Drunk - Part 18 (del 1)

”Diamond, come back here! If you don’t want to talk about then it’s alright. Just come back here and act a little mature for once! Diamond!” Skrek han argt men mer än det hann jag inte höra innan jag stängt dörren bakom mig och låst. Äntligen var jag ensam igen.

Jag gick mot fönstret och öppnade det. Vinden piskade mot mitt ansikte, men det gjorde ingenting. Jag var så varm ändå. Jag funderade på att smita ut men lät bli, jag orkade inte idag. Jag ville helst bara sova och drömma mig bort från det här stället. Drömma mig tillbaks till Sverige.

Jag drog in ett djupt andetag av den friska luften innan jag strax efteråt satte mig ner under fönstret. Vad skulle jag göra nu? 


Idag var det fredag. Den mest efterlängtade dagen på hela veckan. Den dagen då man slutade lite extra tidigt och man slutade plugga i några timmar för att umgås med sina kompisar istället. Det gjorde de flesta – dock inte jag. Den här dagen var som ingen annan. Hemskt tråkig och jag ville att den skulle ta slut så snabbt som möjligt.


Jag satt i matsalen och spelade något tråkigt spel på min mobil eftersom att maten var som många andra dagar oätlig. Oftast brukade jag äta den eftersom jag var så hungrig på grund av att jag ibland – ganska ofta – skippade frukosten.
Men idag var det fisk och om ni har ätit skolans fisk så vet ni exakt vad jag menar. Den går inte att äta, som jag sa. Som tur hade jag köpt två nya cigarettpaket.


~


Idag så hade jag inget att se framemot (hade jag någonsin det?) och jag låg just nu på sängen och kollade upp i taket. Om man skulle beskriva situationen med ett ord så skulle det vara tråkigt. Klockan var några minuter över sju och James hade varit tvungen att dra på något möte så vi hade ätit tidigare än vanligt idag. Vilket var bra eftersom jag ville ha det överstökat så snabbt som möjligt.
Men vad kunde man göra på en fredag kväll när man var ensam hemma? Se på film och äta chips, sitta vid datorn, dansa runt som en galning. Men inget av dem kände jag för att göra. Jag kände för att gå ut, gå vilse, trängas bland främlingar, röka… Dricka. En blixt som slås ner på ett öppet hav – så snabbt kom idén upp bland mina tankar.


Jag kunde dra ut på fest. Jag kunde åka ut och trängas bland främlingar, dricka, röka, göra exakt som jag ville utan att någon skulle kolla efter mig eller egentligen bry sig om vad jag gjorde. Inte ens jag själv behövde bry mig. Det ryckte i mungiporna på mig själv av tanken, det var bestämt vad jag skulle göra ikväll – festa och den här gången skulle jag vara där längre än förra.


Inom en sekund så hade jag tagit mig upp från sängen och rusat mot mina kläder. Vad skulle jag ha på mig? Jag tog ett par svarta jeans shorts som var väldigt korta – vilket bara var snyggt enligt mig och det tror jag andra också tycker… om ni fattar vad jag menar. Ett vitt åtsittande linne i siden med volanger på och en kofta att ha eftersom det antagligen skulle bli lite kyligare om kvällen. Min lila push-up bh syndes under tyget och fick mina bröst att se ännu större ut när linnet satt på. Jag orkade inte bry mig eftersom det såg ganska bra ut. Utmanande, men bra.


Jag satte på mig lite mer smink än vanligt – mascara, rouge och någon concealer för finnar vilket jag inte hade något mycket av. Efter det så satte jag på mig en gammal snygg ring på en av mina fingrar som en enkel accessoar. Jag ställde mig framför spegeln när jag var klar med min look så kände jag mig inte nöjd men i alla fall okej. Jag var inte snygg men inte alldeles för ful. Bara lite. Eller väldigt mycket.


Jag skakade bort tankarna som hade försökt plantera sig i min hjärna och tog min mobil, mina nycklar och cigarettpaketet. Jag pressade ner sakerna så gott jag kunde i både koftans och byxornas fickor. Jag drog blicken runt i rummet några gånger för att se om jag hade glömt något men det hade jag inte. Med nöjda steg gick jag mot fönstret som jag med öppnade med ett svisch. Jag satte mig på kanten av fönstret och om jag skulle släppa taget om väggen bredvid skulle jag ramla ner och få en bruten nacke vilket skulle leda till en säker död. Jag skakade av mig tanken, tog några djupa andetag och tog tag i stupröret bredvid mig för att börja klättra ner.


~


Det tog ett tag att hitta en nattklubb som såg vettig ut som förra gången och den här gången så bestämde jag mig att försöka ta mig in på en vid namn Ministry of Sound. Det var lång kö och musiken var högt uppskruvad. Om man stod på andra sidan gatan skulle man lätt höra exakt vilken låt det var. Vilket fick mig att undra om dj:n ville få varenda person där inne döva? Antagligen inte.
Jag försökte att inte tänka på det. Tänka på hur den enkla melodislingan ekade i mina öron och vilka ackord som slogs i gitarriffet. Jag ville omedelbart härifrån men jag visste att det var på grund av musiken jag tvekade på att gå in. Mamma skulle inte vara stolt över mig,  över vad gör jag i Lon- Sluta Diamond. Tänk inte på det. Hon måste vara glad över att inte behöva ha mi- Sluta. Du får inte tänka på henne.


Jag började direkt att tränga mig förbi folk. Två biffiga män i trettio-årsåldern tog betalt och kollade åldern på varje människa som steg in i klubben. Jag hoppades på att de skulle gå lika smidigt som det gjort förra gången. Jag försökte så diskret som möjligt gå förbi ett gäng killar i tjugo-årsåldern och ställa mig tvåa i kön i en grupp med tjejer. När det blev ”vår” tur så betalade alla och jag som stod längst bak men i mitten av gruppen såg de inte eftersom jag var så kort och alla framför mig hade skor med höga stilettklackar i matchande färg som deras utmanande klänningar. Men jag var glad att de just valt den sorts klädsel eftersom jag kom in på nattklubben utan större problem.


Jag kollade mig paranoid över axeln några gånger i tro om att vakterna precis hunnit se mig när jag varit påväg in och var nu i färd med att försöka ta fast mig och slänga ut mig. Men det hände aldrig och det var jag otroligt tacksam över. Tack och lov. Men när jag sen slutade tänka på det så började tvångstankarna ta över mig igen. Hon skulle se på dig med avsky- Jag skakade av mig de obehagliga tankarna som fick kalla kårar att krypa längs ryggen och försökte att se vars närmaste bar på nattklubben låg. Hon ville aldrig ha d- I panik så lade jag blicken på den närmsta baren och gick med raska steg mot den. Jag brydde mig inte i fall jag var dum som knuffade mig förbi i den långa kön.


”Two shots and one Tequila.” sa jag snabbt och pekade bemannande mot den unga killen i baren. Han var lite lik Måns Zelmerlöv och med det menar jag självklart att han såg attraktiv ut. Men han verkade väldigt playig eftersom han flörtade med varenda brud som lutade sig mot den den gråa metallskivan.


”Whoah, is someone planning on getting drunk?” frågade han samtidigt som han höjde ögonbrynen med en flörtigt glimt i ögonen. Jag som inte föll på något sätt för hans enkla gest lutade mig med armbågen mot baren och knuffade bort lite hår mot axeln.


”The last time I checked you didn’t have something to do with that.” sa jag och gav honom en av mina kaxigaste blickar. Han skrattade bara samtidigt som han försökte fånga upp en oliv från en av de stora burkarna.


”Feisty, I like it.” sa han och blinkade med ena ögat. Jag himlade med ögonen och slickade mig om läpparna innan jag svarade. Han ställde fram tequilan som var färdig och började jobba på de två shotsen.


”Yeah, I don’t think so. Maybe other girls fall for your different pick-up lines, but I don’t.” sa jag och och greppade tag om ett shot glas. Jag tog ett snabbt andetag och räckte glaset mot munnen samtidigt som jag lutade huvudet bakåt för att så snabbt som möjligt få vätskan att rinna ner längst halsen. Det brändes längst strupen och ögonen tårades snabbt av den starka smaken, men ändå var det någonting som var otroligt lockande med den lilla drinken. Så lika snabbt som den andra hällde jag i mig den. Bartendern kollade smått imponerat mot mig, blinkade och gick vidare med sina beställningar. Jag började dricka på tequilan som jag tyckte ha fått stått och väntat nog länge nu. Om jag ville ha en rolig natt så skulle jag inte kunna vara allt för nykter.


Jag drack snabbt upp den och beställde några fler…


~


Jag trängde mig fram mellan två svettiga killar och rättade till linnet som hamnat snett. Jag kände mig tom på alla tankar och sugen på att göra något galet. Något olikt mig. Som många gånger så ställde jag mig vid baren och vinkade så flörtigt jag kunde mot killen som tidigare försökt stöta på mig. Nu skulle han gärna få ta- Jag borde verkligen inte dricka mer. Jag vill inte göra något jag ångrar. Jag som hade varit beredd att beställa ännu en rad drinkar ångrade mig och drog mig tveksamt bort från baren igen.


Men jag hann inte långt innan någon tog tag i min armbåge.


”We’re doing shots and I need you to play.” sa en tjej med svart platt hår, av vad jag kunde urskilja i mörkret så såg det ut som om hon hade röda slingor i håret också. Hon log exalterat men verkade se min tvekan och kom direkt med något att säga.


”Please? It’s going to be fun!” sa hon och drog med mig mot baren där flertal shot glas fyllda med sprit redan stod. Jag höjde ögonbrynen mot henne och skulle precis gå innan flera personer runt omkring oss började bua och skrika saker som ”You only live once!” och ”Coward!”. Yolo hade jag alltid hatat och bara för att jag inte ville dricka en rad med shots så betydde det inte att jag var feg. Jag kände hur irritationen steg i bröstet och bara för att visa att jag är allt annat än feg så klev jag med bestämda steg tillbaks och tog ett hårt tag om det första glaset.


”You ready?” frågade bartendern och lyfte på ögonbrynet samtidigt som ett snyggt leende var placerat på hans läppar. Jag nickade som svar innan han sa samma sak till tjejen bredvid mig och någonting till publiken som fick alla att i skratt skrika till. Jag räknade glasen, det var sju styckna och den som drack upp alla först vann. Jag väntade på bartenderns signal att börja.


