte komma loss från hans grepp – men båda jag och han visste att jag inte skulle kunna ta mig ur hans grepp hur jag än försökte.
”Rule number three, Diamond. No sneaking out”, sa han med ett ytterst litet leende. Han såg verkligen ut att anstränga sig för att inte flina, vilket fick mig att vilja sparka honom i hans privata del. Det finns ingenting roligt i det här, att jag var arg var inte kul. Det är hans fel att jag ens var där. Jag kunde inte hålla mig, så inom några sekunder hade jag slagit honom med en hård sluten knytnäve mot hans bröstkorg. Jag förväntade mig att han åtminstonde skulle säga "aj", men det ända han gjorde var att spricka upp i ett stort leende. Jag försökte igen, men han höjde bara otåligt på ögonbrynen.
”Rule number three, Zayn, don’t act like you know me. Because you don’t!” skrek jag mot honom samtidigt som jag slog honom hårt med ena knytnäven – eftersom den andra var placerat i ett hårt grepp som han inte verkade vilja släppa. Tillslut så släppte han och jag knuffade honom så hårt jag kunde ur vägen eftersom han stod placerad mot trappan och satte i full språng mot mitt rum, men vart snart stoppad.
”You’re not going anywhere. You’re staying here so you won’t sneak out again.” sa Harry med en seriös blick. Jag höjde ögonbrynen i en frågande blick. Fuck. My. Life.
”Are you fucking kidding me?! I hate my life.” yttrade jag mig högt och föll ihop i en sittande position på golvet, låt mig bara dö. Snälla, döda mig någon.
Hej där allihopa! Här är det! AMMAGAAAAAAWD! Finally, right? Gud, förlåt ni har fått väntat såååå länge! Känner mig så dum. Förlåt. Jag lovade igår och nu så är det uppe en dag efter... bättre än ingenting, right? Det är tio sidor på word så det är långt! Kanske inte ni tycker men det tycker jag! Vart faktiskt ganska nöjd med kapitlet det tog bara så himla lång tid! Vi ska som lovat skärpa oss, det måste vi. Kollaget blev väldigt fult men gjorde det på stress. Hoppas ni är nöjda, vi - Klara - ska skynda sig med nästa kapitel! Hoppas ni har det bra! (det vart väldigt lite mellanrum. Har gjort "mellanrum" men dom syns inte :( haha)
KOMMENTERA OCH GE OSS/MIG KRITIK!
Kram, jag älskar er, puss, kram, puss. Hejdå. Förresten, inte hejdå! Vilka tror ni det kommer bli? Darry, Douis, Niamond, Diam eller Ziamone? Snälla kommentera om ni tyckte om det och vilket par ni tror det kommer bli eller vill att det ska bli. Fast bara så ni vet så har vi det redan planerat, haha :D
Felicia! xxx
Länkbyte!
Länkbyte!
Förlåt, har varit i kittelfjäll så har varit utan internet så har inte kunnat uppdaterat. Jag kom hem i Måndags, så nu har jag internet! Haha! Nu har jag lov så har varit med kompisar och skrivit lite och kapitlet är snart färdigt, det kommer komma upp imorgon! Det ska jag se till att det gör, för nu har ni väntat länge nog! Så håll ut, hoppas ni inte blir besvikna av kapitlet bara... '
Länkbyte!
Hej! Nu ska jag skriva ett inlägg om novell bloggen ovan ↑ vid namnet http://storiesofonedirection.blogg.se/ A moment in the Life of Louis - Part 13
Previously:
”Do you want me to drive you to school?” Frågade Harry med höjda ögonbryn, jag skakade på huvudet och kollade fickorna en sista gång om jag hade allt, vars är nycklarna?
“No, I’m taking the bus”, svarade jag och ryckte åt mig nycklarna som hängde på kroken innan jag öppnade ytterdörren för att lämna den här circusen, äntligen skulle jag få lite lugn och ro.
”Good bye and have a nice day”, sa jag sarkastiskt och avfyrade ett falskt leende mot Harry. Han bara skakade roat på huvudet och stängde sedan dörren bakom mig när jag gick ut. Äntligen är jag ensam, trodde dom verkligen att jag tänkte gå till skolan? Idioter.
