weloveoned.blogg.se

Jag kollade ut över den överskuggade gatan och på de sista solstrålarna som snart skymdes av det stora träden. Jag kollade på hur folk sprang förbi och hur folk gick förbi, hur vissa körde bil och hur vissa cyklade. Jag kunde höra hur fåglar kvittrade och hur bilens däck skrapades mot asfalten. Jag kunde höra mitt namn ropas från undervåningen och hur det smått blåste utanför. Jag ställde mig tvärt upp och gick mot badrummet för att ta mig en lång och behövande dusch, både för att undvika pappa och för att han skulle veta att jag var vid liv utan att jag skulle behöva gå ner och säga det till honom. Jag låste dörren bakom mig och satte på duschen.

Efter en lång helg så var jag tillbaka i skolan. Jätte roligt - notera min sarkasm. Det är faktiskt inte roligt alls, väldigt tråkigt faktiskt. Men det var ändå bättre att stiga upp tidigt på morgonen och göra ingenting hela dagen än att behöva stå ut med James eller som jag fått göra hela helgen - fem idioter.

Jag föredrog att vara ensam på skolan än hemma med dem.

Jag satt på den lilla stentrappan utanför skolbyggnaden med en tänd cigarett mellan pekfingret och långfingret. Min blick följde alla som gick in och ut genom skolan. De flesta var redan på sina lektioner eftersom de redan hade börjat för länge sen. Men några kom och gick fortfarande.

En kort tjej – kortare än mig vilket jag inte trodde var möjligt - kom springande med axelväskan och håret fladdrande bakom henne. Säkert en av de där som bryr sig om sina betyg. Kanske är det hon som kommer att komma på botemedlet för någon sjukdom i framtiden. Tjejen sköt en dömande blick mot mig – eller ska jag säga cigaretten – innan hon ryckte upp dörren och försvann in.

Jag lät det lilla som var kvar av pinnen mellan mina fingrar dala ner till marken och jag orkade inte ens lägga ner energi på att släcka den. Sen när kunde asfalt börja brinna av lite cigarettglöd, liksom?

Nästa tjej som kom hade inte lika bråttom som den förra. Hon tog bort lite hår från ansiktet och blickade ner mot hennes mobil. Det första som jag lagt märke till med henne var de fem killansiktena och texten ”One Direction” på hennes t-shirt. Var jag ständigt tvungen att påminnas om de fem mest jobbiga tonårskillarna på jorden? Tydligen.

Henne var lätt att döma. Hon var helt klart en extrem fangirl och skulle säkert göra vad som helst för att få träffa hennes fem idoler. Ha. Som om hon någonsin skulle få göra det. Fast om hon någon dag skulle det så skulle hon bli väldigt besviken. Hon skulle säkert ångra hela grejen med att träffa dem om hon någonsin fick chansen att lära känna de fem killarna och deras tråkiga personligheter. Personligheter tråkigare än stenar. Och då ska vi inte ens gå in på deras skämt.

Jag ställde mig upp och blickade över skolgården, jag kunde inte se en människa någonstans. Inom mig så tackade jag gud och började vandra med nöjda steg över den grå asfalten bort från skolan.

~

När jag kom hem så stängde jag dörren så tyst jag kunde, hängde snabbt av mig jackan och smög mig så tyst jag kunde mot trappan. Ingen hade märkt mig ännu vilket var jätte bra. I vanliga fall brukar Niall eller Harry stå och skratta åt mig vid mina tappra försök att inte bli märkt. Men nu så verkade ingen av kill-

Jag slog till mig själv hårt i pannan med min kalla handflata. Att jag för några sekunder sedan trott att Louis, Niall, Harry, Liam och Zayn var hemma och fortfarande var ”barnvakt” åt mig, fick mig att villa spy. Att jag nyss försökt att inte märkas av några som inte var hemma och jag aldrig – aldrig nånsin – ville träffa igen var idioti. Ren idioti. Vad händer med mig?

Jag stegade nu med normala steg upp för trappan och direkt när jag kom in i mitt rum så stängde jag dörren efter mig. Jag kollade mig omkring i mitt rum efter något att göra. Min blick riktades mot sängen – sova kunde jag alltid göra. Teven – titta på tv fördrev tiden snabbt. Datorn – att bläddra längre och längre ner på twitter hade jag inte gjort på flera dagar och det gjorde så att jag kunde fokusera på annat. Oftast.