”GO!” skrek han. Jag hällde ner den brännande vätskan längst halsen och grabbade tag i nästa glas och försökte att inte tänka på hur min hjärna bad mig att sluta. Jag hade en konstig känsla av att det här skulle sluta dåligt. Jag tog tag i det sista glaset och log stort mot bartendern innan jag hällde i mig den genomskinliga vätskan. Bakom mig så kunde man höra vrål från publiken vi skapat oss. Jag skrattade och hickade på samma gång i tro att det var jag som vunnit vilket det inte var, istället för att omringas av skrikande ungdomar så snurrade marken till i en oändlig cirkel och jag stupade ner mot golvet bara någon sekund efter, men någon kille med sneda tänder hann precis fånga mig. Något inom mig bröts loss och orden föll ur min mun.


”Your teeth are weird. And I don’t like your shirt.” sa jag och kastade mina armar om honom i ett försök att vara flörtig. Han kollade på mig med en konstig blick och puttade mig ifrån honom. Jag räckte ut tungan åt honom och sa högt att han var dum och ful, så att så många runt baren kunde höra mig. Jag stampade iväg mot motsatt riktning och innan jag visste det så var jag ute på dansgolvet igen.


~


Jag halkade på något vått utspritt på golvet och hann precis i tid ta emot mig mot bänkskivan på baren. Som många gånger denna kväll så trängde jag mig före i kön och beställde en drink av killen i baren, han som tidigare försökt flörta med mig. Men nu så verkade han inte alls intresserad i mig. Han stod istället och log ett brett leende mot en blond tjej i kort klänning. Jag gjorde ett försök att slå honom över baren men misslyckades eftersom han stod mer än fem meter ifrån mig. Jag gnällde högt till. Jag svepte snabbt i mig den ljusrosa vätskan och började i ett försök till att vara förförisk vicka på höfterna. Men den orangea håriga killen som stod bredvid mig ägnade inte ens än ända blick åt mig. Jag räckte barnsligt ut tungan mot honom och vände mig men där stod en tjej. Jag gnällde till igen.
Jag kände en hand på min axel och i reflex så vände jag mig om.


”Having fun?” framför mig stod en lång brunhårig kille med ett lekfullt leende på läpparna. Han hade på sig en ljusblåskjorta och ett par svarta jeans. Man kunde väl säga att han var attraktiv men hans hans försök till att odla en mustasch och de röda finnarna i pannan fick han att vara mer på gränsen till okej eftersom jag hade fem andra att jämföra med. Jag bet mig oförsiktigt i läppen och vickade kraftigt på ögonbrynen.


”Yeah...” Sluddrade jag fram innan jag fullkomligt slängde mig efter hans seniga arm. Han höjde roat på ögonbrynen och tog ett bestämt grepp om midjan på mig. Jag log stort tillbaka, med ett försök till en sexig blick.


”Wanna join me and my friends table?” frågade han och innan jag hunnit svara så hade han släpat iväg mig mot hans bord. Jag skuttade glatt bredvid honom. Vid hans bord satt det fyra andra killar, två av dem var blonda och en av dem var den orange håriga som jag hade stött på tidigare. Jag bet mig i läppen igen jag tvivlade på att det såg bra ut.


”This is..?” sa den brunhåriga killen bredvid mig i en gest att presentera mig. Jag fnittrade högt till och snurrade en lock runt mitt ena pekfinger samtidigt som jag sa mitt namn.


”Diamond…” sa jag högt och utdraget samtidigt som jag hårt kramade om den brunhåriga killen bredvid mig. Han flinade till mot hans fyra vänner innan han satte sig ner bredvid en av dem. Jag skuttade glatt ner bredvid honom och det tog inte lång tid innan jag satt i hans knä och skrattade högt åt saker jag inte fattade som de fem killarna sa. De gick från att prata högt och glatt till tyst och mystiskt. Men jag brydde mig inte utan nynnade högt till låten som spelades och vickade på huvudet till takten.


Jag kände hur den brunhåriga killen la sin haka mot min axel och långsamt tog bort mitt hår för att kunna viska i mitt öra.


”Would you wanna do us a favor..?” frågade han med en låg och hes stämma, jag fnittrade högt till och klappade entusiastiskt samtidigt som jag nickade stort. Killarnas leenden blev allt bredare.


”Tell us... what you would wanna do?” frågade han och drog oförsiktigt sina händer längst mina sidor. Jag bet mig så sexigt jag kunde i läppen. Som jag sagt tidigare – jag tvekade på att jag ens var närheten av sexig.


”I would...” Jag log stort mot dem och fnittrade högt åt min tanke. Han strök ner längst mina lår och upp mot mina sidor igen, jag fnittrade till igen innan jag yttrade mina tankar.


”I would want to strip for you!” sa jag entusiastiskt och log mot en av killarna med blont hår. Han nickade uppmuntrande. Jag skrattade till och ställde mig upp för att sen bli tillsagd att gå upp på bordet. Alla fem killar gjorde tummen upp och skrek något som lät som ett ”begin”.


Jag visste först inte vad jag skulle göra men började efter någon minut att vicka på höfterna som tidigare och som i en reflex så började mina händer följa med i rörelserna och dras upp och ner längst min kropp. Killarna log uppmuntrande med glimten i ögat. Jag fnittrade högt till innan jag drog med fingrarna längst kanten av min topp. Jag drog lekfullt upp den till naveln men drog snabbt ner den igen. Jag gjorde samma sak igen och kom lite längre upp denna gång men drog ner den igen. Den tredje gången så kom jag upp till min bh och efter det så var den av.


Jag vet inte ens vad jag ska säga. Efter all er väntan så förtjänar jag egentligen inte så fina läsare som ni. Vi borde egentligen ta bort våran blogg eftersom vi vet att det här kan hända igen eftersom att skolan redan är mycket och det bara har gått några veckor av dem och båda två har träningar här och där!
 
Jag/vi är så ledsna för att ni fått vänta så länge men det har varit så mycket hela sommaren och ja. Min dator krånglar osv. 
 
Jag vart inte nöjd med kapitlet men det är så svårt att skriva mycket detaljer när hon är full... tycker jag! Del 2 på kapitlet kommer så snart som möjligt, det kan bara ta någon dag eller kanske en vecka. Men huvudsaken är att vi har börjat uppdatera och Manda: vi har inte slutat med det. 
 
Kram på er, ni äger sönder.Och jag vet att det är lite fail att hon har klänning på bilden men bry er inte om det haha.
 
Felicia

Bored - Part 17

Jag kollade ut över den överskuggade gatan och på de sista solstrålarna som snart skymdes av det stora träden. Jag kollade på hur folk sprang förbi och hur folk gick förbi, hur vissa körde bil och hur vissa cyklade. Jag kunde höra hur fåglar kvittrade och hur bilens däck skrapades mot asfalten. Jag kunde höra mitt namn ropas från undervåningen och hur det smått blåste utanför. Jag ställde mig tvärt upp och gick mot badrummet för att ta mig en lång och behövande dusch, både för att undvika pappa och för att han skulle veta att jag var vid liv utan att jag skulle behöva gå ner och säga det till honom. Jag låste dörren bakom mig och satte på duschen.


 

Efter en lång helg så var jag tillbaka i skolan. Jätte roligt - notera min sarkasm. Det är faktiskt inte roligt alls, väldigt tråkigt faktiskt. Men det var ändå bättre att stiga upp tidigt på morgonen och göra ingenting hela dagen än att behöva stå ut med James eller som jag fått göra hela helgen - fem idioter.

Jag föredrog att vara ensam på skolan än hemma med dem.

Jag satt på den lilla stentrappan utanför skolbyggnaden med en tänd cigarett mellan pekfingret och långfingret. Min blick följde alla som gick in och ut genom skolan. De flesta var redan på sina lektioner eftersom de redan hade börjat för länge sen. Men några kom och gick fortfarande.

En kort tjej – kortare än mig vilket jag inte trodde var möjligt - kom springande med axelväskan och håret fladdrande bakom henne. Säkert en av de där som bryr sig om sina betyg. Kanske är det hon som kommer att komma på botemedlet för någon sjukdom i framtiden. Tjejen sköt en dömande blick mot mig – eller ska jag säga cigaretten – innan hon ryckte upp dörren och försvann in.

Jag lät det lilla som var kvar av pinnen mellan mina fingrar dala ner till marken och jag orkade inte ens lägga ner energi på att släcka den. Sen när kunde asfalt börja brinna av lite cigarettglöd, liksom?

Nästa tjej som kom hade inte lika bråttom som den förra. Hon tog bort lite hår från ansiktet och blickade ner mot hennes mobil. Det första som jag lagt märke till med henne var de fem killansiktena och texten ”One Direction” på hennes t-shirt. Var jag ständigt tvungen att påminnas om de fem mest jobbiga tonårskillarna på jorden? Tydligen.

Henne var lätt att döma. Hon var helt klart en extrem fangirl och skulle säkert göra vad som helst för att få träffa hennes fem idoler. Ha. Som om hon någonsin skulle få göra det. Fast om hon någon dag skulle det så skulle hon bli väldigt besviken. Hon skulle säkert ångra hela grejen med att träffa dem om hon någonsin fick chansen att lära känna de fem killarna och deras tråkiga personligheter. Personligheter tråkigare än stenar. Och då ska vi inte ens gå in på deras skämt.

Jag ställde mig upp och blickade över skolgården, jag kunde inte se en människa någonstans. Inom mig så tackade jag gud och började vandra med nöjda steg över den grå asfalten bort från skolan.

~

När jag kom hem så stängde jag dörren så tyst jag kunde, hängde snabbt av mig jackan och smög mig så tyst jag kunde mot trappan. Ingen hade märkt mig ännu vilket var jätte bra. I vanliga fall brukar Niall eller Harry stå och skratta åt mig vid mina tappra försök att inte bli märkt. Men nu så verkade ingen av kill-

Jag slog till mig själv hårt i pannan med min kalla handflata. Att jag för några sekunder sedan trott att Louis, Niall, Harry, Liam och Zayn var hemma och fortfarande var ”barnvakt” åt mig, fick mig att villa spy. Att jag nyss försökt att inte märkas av några som inte var hemma och jag aldrig – aldrig nånsin – ville träffa igen var idioti. Ren idioti. Vad händer med mig?

Jag stegade nu med normala steg upp för trappan och direkt när jag kom in i mitt rum så stängde jag dörren efter mig. Jag kollade mig omkring i mitt rum efter något att göra. Min blick riktades mot sängen – sova kunde jag alltid göra. Teven – titta på tv fördrev tiden snabbt. Datorn – att bläddra längre och längre ner på twitter hade jag inte gjort på flera dagar och det gjorde så att jag kunde fokusera på annat. Oftast.

Jag tog min dator från golvet under en marinblå spets bh och lade mig på sängen i en liggande position.  Jag lät mig slappna av mot det vita överkastet jag låg på. Jag andades djupt in och sedan ut. Jag tryckte på en knapp uppe i högra hörnet av tangentbordet på laptopen som gjorde så att datorn sattes på. Medans jag väntade på att datorn skulle ladda klart så placerade jag mjukt mitt huvud i mina händer och blundade för några sekunder.