Louis’ perspektiv:
”I won again!” utropade Niall och råkade välta omkull brädspelet utav ren skadeglädje när han ställde sig upp och sträckte upp armarna i luften i en segergest. Vi suckade åt hans barnslighet, men små leenden gömde sig ändå vid våra mungipor. Liam tackade nej till en andra match av monopol och började istället hålla på med sin mobil, troligtvis satt han och höll på med Twitter som blivit hans största intresse den senaste tiden. Niall tackade glatt ja och började genast räkna ihop rätt antal pengar som han sedan räckte till mig och Zayn. Just som vi skulle börja spela öppnades dörren till studion och ut klev Harry som såg trött ut.
”Thirteen takes and THEN they thought it was good!” suckade han samtidigt som han damp ner i soffan bredvid Niall. Liam tittade snabbt upp från skärmen innan han fäste blicken på den igen. Jag gav Harry ett tröstande leende – eller i alla fall ett försök till ett men det såg nog mest ut som ett ryck i mungiporna. Zayn ropades in till studion och Harry tog över hans plats i spelet. Spelet flöt på rätt bra. Både Harry och Niall är väldigt dåliga förlorare, så varje gång det gick bra för någon annan än de själva stönade de och drog genast på sig en sur min. Varje gång det hände kom jag att tänka på en viss person. Enda sen dagen jag träffade Diamond hade jag försökt läsa henne, men förgäves. Jag ville veta mer om henne, men för varje gång jag fick henne lite närmare mig så gled hon alltid oväntat ifrån mig när som helst. Jag visste att hon gömde något och jag hade bestämt mig för att jag skulle ta reda på vad.
”Louis!” Jag vaknade upp ur mina tankar av Harrys mörka röst som ropade på mig.
”Yeah?” frågade jag och fick som svar två stycken tärningar i handen.
”Your turn.”
Två monopol matcher senare var jag och Harry ganska trötta på spelet. Dels för att vi hade suttit och spelat i nästan en och en halv timme och dels för att Niall hade vunnit alla gånger. Det tog förvånansvärt lång tid för alla att spela in, för jag hade ännu inte fått sjungit mina delar i dagens låtar ”I would” och ”Back for you”. Producenterna var väl på dåligt humör. Och där gled mina tankar tillbaka på Diamond. Jag vet inte varför min hjärna envisades med att tänka på henne hela tiden. Kanske för att hon hade något mystiskt över sig och eftersom jag gillar mystiska saker, så var ju det det perfekta tillfället att få en dos av mystik. Att lära känna Diamond. Dock visste jag inte hur jag ska gå till väga än. För varje gång jag försökte prata med henne stötte hon bort mig. Allt skulle kännas så mycket lättare om jag bara hade hennes nummer, så jag kunde smsa eller ringa henne och fråga henne om vi kunde träffas. Men det kändes som om vårt förhållande inte var tillräckligt starkt för byte av nummer.
”Louis!” Än en gång vaknade jag upp ur mina funderingar av en röst och av att en hand höll på att skaka min axel.
”Stop Diamond”, mumlade jag utan att tänka mig för och tystnaden efter att jag sagt min mening var höjden av awkward. Givetvis var det Harry som hade ropat igen, det var Harrys hand och inte Diamonds. Harry, Niall och till och med Liam satt och stirrade på mig med stora ögon.
FÖRLÅT SÅ SJUKT MYCKET FÖR ATT VI INTE HAR UPPDATERAT OCH ATT DET VART ETT SÅ KORT KAPITEL DENNA GÅNG. Och förlåt för att Caps Lock var intryckt.
I alla fall, både jag och Felicia är sjukt ledsna över att vi inte har lagt upp något på ungefär en månad (!!!). Vi hoppas att vi inte har tappat allt för många läsare och att det fortfarande finns några därute som har tålamod att stanna med oss?
Vi vet att vi har lovat flera gånger att vi ska bli bättre på att uppdatera. Nu lovar vi igen. Och den här gången ska vi verkligen försöka att uppdatera ofta, ofta, ofta! Men eftersom vi båda är lite perfektionister så brukar det ta så lång tid.
Aja, hoppas ni gillade det här extremt korta kapitlet som mest var en liten sak jag rafsade ihop för att ni skulle få något medan Felicia skriver på det stora kapitlet som hittils är 5 sidor långt (och det är knappt halvvägs)! :D
Ha det bra!
Kram
Klara xx