Jag tog min dator från golvet under en marinblå spets bh och lade mig på sängen i en liggande position.  Jag lät mig slappna av mot det vita överkastet jag låg på. Jag andades djupt in och sedan ut. Jag tryckte på en knapp uppe i högra hörnet av tangentbordet på laptopen som gjorde så att datorn sattes på. Medans jag väntade på att datorn skulle ladda klart så placerade jag mjukt mitt huvud i mina händer och blundade för några sekunder.

Jag föreställde mig hur Viktoria låg bredvid mig och vi började skratta åt något som egentligen inte alls var kul som t.ex. att jag skrev så otroligt långsamt på datorn eller att jag såg så rolig ut när jag koncentrerade mig på att läsa en artikel om ett försvunnet barn. De små sakerna hade vissa gånger förgyllt mina dagar och det gjorde ont i mitt hjärta när jag tänkte på hur jag aldrig skulle hitta en vän som henne igen. Men hade hon verkligen varit min bästa vän? Eller hade jag blivit lurad under de alla år jag levt i Sverige? För en bästa vän skulle väl höra av sig? En bästa vän skulle väl aldrig ge upp ens vänskap bara för att ena personen var tvungen att flytta från landet?

Jag skakade hastigt av mig tankarna på Viktoria och tryckte istället upp internet, för att sen logga in på twitter. Jag följde allt från gamla klasskamrater till kända skådespelare. Någon twittrade om att det skulle gå bättre nästa fotbolls match och någon annan twittrade om hur personen var jätte glad över att åka utomlands nästa dag.  

Jag läste ointresserat igenom flera tweets, men ingen föll mig riktigt i smaken det var bara massa svenskar som tweetade om deras dag och vissa hade jag aldrig ens träffat. Jag slog snabbt igen datorn och vände mig mot nattduksbordet för att ta tag i fjärrkontrollen. Jag hoppades på att några gamla repriser av jersey shore spelades upp.

~

Jag iakttog maten framför mig noggrant. Som om det var en tavla på utställning. Jag hade inte träffat James ”ordentligt” sen dagen han åkt ifrån huset för att lämna mig med ett brittiskt pojkband. Men det var inte så konstigt eftersom jag undvikt honom sen han kom hem igår. Jag tog en tugga av pastan James lagat och tvingade mig att möta hans blick i ett försök att visa mig kaxig. Han höjde bara frågandes på ögonbrynen och öppnade munnen för att säga något.

”Did you get to know the boys any better?” Frågade han med en glimta hopp i rösten, som om han hoppades på att vi skulle ha blivit bästa vänner och att jag framöver alltid skulle befinna mig i studion så att jag och pappa också kunde börja bygga på en starkare relation. Tyvärr. Men så enkelt kommer det aldrig att vara.

”No.” Svarade jag enkelt och tog ännu en stor gaffel av pastan från tallriken. Dels för att jag var hungrig och dels för att jag helst inte kände för att prata med någon just nu. Speciellt inte James.

”No? But you did have fun right? It must have be-” Jag avbröt honom mitt i hans mening.

”No. ” Svarade jag igen och reste mig bestämt upp för att gå upp till mitt rum igen. Jag ville inget annat än att komma här ifrån. Bort från samtalet och hans frågande blickar.

”Diamond, come back here! If you don’t want to talk about then it’s alright. Just come back here and act a little mature for once! Diamond!” Skrek han argt men mer än det hann jag inte höra innan jag stängt dörren bakom mig och låst. Äntligen var jag ensam igen.

Jag gick mot fönstret och öppnade det. Vinden piskade mot mitt ansikte, men det gjorde ingenting. Jag var så varm ändå. Jag funderade på att smita ut men lät bli, jag orkade inte idag. Jag ville helst bara sova och drömma mig bort från det här stället. Drömma mig tillbaks till Sverige.

Jag drog in ett djupt andetag av den friska luften innan jag strax efteråt satte mig ner under fönstret. Vad skulle jag göra nu?