Jag föreställde mig hur Viktoria låg bredvid mig och vi började skratta åt något som egentligen inte alls var kul som t.ex. att jag skrev så otroligt långsamt på datorn eller att jag såg så rolig ut när jag koncentrerade mig på att läsa en artikel om ett försvunnet barn. De små sakerna hade vissa gånger förgyllt mina dagar och det gjorde ont i mitt hjärta när jag tänkte på hur jag aldrig skulle hitta en vän som henne igen. Men hade hon verkligen varit min bästa vän? Eller hade jag blivit lurad under de alla år jag levt i Sverige? För en bästa vän skulle väl höra av sig? En bästa vän skulle väl aldrig ge upp ens vänskap bara för att ena personen var tvungen att flytta från landet?

Jag skakade hastigt av mig tankarna på Viktoria och tryckte istället upp internet, för att sen logga in på twitter. Jag följde allt från gamla klasskamrater till kända skådespelare. Någon twittrade om att det skulle gå bättre nästa fotbolls match och någon annan twittrade om hur personen var jätte glad över att åka utomlands nästa dag.  

Jag läste ointresserat igenom flera tweets, men ingen föll mig riktigt i smaken det var bara massa svenskar som tweetade om deras dag och vissa hade jag aldrig ens träffat. Jag slog snabbt igen datorn och vände mig mot nattduksbordet för att ta tag i fjärrkontrollen. Jag hoppades på att några gamla repriser av jersey shore spelades upp.

~

Jag iakttog maten framför mig noggrant. Som om det var en tavla på utställning. Jag hade inte träffat James ”ordentligt” sen dagen han åkt ifrån huset för att lämna mig med ett brittiskt pojkband. Men det var inte så konstigt eftersom jag undvikt honom sen han kom hem igår. Jag tog en tugga av pastan James lagat och tvingade mig att möta hans blick i ett försök att visa mig kaxig. Han höjde bara frågandes på ögonbrynen och öppnade munnen för att säga något.

”Did you get to know the boys any better?” Frågade han med en glimta hopp i rösten, som om han hoppades på att vi skulle ha blivit bästa vänner och att jag framöver alltid skulle befinna mig i studion så att jag och pappa också kunde börja bygga på en starkare relation. Tyvärr. Men så enkelt kommer det aldrig att vara.

”No.” Svarade jag enkelt och tog ännu en stor gaffel av pastan från tallriken. Dels för att jag var hungrig och dels för att jag helst inte kände för att prata med någon just nu. Speciellt inte James.

”No? But you did have fun right? It must have be-” Jag avbröt honom mitt i hans mening.

”No. ” Svarade jag igen och reste mig bestämt upp för att gå upp till mitt rum igen. Jag ville inget annat än att komma här ifrån. Bort från samtalet och hans frågande blickar.

”Diamond, come back here! If you don’t want to talk about then it’s alright. Just come back here and act a little mature for once! Diamond!” Skrek han argt men mer än det hann jag inte höra innan jag stängt dörren bakom mig och låst. Äntligen var jag ensam igen.

Jag gick mot fönstret och öppnade det. Vinden piskade mot mitt ansikte, men det gjorde ingenting. Jag var så varm ändå. Jag funderade på att smita ut men lät bli, jag orkade inte idag. Jag ville helst bara sova och drömma mig bort från det här stället. Drömma mig tillbaks till Sverige.

Jag drog in ett djupt andetag av den friska luften innan jag strax efteråt satte mig ner under fönstret. Vad skulle jag göra nu? 


Äntligen uppdatering! 
Efter en väldigt lång tid är det här kapitlet färdigskrivet. Det är både skrivet av Felicia och mig. 
Eftersom det nu bara är två dagar kvar av sommarlovet kommer vi förhoppningsvis kunna skriva lite oftare, men man vet aldrig säkert när det är sol och fint väder!
Tack till alla som stannar kvar och inte blir trötta på vår dåliga uppdatering och lämnar oss!
 
Eftersom ni - alla våra läsare - vet att jag inte är särskilt bra på sånna här kommentarer i slutet av inlägg, så ska jag avsluta det här innan det börjar bli alldeles för dåligt.
 
Ha det kott, igelkott!
/Klara
 
 
 

That was hopefully the last time I saw them - Part 16

”And your cellphone is mine.” sa han och jag kunde höra på det sättet han pratade hur roande han tyckte det här var. Haha, curly. Jag hatar honom. Varför gör jag det här? frågade jag mig själv innan jag snabbt gick fram mot mikrovågsugnen, tryckte på några olika knappar för att få fram hur länge popcornen skulle vara där inne och snart så hade den silvriga maskinen framför oss startat och popcornen börjat poppas. Han var precis påväg att säga något men jag var snabb därifrån och satt snart allra längst ut på den vita soffan – den här gången inte mellan någon av killarna som tur var. Jag behöver space och vill inte ha någon nära. Det vet alla i det här rummet. Jag önskade bara att filmen någon gång skulle ta slut och lika så den här helgen. Jag ville tillbaks till det vanliga. Nu.

 

Jag drog snabbt på mig ett par mjukis byxor och en enkel svart tröja, på fötterna hade jag på mig ett par randiga sockar som inte alls matchade till resten av min outfit. Men jag gillade det så.

 Idag så var det söndag så inget speciellt skulle hända. Jag skulle väl som vanligt släntra omkring på några av de många gatorna och röka eller stanna inne på mitt rum hela dagen för att sova. Jag gillade vilket som så det spelade inte så stor roll. Fast vad visste jag? Varje dag är oplanerad.

 

 Idag så var det dagen då killarna skulle åka hem – äntligen – och den dagen då James skulle komma hem – åh nej. Fast hellre han än dem. Killarna får mig på nerverna hela tiden och tro mig att vara arg eller sur är faktiskt ganska ansträngande även fast man inte kan tro det. Dom låter mig aldrig vara ifred och de beter sig som om dom äger mig, vilket dom inte gör. Jag är inte som alla andra tjejer. Jag faller inte pladask framför deras fötter och slickar inte deras skor för att de ska gilla mig. Jag vill inte att dom ska gilla mig alls och dessutom så faller jag aldrig för killar – verkligen inte för en kille som någon av dem. Snobbiga popstjärnor är inte min smak. Fast hur skulle jag veta vad jag hade för smak i killar om jag aldrig riktigt varit kär eller aldrig varit i ett förhållande med någon? För mycket tankar.

När jag kom ner för trappen så kunde jag höra hur de fem pojkarna pratade lika högt som vanligt och skramlade med skedarna i tallrikarna lika mycket som vanligt. Jag skulle aldrig kunna vänja mig vid det här. 

 

Efter det här skulle jag nog aldrig behöva se dem igen – en behaglig känsla for igenom mig för några sekunder. Känslan var inget annat än lättnad. Lättnad över att slippa bli övervakad 24/7. Lättnad över att inte behöva se deras belåtna leenden när dom ser mig uttrycka något annat än ilska och kaxighet, vilket jag alltid gör. Om alla bara lät mig vara så kanske jag skulle vara lugn lite oftare. Människor är så jävla fucked up – dom låter en aldrig vara ifred. Alla låtsas bry sig om en när de egentligen inte bryr sig ett piss om vad personen berättar eller går igenom. De vill bara att alla ska tro att dom är så jävla varma om hjärtat och är mer omtänksam än någon de nånsin kommer att möta. Men innerst inne så är vi alla själviska och någonting som börjar på k och slutar på ärlek existerar inte.

Jag sköt bort tankarna för ett tag och förberedde mig på att stå ansikte mot ansikte med några idioter. Som sagt – jag skulle aldrig kunna vänja mig vid det här. Aldrig.

 

Jag tog ett kort andetag och klev över tröskeln in till köket. Jag kollade inte på dem utan ignorerade dem direkt och gick mot köksön för att göra mig själv en smörgås. Det hade bara gått - av vad jag gissade – trettio sekunder och deras röster hade redan börjat fråga ut mig massa saker jag inte ville svara på. Jag ville inte svara på dem eftersom att jag inte ville prata med de fem pojkarna framför mig. Men det bryr sig inte dom om, dom pratar ändå.

.

”Good morning Diamond! Are you excited to meet your dad again after a long weekend?” Frågade Liam med vad jag kunde tyda ur min ögonvrå var ett vänligt leende. Jag svarade inte utan började göra ytterligare en smörgås.

 

”You have to be really sad that we’re leaving today. We’ll keep in touch, I promise. It’s okay to miss someone.” Sa Louis med en road ton eftersom han visste att jag var mer glad än ledsen över att de skulle åka. Jag kollade inte upp mot honom heller - utan försökte att ignorera hans kommentar. Vad vet han om att sakna någon? Har han saknat någon så mycket att han vill skada dig själv varje gång han tänker på personen? Nej. Det tror jag inte han har gjort. Jag ville skrika på honom på grund av det hans sagt om att sakna någon. Jag ville sparka honom hårt mellan benen. Men jag behöll det lilla lugnet jag hade samlat på mig och stirrade på mina händer som arbetade med att göra färdigt min macka – som jag tog extra lång tid på mig att göra.

 

”Why won’t you answer? You’re not tired of us are you? I mean you love us! C’mon Diamond, admit it that you can’t resist our charming smiles and deep down in your heart, really do love us.” Jag suckade högt åt Harrys dumma och retfulla kommentar. Håll lugnet Diamond, du klarar det. Det är bara några timmar kvar, bara några timmar. Jag svarade inte honom.

Jag tog fram juice paketet från kylskåpet och hällde upp den orangea vätskan i ett av de genomskinliga glasen. Jag riktade inte en ända blick mot någon av de fem killarna och låtsades vara väldigt inne i det jag höll på med – att göra frukost. 

 

Jag visste inte vad som var felet med mig idag men allt kändes så himla konstigt. Jag skulle aldrig träffa killarna nå mer – vilket jag var glad över. Jag skulle återgå till det normala med en jobbig pappa och massa dömande personer på skolan – inte så jätte glad över. Det kändes som om den här helgen gått så långsamt framåt att det inte skulle förvåna mig om någon sa att det egentligen bara gått en dag men att jag haft lite fler tupplurar än vanligt och därför drömt om allt som har hänt under helgen. Är tupplurar ens ett ord? Varför pratar jag med mig själv? Bara sluta, bete dig normalt.

Det var inte förrän när jag sagt åt mig själv att bete mig normalt som jag insett att jag stannat upp mitt i en rörelse, jag hade  för några sekunder glömt bort var jag befann mig.

Jag hällde upp flingor i en skål och grabbade tag i mjölken som redan stog på köksön. Jag var precis påväg att fint hälla ner mjölken så att jag skulle få mig själv en god skål med flingor när ett huvud plötsligt stack fram vid min axel.

 

”hello th-”

 

Personen fick mig att förskräckt hoppa till så att mjölken i mjölkpaketet farit lite överallt runt omkring mig och mest hade det nog kommit på mig och personen som försökt skrämma mig – och av min avsky så lyckades han faktiskt. Jag ställde det nu halva mjölkpaketet ifrån mig, med ett förbryllat ansiktsuttryck och vände mig irriterat mot den skyldige personen.

Harry stod och skrattade åt händelsen tillsammans med resten av killarna som fortfarande satt runt bordet men skrattade jag? Nej, för det här var inte kul. Inte kul alls. Jag hade nu en stor blöt fläck på min tröja och lite av mjölken hade kommit i mitt hår. Det skulle nog inte lukta så gott senare idag.

Han hade fått hela sitt ansikte och en stor del av sitt hår täckt av den vita vätskan men det var rätt åt honom, jag menar han borde inte ha försökt att skrämma mig som han gjorde.

 

”Why are you laughing? It’s not funny. I’m all wet and my breakfast is destroyed.” Sa jag i en ända stor suck och korsade så hotfullt jag kunde mina armar vilket fick honom – som i några sekunder försökt att vara seriöst – att brista ut i skratt igen och de andra killarna hakade utan problem med honom. Jag gav honom en mordisk blick innan jag knuffade undan lite hår från axeln och tog ett andetag för att prata igen.

 

”You’re really annoying, you know that right?” Sa jag i ett försök att inte slänga ifrån mig allt det lugna jag samlat på mig och kastade en sista blick på honom och de andra fyra killarna vid bordet innan jag grabbade tag i min smörgås. Vilket var en av de få sakerna som inte hade träffats av den gigantiska mjölk-tsunamin, som Harry var orsaken av.

 

Jag gav mig direkt av till mitt rum.

 

~

 

Jag satt på mitt rum och försökte att inte tänka på vad jag skulle ha gjort om jag bodde i Sverige och allt var som förut, på mamma eller varför fortfarande ingen – ingen – hade försökt ta kontakt med mig igen. Om någon bara skickade ett litet sms och det skulle göra min dag. Men jag gissar på att de egentligen tyckte jag var jätte jobbig och deras största önskan hade gått i uppfyllelse när jag flyttade därifrån. Ingen av mina kompisar kan ha gillat mig. Ingen gillar mig. Alla hatar mig men jag orkar inte bry mig. Det spelar ändå ingen roll, vem vet? Jag kanske dör imorgon av att en alkoholist satt sig i sin bil och svängt åt fel håll så att kvinnan eller mannen körde på mig istället för att köra på en grå och folktom väg.

 

Jag kan inte planera framtiden, om jag kunde det så skulle jag sitta i min röda favorit fåtölj i plysch och läsa en gammal bok från 80-talet av en filosof vid namn Madhukar. Mamma skulle glatt sjunga en av hennes gamla favorit låtar av Boyz II Men, samtidigt som hon lagade någon thailändsk curry rätt med jasmin ris. Jag skulle känna hur den gula såsens starka lukt spridits till vardagsrummet och jag skulle direkt lägga ifrån mig boken för att hjälpa henne med dukningen och salladen. Vi skulle skratta tillsammans och sjunga så högt att till och med den halvt döva tanten till granne skulle ha hört precis vilka ord vi uttalade. Efter vi ätit färdigt skulle vi ha tagit fram jordgubbar och strösocker för att sen sätta oss på gräset i trädgården - luktandes på blommorna. Jag skulle smått fnittrandes berätta om en söt kille i skolan och efter det skulle hon förhöra mig på SO provet jag skulle ha dagen efter. 

 

Men det kan jag inte och jag önskar så fruktansvärt mycket att jag kunde det. Det skulle vara så mycket enklare. Jag skulle vara lycklig, jag skulle inte behöva tvinga mig själv från att inte tänka på en person. Jag skulle inte sakna någon så mycket att jag ibland vaknade mitt i natten av att jag skakade och grät så våldsamt så jag kunde svära på att sängen vibrerade. Jag skulle inte vilja skada mig själv fysiskt på grund av något jag vet att jag kunde ha hindrat. Jag skulle inte röka. Jag skulle inte dricka. Jag skulle inte skolka. Jag skulle ha en mamma. Jag skulle ha kompisar. Jag skulle älska livet. Jag skulle känna livslusten och glädjas över varje dag jag vaknade upp frisk.

 

Men det gör jag inte. Det är inte så enkelt, livet är svårt. Jag är inte lycklig. Jag måste tvinga mig själv från att inte tänka på en person. Jag saknar någon så mycket att jag ibland vaknar mitt i natten av att jag skakar och gråter så våldsamt att jag kan svära på att sängen vibrerar. Jag vill skada mig själv fysiskt på grund av något jag vet att jag skulle kunnat ha hindra. Jag röker. Jag dricker. Jag skolkar. Jag har ingen mamma. Jag har inga kompisar. Jag älskar inte livet. Jag känner inte livslusten och glädjas inte över varje dag jag vaknar upp frisk.

 

Nej, det är nästan så att jag önskar att jag ibland inte gjorde det. Jag önskar ibland att jag faktiskt inte vaknade upp en dag. Att jag liksom bara fortsatte sova och aldrig skulle behöva vakna upp i det helvette som liv jag har. Men som sagt – livet är inte så enkelt.

 

Men jag är inte heller så svag. En dag kommer jag att resa tillbaks till Sverige, köpa mitt gamla hus och köpa en röd fåtölj av plysch. Och… och mamma kanske bara kanske- nej. Sluta Diamond. Hon kanske skulle vara stolt över mig? Skulle kolla ner på mig med en varm blick. Hon kanske skulle ko- nej. Sluta.

 

Jag ansträngde mig så hårt för att tårarna som försökte lirka sig ur ögonvråna inte föll ner på mina kinder. Jag försökte med all min kraft att inte tänka på henne, på mamma. På min mammas vackra ögon, vackra leende, på hennes vackra personlighet. Jag försökte att inte tänka på henne alls. Men det gick inte att undgå. Hon fanns där hela tiden – i mina tankar – vars jag än gick kunde hon komma fram ur sin lilla hörna i min hjärna och inte vilja kliva tillbaka på flera timmar. Hon var en del av mig som jag inte kunde släppa taget – men på något sätt tappat och gjorde allt för att försöka ta tillbaka.

 

Tårarna hade fallit ändå och rann nu nerför mina kinder och några sekunder efter längre ner på min käklinje. Jag torkade argt bort tårarna och ställde mig upp från min liggandes position i sängen och gick med direkta steg mot toan.

Jag mötte bestämt min egna blick i spegeln. Jag såg tom ut. Ledsen ut.

Jag grep tag i ett par näsdukar i toalett skåpet och torkade bort resterna från tårarna. Men det funkade inte, både mina ögon och min näsa såg lite rödare ut än vanligt och mina kinder såg puffigare och större ut.

Jag drog stora slingor av mitt mörka hår bakom mina öron och böjde mig ner för att skölja av mitt ansikte. När jag gjort det tog jag närmaste handduk och torkade av ansiktet. Nu såg hela mitt ansikte lite rödare ut, vilket var bra för då var det inte lika enkelt att se att jag gråtit. Ingen skulle nånsin få reda på detta. Jag kammade igenom mitt hår med fingrarna några gånger och tog ett djupt andetag innan jag gick tillbaks mot min säng igen. 

 

Jag la mig mjukt till rätta på sängen igen och stirrade återigen upp mot det vita taket. För att lugna ner mig själv så räknade jag mina andetag. Men det fungerade inte när jag kunde känna hur det hade börjat sticka lite smått i fingrarna på mig.

Om jag skulle vara helt ärlig så brukade jag aldrig – aldrig bli röksugen så lätt. Jag var beroende men kunde utan tvekan stå ifrån ett cigarett paket i några dagar om det var någonting som fick mig att tänka på annat. Jag rökte inte för att jag tyckte det var så gott eller för att vara cool utan för att jag skulle kunna tänka på något annat än mitt ”gamla” liv. Men nu så kände jag hur mycket jag egentligen ville känna den ljusgrå röken fara igenom mina lungor och ut igen. Hur mycket jag ville sätta mig i någon övergiven park och omringas av den giftiga röken och tänka på saker jag egentligen inte brydde mig ett skit om. Jag ville få bort mina tankar, jag ville fokusera på något annat.

 

Jag bestämde mig för att i alla fall ge det ett försök och begav mig ner mot nedervåningen. Killarna hade jag ingen aning om var de befann sig. Men de satt inte i vardagsrummet och befann sig inte i hallen så jag fick inga misstänkta blickar när jag gick för att leta efter mitt cigarett paket i min skinnjacka.  Men det ända problemet var att jag hade hittat cigarett paketet men att mina cigaretter tagit slut tidigare i veckan. Fuck.

Jag stönade irriterat för mig själv och gick med missnöjda steg mot trappen igen. Aldrig hade jag velat ha en cigarett i munnen lika mycket som nu. Typiskt. Jag gick argt upp några trappsteg innan en tanke dök upp i mitt huvud.

 

Zayn rökte. Kunde jag ta hans? Tänk om han skulle märka? Han visste ju faktiskt redan att jag höll på med sådant, men frågan var – skulle han berätta för James? Om han skulle det så var jag mer än illa ute. James hade nyss fått reda på att min närvaro inte var på topp och han skulle flippa totalt om han fick reda på att jag dessutom rökte. Det skulle inte förvåna mig om han skulle skicka mig till internat skola för att jag skulle få lära mig vad som egentligen var rätt och fel här i livet. 

Innan jag hann ångra mig så började jag med snabba steg gå tillbaks till hallen igen. Jag kollade extra noga så att ingen av killarna stod bakom något hörn och smsade eller något så att dom kunde se vad jag precis var påväg att göra. Men i min stora lycka så kunde jag inte se dem någonstans och det var fritt fram för mig att börja gräva i Zayns jacka.

 

Jag letade efter cigaretterna i varenda jacka som hängde på de svarta metallkrokarna och när jag var på den sista jackan så hade jag förlorat lite av mitt hopp och jag var nästan helt säker på att han hade tagit med dom in till hans rum. Jag öppnade jackfickan till den sista jackan och kände konturerna på ett par nycklar och en plånbok – inte där. Jag vände på skinnjackan och tyckte att jag kunde urskilja något kantigt under det svarta läder tyget.

När jag precis hade stoppat in min hand i fickan och kramat mina smala fingrar om cigarett paketet, så kunde jag höra hur steg kom närmre och närmre. Jag hade fortfarande inte släppt tag om cigarett paketet eftersom jag trodde personen skulle gå förbi men i min stora förvåning så kom personen gåendes rakt mot mig. Jag frös till is och spärrade panikartat upp ögonen mot killen framför mig, vad skulle jag göra? Hur skulle jag bort förklara det här? Skulle han tro mig om jag ljög? Frågorna i mitt huvud blev bara fler och fler för varje sekund som gick. Fuck. Fuck. Fuck. Det var just det här som inte skulle hända. Att Mr. Quiff skulle komma gående mitt i allting och förstöra mitt försök att skaffa cigaretter.

Jag kollade snabbt bort från hans ögon, mot golvet och vidare på min hand, som till min förskräckelse fortfarande var placerad inuti hans jacka. Jag svalde hårt till, det här var inte bra. Jag tvingade mig själv att kolla på honom igen, jag ville inte visa mig osäker eller svag.

Han höjde frågandes på ögonbrynen. Jag öppnade munnen i att säga något men stängde den lika snabbt för jag hade ännu inte kommit på en bortförklaring ännu. Det skulle ju låta helt stört om jag försökte med typ:

 

”Jo.. ha… det är faktiskt lite lustigt för att jag trodde det här var min jacka…”  Eller ”Jag tänkte bara ge dina nycklar till dig… du glömde dem.” Vad fan ska jag göra? Han harklade sig för att återfå min uppmärksamhet och slog ut armarna i en position att jag skulle förklara mig. Jag mötte hans bruna ögon och tog sakta ut min hand ur hans jacka.

 

”I… You…uh..this… hi?” Sa jag och bet mig hårt innanför läppen. Hur jävla dum kunde man vara? I mitt huvud slog jag mig mentalt i magen med en hård sten. Hur skulle jag kunna ta mig ifrån den här situationen? Han stod liksom mitt i öppningen till vardagsrummet.

 

Jag tvingade mig återigen att möta hans ögon. I någon sekund kunde jag se hur hans mungipor drogs upp någon centimeter men han var snart seriös igen. Jag stönade tyst för mig själv men det skulle inte förvåna mig om han hörde det.

 

”I-I… thought it was my-” Jag avbröt mig själv skulle jag verkligen försöka mig på den där dåliga lögnen? Båda våra jackor var svarta skinnjackor men jag tog alltid upp min till rummet och jag var helt säker på att han märkt det sen tidigare.

Jag hade varit tyst alldeles för länge för att kunna fortsätta på min mening och han såg ut att förstå att jag inte visste vad jag skulle säga. Han kliade sig i nacken, rätade till sig och kollade ner på mig  för att sen börja prata.

 

”What were you going to do? Say the truth.” Frågade han med en bestämd ton. Jag tog ett djupt andetag och tänkte precis säga något men som tidigare så stängde jag bara munnen och korsade mina armar i en position som försökte visa att jag var kaxig även om jag inte visste vad jag skulle säga. Han såg på mig med en smått road blick innan han började prata igen.

 

”You were going to take my cigarettes weren’t you? You aren’t legally allowed to smoke Diamond.” Sa han och gav mig ännu en av sina seriösa blickar, jag stönade högt och missnöjt. Jag skulle bli så glad om jag bara kunde slippa det här. Jag lovar att jag skulle sitta ett helt dygn och predika tillsammans med en präst om jag inte var tvungen att gå igenom den här situationen. Men tyvärr så kunde jag inte det och det sög ju.

 

”Yes I am. I’m eighteen years old and I am allowed to smoke whenever I want.” Sa jag kaxigt. Jag var sjutton år men det var jag helt säker på att de här snobbiga pop stjärnorna inte kommer ihå-

 

”You are seventeen years old, Diamond. And you’re definitely not allowed to smoke whenever you want.” Sa han med ett par höjda ögonbryn och en nöjd blick. Varför måste han komma ihåg hur många år jag är? Han vet alldeles för mycket om mig redan till exempel vad jag heter i efternamn. Jag gav honom en irriterad blick. Jag hatar honom. Jag bestämde mig att gå efter min instikt - som man inte alltid kunde lita på, jag menar i vilken situation befann jag mig just nu?

 

”Zayn I think I got something in my eye, can you check if it’s there?” Sa jag och gick närmre honom så att han skulle kunna kolla. Han rynkade på pannan i förvånad och kollade på min ögon vita om han kunde se något som låg där och skavde. 

 

”It’s nothing there Diamond-” Jag avbröt honom innan han kunde säga något mer.

 

”Yeah. Exactly. That’s how much I care.” Sa jag och gav honom en sista blick innan jag självsäkert stormade ut därifrån. Som tur var så följde han inte efter mig och Niall och Louis som satt i soffan och kollade på tv frågade inte vars jag skulle.

 

~

 

Killarna hade precis åkt och James nyss kommit hem. Bara för att jag visste det betydde det inte att jag hade varit på nedervåningen och sagt hejdå eller sagt hej. Jag hade bara hört hur pappas röst dykt upp från ingenstans och killarnas försvunnit. Jag kände mig både lättad och förtvivlad. För nu var killarna borta men James hemma.

 

Jag kollade ut över den överskuggade gatan och på de sista solstrålarna som snart skymdes av det stora träden. Jag kollade på hur folk sprang förbi och hur folk gick förbi, hur vissa körde bil och hur vissa cyklade. Jag kunde höra hur fåglar kvittrade och hur bilens däck skrapades mot asfalten. Jag kunde höra mitt namn ropas från undervåningen och hur det smått blåste utanför.

Jag ställde mig tvärt upp och gick mot badrummet för att ta mig en lång och behövande dusch, både för att undvika pappa och för att han skulle veta att jag var vid liv utan att jag skulle behöva gå ner och säga det till honom.

 

Jag låste dörren bakom mig och satte på duschen. 


Hej där allihopa! Förlåt att det dröjde, som vanligt har skolan tagit över! Har inga fler prov nu (vad jag vet) och har bara några inlämningar kvar sen så har jag nog inte så mycket skola kvar vilket betyder.... bättre uppdatering! Wihoooo! Roligt eller hur? :D
 
 
Det här är det efterlängtande kapitlet, jag hoppas ni gillar det! Jag och Klara ska försöka uppdatera så snart som möjligt, hon har redan börjat på kapitel sjutton och jag ska börja på arton imorgon! Kram på er och jag hoppas ni har mycket sol för det har vi! :) 
 
 
KOMMENTERA ERA ÅSIKTER. Tycker ni om den djupa delen av Diamond? Gillar ni den här typen av kapitel när hon är ensam och typ tänker? I need to know! Det är liksom bara 6 kommentarer av flera hundra läsare kom igen är vi så dåliga? Kommentera och säg vad vi tycker! Ge oss kritik så vi vet vad ni gillar att läsa och inte, det blir mycket lättare för oss att skriva och roligare för er att läsa! Så jobbigt är det väl inte att skriva någon mening? Ni är bäst. Tack för att ni har tålamod. Puss.
 
Felicia! xx

 


Paparazzis - Part 15

Previously:

”Rule number three, Zayn, don’t act like you know me. Because you don’t!” skrek jag mot honom samtidigt som jag slog honom hårt med ena knytnäven – eftersom den andra var placerat i ett hårt grepp som han inte verkade vilja släppa. Tillslut så släppte han och jag knuffade honom så hårt jag kunde ur vägen eftersom han stod placerad mot trappan och satte i full språng mot mitt rum, men vart snart stoppad.

”You’re not going anywhere. You’re staying here so you won’t sneak out again.” sa Harry med en seriös blick. Jag höjde ögonbrynen i en frågande blick. Fuck. My. Life.

”Are you fucking kidding me?! I hate my life.” yttrade jag mig högt och föll ihop i en sittande position på golvet, låt mig bara dö. Snälla, döda mig någon.


 

Längre än till klockan elva ville inte min hjärna sova. Vilket var uselt för mig. Eftersom det betydde att jag var tvungen att gå upp och konfrontera killarna i One Direction, även kallad en mardröm när man är vaken. Och efter gårdagens händelser kändes det ännu mindre lockande än vanligt. Så jag låg och stirrade upp i taket i några minuter och hoppades på att de snart skulle ha ätit upp sin frukost så jag kunde få ha köket ifred. Skrammel, skrammel, högljutt prat, skratt, skrammel, skratt, skratt och ännu mer högljutt prat. Om det hade funnits en mattävling med de långsammaste ätarna i världen hade de vunnit. Hur jävla lång tid kunde det ta att äta upp en skål med flingor? Retards. 

Igår så hade de tvingat mig att vara uppe tills jag blivit så trött att de visste att jag skulle somna vilken sekund som helst och inte skulle smita ut. Vad det än var för spel dom spelade så vann dom inte. Jag skulle aldrig låta dem vinna. 

Men jag fattar bara inte hur jag kunde låta deras plan gå igenom! För mig är det inte okej och kommer aldrig vara. Men det där första och sista gången jag lät det hända. Jag ska inte luras nå mer och ska inte låta mig styras av dem. 

 

Till sist orkade jag inte vänta längre, så jag släpade mig ut ur min varma säng och möttes genast av iskall luft som la sig som ett täcke runt min kropp och fick mig att rysa. Det kändes som om någon hade stängt av elementet i mitt rum. Det skulle i och för sig inte ha förvånat mig om någon faktiskt hade gjort det, det kändes som om vad som helst skulle kunna hända i det här huset just nu.

 

Medan jag långsamt arbetade mig nerför trappan funderade jag ut en plan. För att slippa äta frukost med dem. Jag skulle snabbt smyga in i köket, ta all min frukost och skynda mig upp till mitt rum igen.

Men min plan misslyckades när jag tog det första steget in i köket eftersom konversationen avbröts och allas blickar vändes mot mig. There goes being sneaky. Alla sköt mig varsitt leende. Jag log inte tillbaks utan himlade med ögonen.

”Good morning sunshine!” Louis lyfte sin tekopp i en gest som jag antog skulle vara välkomnande. Jag gav honom bara en frågande blick och ignorerade honom. ”You’re up bright and early!” sa han igen och ur ögonvrån kunde jag se hur roligt han tyckte det var att reta mig.

Jag uteslöt honom totalt och gick istället fram till kylskåpet där jag började plocka ut alla ingredienser som behövdes till min frukost. Jag ansträngde mig för att nå cornflakes-paketet som var placerade på en lite högre hylla, men klarade det inte och var tvungen att hämta en pall. Att vara född kort är inte det lättaste. Jag låtsades inte om killarnas blickar utan fortsatte att förbereda mitt eget.  

 

”So” sa Louis efter en kort tystnad. Han fortsatte med en glad och pigg röst. ”What shall we do today?”

Jag höll nästan på att tappa ner filpaketet - som jag tagit fram från kylen. Vad menade han med vad vi skulle göra? Det fanns absolut inget ”vi”. Jag hade egna planer för dagen. Som inte inkluderade dem.

We are not going to do anything together. We are going to do stuff separately.” sa jag och betonade ”we” så att de skulle förstå att det inte finns något ”vi” det är inte som om jag är vän med någon av dem. Jag klarar mig på min egen hand.

“No, because we have decided that you are grounded. You can’t go out without us.” svarade Liam med allvar i rösten. Jag höjde ett ögonbryn mot dem. Var de fullt seriösa? Jag hade ju redan utegångsförbud som James hade gett mig men nu gav killarna det mig också. Alltså så skulle jag inte få ha kul efter ”gårdagens händelser”. Jag hatade killarna mer och mer varje sekund jag var i närheten av dem.

”You’re not my parents…” Jag gick fram till bordet, fortfarande med det oöppnade filpaketet i min högra hand. De hade väl inte glömt reglerna? Som de alltid verkar göra. “so you can’t decide what I can do and what I can’t do.”

“Well, we’re responsible for you this weekend and James told us to do what we thought was necessary and it is necessary to not let go of you after yesterday’s behaviour.” Så typiskt curly. När jag väl hade fått övertaget skulle han alltid gå in och förgöra den som om den vore en tändsticka. Jag vände blicken mot honom och såg att han hade, som igår, endast hade ett par kalsonger på sig. Lika snabbt som jag vänt blicken mot honom vände jag ner den i bordet. Fuck. Jag fick inte låta någon halvnaken tonårsstjärna förstöra mina argument. Fan. Fan. Fan. I ögonvrån såg jag plötsligt en tidning så jag ryckte snabbt åt mig den, slog upp en slumpmässig sida och höll den framför ansiktet samtidigt som jag satte mig ner på stolen.

 

Kolla inte på någon av dem, Diamond, ignorera dem. Ignorera honom. Det lockiga pervot. Lyssna inte på vad de frågar. Läs tidningen istället, som om du faktiskt är intresserad av vad som står. Jag fuktade lätt mina läppar och skummade med blicken över artikeln och den stora bilden. Först hade jag inte gett den så mycket av mitt intresse, men snart såg jag vad det var.

 

Först såg jag bara det gröna Starbucks-märket som var placerat en bit upp mot det vänstra hörnet. Det andra jag såg var Liams rutiga skjorta och strax såg jag även de andra killarna. Alla fem hade fastnat i någon sorts konstig position, men vem som helst kunde ändå se att de var fullt upptagna med att springa. Men det som mest fångade min blick var det mörka håret som fladdrade i kanten av bilden. Under virrvarret av slingor kunde man tydligt se mitt ansikte. I ren chock satt jag fastfrusen och stirrade på bilden, sög in varenda detalj. Plötsligt kände jag hur någons varma andedräkt träffade mig i nacken. I ögonvrån kunde jag se att det var Louis. Mina ögon förflyttade sig neråt mot texten under repliken. ”The boyband One Direction has been seen outside Starbucks chasing a fan.” Som tur var hade de inte nämnt mitt namn. Jag hoppades innerligt att de inte ens visste det. Men hur vågade de säga att jag var ett fan? Jag var inte ett fan, jag var nog närmare en hater.

 

”What’s this?” frågade jag Louis som fortfarande satt i en lutande position över mig för att kunna granska sidan. Han drog på sig en fundersam min genom att stirra ut i ingenstans medan han knackade lätt med sitt högra pekfinger på sina läppar. Efter en stund svarade han:

”It’s an article.” Han lät fullt seriös och det var det som gjorde mig så irriterad. Han visste att jag inte var direkt glad över det här.

”Oh really? I didn’t know that”, sa jag med en röst som det bara droppade sarkasm ifrån. Louis brydde sig inte särskilt mycket om det utan tog bara en slurp av sitt citronte. Jag blängde argt på honom.

”What’s this?” upprepade jag, men denna gång lät jag även mitt pekfinger stryka under ”chasing a fan” för att han skulle förstå vad jag menade. Louis höjde roat på ögonbrynen mot mig och började prata igen.

”That’s a part of a sentence?” sa han med ett roat ansiktsuttryck. De andra killarna verkade också  tycka situationen var rolig – för man kunde se hur de med roade ansikts uttryck åt av sin frukost för att jag inte skulle märka det. Hade de hört? Jag reagerade direkt.

“Oh, for fucks sake Louis!” sa jag högljutt och drämde ner tidningen i bordet. De andra tittade förvånat upp från sina frukostar, även fast de säkert visste vad vi pratade om.

”How did they get this picture?” sa jag och så tydligt jag kunde svepte jag med handen över den stora bilden så att alla skulle se tydligt vad jag menade.

”With a camera?” Innan jag kunde drämma till Louis – som förövrigt såg väldigt nöjd ut – så hoppade Liam in i samtalet. 

”Diamond, not to brag, but we’re the biggest boy band in the world right now and the paparazzis follows us basically everywhere.” sa han och rynkade på sin panna i ett undrande ansiktsuttryck som för att fråga om jag hade förstått. Men det var fortfarande massor av frågor som sköt omkring i mitt huvud. Jag började bli paranoid.

“So you knew about this?!” frågade jag förbryllat. Visste han att det hade varit personer som hade följt efter oss och tagit kort på oss? En nervös känsla spred sig i magen på mig. Hur kan de stå ut med det här?

“Yeah, we can’t avoid them. They are everywhere”, svarade Niall simpelt. En hemsk tanke slog mig. Jag kände mig övervakad, genom skådad och framför allt paranoid – nästan rädd. Men jag är aldrig rädd.

“So they can have pictures of me in the shower?” ubrast jag samtidigt som jag hastigt reste mig upp panikslaget. Det här var inte bra. Inte bra. Inte bra alls.

“What? N-” sa Zayn och de andra rynkade konstigt på pannan åt mig, men jag avbröt honom innan han hann säga något mer. Det var som om alla frågor och tankar ramlade ut ur munnen på mig. På exakt samma tilfälle.

“Maybe they’re taking pictures of us right now? Oh my god! What are we going to do? Are they hiding outside the window? Maybe they are lying in those bushes! We have to do something!” Jag hade börjat gå fram och tillbaka genom rummet och trummade nu med mina fingrar längs mitt ena ben i ett försök att lugna ner mig själv. Varför jag var så nervös visste jag inte. Jag hade ärligt talat ingen aning. Louis försökte lugna ner mig.

”Calm down Diamond, there’s no-” sa han men blev snabbt avbruten av mig, som nu hade börjat rabbla upp mina tankar som sköts omkring i huvudet på mig. Jag kände mig iakttagen. Tänk om någon fått bilder av mig när jag gråtit eller rökit?

”Have they been taking pictures of us the whole time you’ve been staying here?!  The paparazzis got pictures of me trying to sneak out yesterday, haven’t they!? Why would they think I’m a fan? Oh no! Are they going to-” Panikartat gick jag runt i köket och drog mina fingrar igenom mitt långa mörka hår för att försöka lugna mig själv men det funkade inte. Louis hade fått mig att sluta genom att praktiskt taget skrika mig i ansiktet.

”Calm down Diamond!” Louis tog tag i mina axlar och skakade om mig hårt. Efter en stund slutade jag hyperventilera och började andas normalt igen. Vänta, vad var det jag höll på med? Sen när började Diamond Abernorth hyperventilera över saker? I ett försök att försöka rädda mig själv ur sjön som jag försatt mig själv i började jag babbla på oavbrutet. Tänk om de hade förstått att jag – nästan – visat mig rädd? Jag menar, jag är aldrig rädd.

”I mean, it’s not really like I’m scared or anything. In fact, I don’t even care, it’s just-“ Jag avbröt mig själv när jag kände hur mina kinder hettades upp.  Diamond ta dig bort från situationen nu, intalade jag mig själv.

”I’m just gonna go to my room”, mumlade jag innan jag satte språng mot trappan i full fart och på bara några sekunder var jag inne på mitt rum. Jag stängde dörren efter mig. Jag pustade ut i lättnad över att jag kunde höra att ingen följt efter mig, jag vill inte ha dem här just nu. Okej, sen när vill jag nånsin ha dem nära mig? Jag vilade ryggen mot dörren och gled ner längst väggen för att sen sätta mig ner på golvet. Jag kollade upp i taket och tankarna började återigen röra sig som blixtar på öppna hav i mitt huvud.

Varför hade jag gjort sådär? Jag hade bokstavligt talat fått spel. Inte okej, Diamond. Åh fuck! Vad håller jag på med? Jag får inte visa mig svag. Hoppas ingen av dem märkte det. Det är såklart de gjorde. Diamond, är du dum i huvudet? Du skrek ju för fan högt som en ilsken kråka och vandrade omkring som i att vara beredd att springa därifrån. Du måste skärpa dig nu, Diamond. Sluta upp med det här.

Jag måste sluta upp med att prata med mig själv i tredje person.

Jag ställde mig långsamt upp och sprang mot sängen i fullfart för att sen landa mjukt med huvudet rakt på en av dom fjädermjuka kuddarna. Jag andades långsamt in och sen ut – för att försöka rensa mina tankar från saker jag helst ville slippa just nu. Men tankarna försvann inte, dom satt som fast klistrade i hjärnan på mig som alltid. Kan någon rädda mig?

~

Jag satt in tryckt mellan Liam och Niall. På soffan. Kollandes på en film. Med dem. Alla fem. Det enda jag kunde tänka på var en enstaka fråga som ringde i mitt huvud. What the fuck is happening to me? Sen när blev jag tjejen som börjat ”acceptera sociala saker” när jag inte vill ha något med människor att göra längre? Inte sen nu. Det kommer aldrig hända.

Det är bara det att de tvingade mig att sitta här och kolla på någon dålig skräckfilm. Om jag gick därifrån så skulle det enligt de betyda att jag skulle försöka smita iväg så… det fick jag inte.

Jag hängde inte riktigt med i vad som skräckfilmen handlade om men den var läskig- eller va? Jag menar den är så lame, jag menar…Asså.. Okej. Sluta Diamond, sluta prata med dig själv i ditt huvud. Kolla på filmen och låtsas inte bry dig om att både Liams och Nialls arm snuddar mot dina, ignorera det. Du tycker inte det är irriterande och vill inte putta dem ifrån dig, du vill bara säga åt dem och ge de några konstiga blickar.

”Diamond?” hörde jag en röst säga från rummet bredvid. Jag skrek i en viskning av en plötslig rädsla som uppstått inom mig och spärrade upp ögonen för att se om någon hade sett. Det hade ingen – tack och lov. Jag letade efter det håll rösten kommit ifrån, den hade kommit ifrån köket.

Jag kollade mig omkring lite diskret i soffan och såg att den killen som saknades och måste ha ropat på mig var the curly haired one. Jag ignorerade honom eftersom jag helt enkelt inte brydde mig om vad han nu ville mig.

”Diamond, I got your phone and I am going to give it back to you if you help me out with this. If not... well then I’m going to keep your phone.” sa han och jag kunde slå vad att han skulle ha dragit till med sitt lilla ”skådespeleri”, ryckt på axlarna och sen kollat på mig med en blick som om det var det enda han kunde göra i det här fallet – om jag hade varit i samma rum som honom just då. Men som tur så var jag inte det.

Men när tanken sedan slog mig att han faktiskt hade min mobil eftersom den låg inte på soffbordet där jag lagt den – så sprang jag fort som vinden dit och krockade nästan i honom av att nästan inte kunnat stanna för att sockarna jag hade på mig var väldigt halkiga. Han skrockade pojkaktigt åt mig och stoppade sin hand i fickan på jeansen för att sen kunna dra upp min mobil därifrån.

Mina ögon krymptes snabbt ihop i en sur blick. Han såg ut att tycka det var väldigt roligt och viftade retandes med min Samsung framför mina ögon. Jag försökte greppa tag i den men missade. Och missade. Och missade. Jag sög på det här spelet vi nu spelade eftersom han var lång och inte jag. Att då försöka nå någonting som var flera centimeter över mitt huvud var inte det lättaste. Jag suckade argt till när jag hoppat så högt jag kunde och återigen missade mobilen med flera centimeter. Jag slog till honom med min knytnäve i hans mage men han reagerade inte på det sättet jag velat utan skrattade bara åt mig. Jag gav honom en extremt irriterad blick.

”Sorry it’s just really funny to tease you because you get mad so easily.” skrattade han och petade mig i magen. Jag slog så hårt jag kunde bort hans arm från mig och det resulterade genom att han skrattade åt mig – som alltid. Varför är det så jävla roligt? Om det är någon jag inte förstår så är det curly. Nej förresten, är det några jag inte förstår så är det alla de fem pojkarna som har bott hos mig i snart en helg och jag kan inte vänta tills den är över.

”Okay, I’m going to stop. I need your help with the microwave, yours is so much more complicated than ours and I want popcorn.” sa han och pekade mot den silvriga elapparaten i hörnet av en av de vita köksbänkarna. Jag höjde ögonbrynen mot honom och skrattade fejkat till för att sen gå mot vardagsrummet igen. Men innan jag hann ut därifrån så kunde jag höra hans sjukt irriterande röst säga något till mig.

”And your cellphone is mine.” sa han och jag kunde höra på det sättet han pratade hur roande han tyckte det här var. Haha, curly. Jag hatar honom. Varför gör jag det här? frågade jag mig själv innan jag snabbt gick fram mot mikrovågsugnen, tryckte på några olika knappar för att få fram hur länge popcornen skulle vara där inne och snart så hade den silvriga maskinen framför oss startat och popcornen börjat poppas. Han var precis påväg att säga något men jag var snabb därifrån och satt snart allra längst ut på den vita soffan – den här gången inte mellan någon av killarna som tur var. Jag behöver space och vill inte ha någon nära. Det vet alla i det här rummet.

Jag önskade bara att filmen någon gång skulle ta slut och lika så den här helgen. Jag ville tillbaks till det vanliga. Nu.


Hej där! Förlåt för att vi varit sena. Igen. Ni såg vad jag skrev tidigare visst? Jo, det gjorde ni. Att två hela veckor har jag varit väldigt upptagen nu och den här veckan har också varit väldigt hektisk! Så kommer den kommande veckan också bli.. med tre prov i raken. Mysigt eller hur? Nej skulle inte tro det! Men har börjat skriva på kapitel 16 och det kommer inte bli så långt så det kommer nog inte ta aldelles för lång tid att dyka upp här på bloggen! Sen så får ni se vad som händer eftersom det är sista dagen då killarna är där i part 16! OMG eller hur? we're moving on liksom hahaha. Men det kommer bli jätte roligt att skriva de kommande kapitlena! Är taggad! Nu måste jag dra ska plugga till prov imorgon! 

 

Kram och hoppas ni har haft och har det bra! Kommentera gärna. Ni som stannat ni är det bästa människorna på jorden! Förresten Klara har skrivit mycket av det här kapitlet också så det är inte bara jag! Puss.

 

Felicia x


Not fast enough - Part 14

Previously:

”Louis!” Än en gång vaknade jag upp ur mina funderingar av en röst och av att en hand höll på att skaka min axel.

”Stop Diamond”, mumlade jag utan att tänka mig för och tystnaden efter att jag sagt min mening var höjden av awkward. Givetvis var det Harry som hade ropat igen, det var Harrys hand och inte Diamonds. Harry, Niall och till och med Liam satt och stirrade på mig med stora ögon.


Diamonds perspektiv:

Jag tog upp en cigarett och en tändare från det rödvita Marlboro paketet och inom bara några få sekunder så hade en orange glöd spridit sig i ena änden av den vita cigaretten. Förut så hade min själ haft en glöd som cigarettens, nu var det som om allting slocknat. Det var som om någon lika enkelt som att fimpa en cigarett hade fimpat min egna glöd.

Jag drog in ett djupt andetag av röken och höll den inne för några sekunder innan jag lät den fara med vinden. Jag gjorde samma sak ytterligare några gånger innan jag rundade ett hörn. Längst nere av gatan jag befann mig på såg jag en Starbucks skylt. Jag hade aldrig ens föreställt mig att jag en helt vanlig dag skulle vandra omkring utanför Starbucks. De som bott här i hela sitt liv tycker nog inte det är så stort men jag måste erkänna att jag tycker det är ganska coolt.

Jag bestämde mig för att ta någonting att äta därifrån. Jag var vrål hungrig och nu när jag ändå befann mig vid Starbucks så kunde jag ju faktiskt ta mig en titt inne i caféet också. Jag skrapade cigarettens ena kant mot den grå asfalten och såg till så att glöden hade släckts innan jag gick iväg för att köpa någonting från den kända kaffekedjan. Undrade om jag skulle tycka om det. Jag tycker om kaffe ibland, när jag är sugen på det. Men det är väldigt sällan, men man kan väl köpa mackor och bakelser där också, eller? Grejen var att jag faktiskt inte hade någon aning. Jag tog några sista steg innan jag möttes av en söt, men samtidigt salt lukt. Den saltsöta lukten blandades med den fräna lukten av kaffe som osade från alla hörn av det stora rummet, men efter ett tag så vande man sig och tillslut tänkte man inte alls på det.

Undra vad de på skolan gör? De har säkert kemi eller något annat som vi egentligen inte har nytta av efter skolan. Jag fattar egentligen inte varför man är tvungen att gå på varenda lektion – varför man inte kan välja själv vilka man vill gå på? Det kanske är för att om man skulle kunna göra det så skulle ingen komma på någon av lektionerna tillslut. Haha, losers. Snart så kommer väl ingen vilja utbilda sig till lärare ändå så skolorna kommer inte ha tillräckligt med lärare och skolorna kanske blir tvungna att stänga ner? Snart kommer alla vilja bli Taylor Swift eller Johnny Depp. Ingen kommer vilja bli en skomakare eller mekaniker, snart kommer alla vilja bli superkända designers eller uppfinnare av populära appar, vilket ingen kommer förstå att inte alla kan bli. Antingen är man född för att bli någon eller inte.

Jag beställde en macka med ost och parmesanskinka och någon vit dressing. Hon i kassan log mot mig med sina vita blänkande tänder samtidigt som hon räckte mig den inplastade mackan och sa att jag var välkommen åter. Jag gjorde ett försök till ett leende men det blev mest en ryckning i mungiporna och jag bestämde mig för att nicka till henne som ett svar istället för att behöva säga någonting. Jag vände mig om och lät en sista blick vandra omkring i rummet innan jag trängde mig igenom den halv långa kön som nu bildats och gick ut på trottoaren. Jag ställde mig med ryggen mot det stora glas fönstret in till Starbucks och iakttog bilarna som körde omkring framför mig. Dom körde i två linjer, vissa bilar åkte åt höger och vissa åt vänster, vissa svängde och vissa fortsatte rakt fram.

Direkt när jag blir myndig så tänker jag resa tillbaka till Sverige, jag vet att mamma skulle bli glad på mig då. Jag är helt säker på det.

 Jag vandrade fram och tillbaka med blicken över gatan några gånger, för att komma ihåg vars jag befann mig och hur jag kom hit. För att kunna gå hit igen. Samtidigt som jag pressade ner min macka i väskan, försökte jag komma ihåg alla butiker runt omkring, i vilka riktningar alla gator gick och hur alla färgerna runt omkring i området på något sätt matchade varandra. Jag tog en sista blick över gatan och vände mig om mot kaffekedjans stora fönster och kollade in i butiken. Jag kollade på praktiskt taget allt som fanns att komma ihåg i butiken och försökte nu notera olika saker på de små svarta borden. Inom några sekunder märkte jag hur bordets ägare stirrade på mig.

 

Liams perspektiv:

 

Min blick fastnade på figuren som nyss hade klivit ut från Starbucks. Hon stod med ryggen mot oss så det enda man såg var det långa, mörka och vågiga håret som hängde ner över den svarta skinnjackan som prydde hennes slanka överkropp. Ett par jeans med relativt mörk färg satt tajt runt hennes ben och på fötterna hade hon ett par orangea Converse. Det var som om jag hade sett personen någonstans förut, därför störde det mig att jag inte kunde sätta fingret på vart. Louis – som hade ännu mer högljutt än förut, börjat klaga på priserna på Coca Cola nu för tiden – avbröt sig själv mitt i en mening när han såg att jag tittade på någon. Genom att granska hans ljusblå ögon som var uppspärrade i förvåning och hans kropp som såg ut att ha frusit fast i en konstig position kunde jag förstå att han visste vem det var. Allas ögon var nu på personen som slängde lite lätt med håret, samtidigt som hon hade tagit ett hårt grepp om väskan i högra handen och mackan i den andra som hon försökte pressa ner i läderväskan.

”Guys, isn’t that…?” Louis fråga vart besvarad när figuren vände sig om och blottade sitt ansikte. Hela bordet stelnade till och inom några sekunder så hade alla fem fullkomligt rusat mot dörren, allas uppmärksamhet inne på Starbucks var riktad mot oss och det var nog det sista vi behövde just nu. När vi kommit ut från dörren så började vi direkt att springa mot det håll Diamond sprungit. Hon var ungefär tio meter framför oss i desperata försök att kunna ta sig ifrån oss. Vi tänkte inte låta henne komma undan. Borde inte hon vara i skolan?

Vi sprang längst den långa gatan Starbucks låg på. Den verkade aldrig vilja ta slut. Vi hade tagit oss några meter närmare henne men inom bara några sekunder så hade hon gjort en tvärsväng runt ett hörn och in på en annan gata och oförberedda som vi andra var så sprang vi efter i ett kaotiskt led. Bara en tanke cirkulerade i mitt huvud: vi måste få tag i henne. För jag är helt säker på att det här inte är stället hon borde vara just nu. Det som oroade mig lite var att vi drog till oss för mycket uppmärksamhet och vem vet vad som skulle kunna hända? Men det var bara jag som oroade mig om det för dom andra killarna såg ut att kunna betala en hög summa pengar för att få tag i Diamond så ivriga var dom att få höra hennes spydiga kommentar och få se hennes min när dom äntligen har fått in henne i deras lilla fälla. Det är ganska kul för även om hon är allmänt sur och kaxig mot oss så gillar vi det ändå. Hon behandlar oss på ett sätt vi inte upplevt förut. Hon skriker inte rakt upp i vårat ansikten och försöker sig inte på att stjäla något av våra ägodelar för att sen visa och skryta för sina vänner.

Vi rundade ytterligare ett hörn och vi alla sex var snart trötta och andades tungt, men ingen av oss hade slutat springa för Diamond befann sig fortfarande några fem meter framför oss. Som oss – var hon också utmattad efter våran lilla spring runda. När hon minst anade det hade Louis taget ett snabbt språng emot henne. Han tog sats och hoppade mot henne med utsträckta armar. Han hamnade rakt över henne och oförberedd som hon var slog hon stort upp ögonen i panik och försökte få av honom från henne.  Han rörde sig inte en centimeter. Han låg bara kvar som om det var fullt normalt att en vuxen man låg över en minderårig tjej – mitt på gatan i London. Nu när jag tänkte på det så lät det som om jag nyss beskrivit en offentlig väldtäkt. Jag svär, det här var inte fallet!

När vi äntligen återfått andan medan Louis kämpat att hålla Diamond stilla under honom så kunde vi äntligen andas i normal takt igen och vi kan nu ta oss en ordentlig titt på dom två personerna framför oss liggandes på marken. Eftersom ingen annan gjorde - eller hade gjort - så kollade jag runt omkring oss för att se om vi hade dragit till oss någon oönskad uppmärksamhet. Som tur var hade inte några fans – som jag kunde se – fått syn på oss.  Jag stod och spanade ut över gatan vi befann oss på för att kolla efter paparazzis den här gången, men mina tankar avbröts av ett högt ilande skrik som kom underifrån. Min blick riktades direkt mot Louis och Diamond som fortfarande låg ner i en liten hög på den grå asfalten. Diamond låg stel som en pinne under Louis som med panik i blicken försökte stoppa henne från att skrika genom att pressa två händer över hennes mun. Men hon slängde åt alla möjliga håll och riktningar med huvudet så han inte hade möjlighet till det.

”RAPE! SOMEONE HELP ME! HELLO? RAPE! RAPE!” skrek hon högt med sin starka röst. Det skulle varit en mycket rolig situation om vi befann oss i James hus just nu, men grejen var  att det gjorde vi inte. Och oönskad uppmärksamhet drogs till oss genom hennes ord. Det skulle inte förvåna mig om en hjord med skrikande fans skulle komma emot oss vilket ögonblick som helst. Det här var inte bra. Jag stod nu och skakade på huvudet för att rikta min fulla blick mot varje riktning, minst tre gånger var tionde sekund. Jag menar, om en skara fans skulle komma springandes måste man ju vara beredd. Men några fans kom aldrig för innan något sånt skulle kunna inträffa så hade Louis fått tyst på henne, genom att trycka sina händer mot hennes mun där orden kommit ifrån och skratten från Niall och Harry – som inte hade fått panik – tystnade tillslut. Jag andades tungt ut, hon kan då inte vara så rädd för uppmärksamhet. Men en sak undrar jag, är hon alltid såhär? För om hon är det – kaxig och avvikande mot allt och alla – har hon några vänner?

Återigen så avbröts mina tankar av ett ilande skrik – den här gången var det inte Diamond som skrek, den här gången var det Louis. Anledningen till att hans skrik var Diamond – som inte tvekat en sekund och bitit honom hårt i handen. Hon bet till ytterligare lite hårdare och släppte sedan taget om handen för att, återgå till att försöka knuffa bort Louis igen – som såg ut att försöka få bort smärtan som uppstått i handen, genom att skaka den en liten bit ovanför marken. Trots att det så fick inte Diamond av honom. Det såg ut som om han inte ens märkte att hon försökte knuffa bort honom. Han verkade för några sekunder vara i sin egna lilla värld.

Tillslut så tröttnade Diamond och riktade sin blick mot oss fyra killar som inte låg på marken. Hon kollade surt och befallande på oss. Hennes ögon riktade sig mot en och en, men ingen av oss gjorde ett tecken på rörelse eller ett tecken på att någon av oss var på väg att hjälpa henne. Hur länge hade de legat där egentligen? Tre, fyra minuter? Jag svalde ett leende och behöll ett försök till ett allvarligt ansiktsuttryck och knackade Louis på axeln så att han sedan kunde flytta sig ifrån henne, vilket han gjorde. Jag hjälpte Diamond upp på fötter och ställde mig sedan bredvid henne för att vara beredd på att springa efter henne om hon gjorde något tecken på att smita igen. Men smartare än så visste vi alla att hon var, så hon sprang aldrig. Men för säkerhets skull tog Zayn ett grepp om hennes arm för att hindra henne ifrån att springa iväg om hon hade planer för det. Det hade hon antagligen haft, för hon vart inte speciellt glad av hans kontakt. Hon var säkert inte glad över att vi fått tag i henne heller…

”Fuck me.”  sa Diamond missnöjt samtidigt som en tung suck slapp ur hennes ljusrosa läppar. Vi hade nu börjat gå längst gatan igen och Zayn som var närmast henne var snabbast med att svara.

”I don’t wanna fuck you.” sa han med en seriös ton och med en rynkad panna. Alla av oss som hade hört vad han sagt visste att han var sarkastisk, men det betydde inte att det var onödigt sagt och att Diamond inte skulle bli sur av det. Vissa skulle ha skrattat och vissa skulle ha reagerat på andra sätt. Diamond sätt var jag konstigt nog inte så förvånad över att se. Hon tog upp sin fria hand och pekade det mittersta och längsta fingret mot honom i en ful gest. Jag suckade åt deras barnsliga beteende. Han däremot blev mer förvånad och rynkade först frågandes ögonbrynen mot henne, men sprack sedan upp i ett roat leende. Han såg ut att njuta av att ha vunnit konversationen och Diamond var som vanligt missnöjd och irriterad.

Vi hade nu gått över ett övergångsställe och befann oss snart vid parkeringen där våra bilar stod och väntade på att få köras. Diamond som kollade åt ett annat håll märkte inte hur Zayn fortfarande kollade på henne med ett litet flin på läpparna och var road åt hennes bitterhet. Men när hon sen vände sig om så hoppade hon till av förvåning i Zayns grepp som inte kunde låta bli och började skratta. Först så kunde jag se hur en ljus rosa färg bildades på hennes kinder som hon snabbt såg till att dölja med sitt hår. Hon kollade noggrant så att ingen hade sett det av oss, själv så låtsades jag som ingenting. Diamond rodnade, det kunde jag aldrig tro! tänkte jag innan jag iakttog de två mörkhåriga personerna framför mig igen. Hon stirrade nu med en intensiv blick på honom och såg ut att överväga vad hon skulle säga. Jag hade ingen aning vad hon var påväg att säga om jag skulle vara helt ärlig. Hon är så svår att läsa, så sluten även om hon alltid beter sig på ett sätt, så är det något som får henne att knuffa ut hela omvärlden och leva inom sin egna lilla bubbla. Hon pratar med oss och reagerar runt saker omkring oss. Men det är alltid som om hennes tankar är helt någon annanstans och att de är svåra att få placerade någon annan stans.

”Rule number four.” sa hon tillslut. Zayn som hon sagt det till förstod ingenting. Men efter några sekunder så hade det klarnat upp för honom och han rynkade sin panna i en road min. Vi andra som lyssnade på deras lilla samtal hade inte fattat lika snabbt som Zayn men efter ett tag hade jag förstått vad hon menade och Zayn hade precis öppnat munnen i att säga någonting då jag hann stoppa honom. Vad han än tänkte säga visste jag inte men det kändes på något sätt inte bra.

”Zayn, don’t.” sa jag med en allvarlig ton och kollade på han med en seriös blick. Han höjde frågandes ögonbrynen, men gjorde som jag sa och lät Diamond vara.

 

Diamonds perspektiv:

 

Hur ska jag ta mig här ifrån? Bort från hans grepp? Fatta hur jobbigt det är att ha någon som håller ett vakande öga på dig hela tiden och du kan knappt kliva in i bilen själv? Jag är ingen bebis. Men det stora problemet var att jag inte visste hur jag skulle kunna smita mig ifrån hans grepp. Om jag bara kunde få honom att hålla lite lösare kring min arm så kanske jag kunde komma loss från honom.

Plötsligt poppade en idé upp i mitt huvud... Jag var inte så säker om det skulle kunna funka. Det skulle vara väldigt pinsamt om det inte gick, men om planerna i mitt huvud gick som planerat skulle jag kunna smita ifrån dem igen. Ännu en sak jag var orolig för var att Louis skulle komma utrusande från bilen och slänga sig över mig igen.

Jag vände mig om i Zayns grepp och placerade min lediga hand på hans muskulösa bröst. Han spände sig förvånat under min hand. Men jag följde min plan och mötte hans bruna frågande ögon med ett försök till en förförande blick. Jag drog mjukt min hand längst hans bröst och upp mot nyckelbenen tills jag nådde till hans nacke där jag placerade mitt grepp. Jag hade inte tagit bort min blick från hans och jag började långsamt närma mig. När jag bara var några centimeter från hans läppar och hans grepp om mig försvagats så tog jag sats och sprang snabbt i från det hemska ögonblicket som nyss hade odlats mellan mig och Zayn. Usch. Fy. Det där få aldrig hända igen. Det där var den sämsta planen jag haft, nånsin. Om någon ska få min första kyss så är det då inte han. Som det ser ut just nu så kommer jag nog vara singel resten av livet, men det gör nog ingenting. För då behöver jag inte få mitt hjärta krossat som alla får i slutet, för alla hej slutar med ett hejdå.  

”Diamond, come back here right now!” hörde jag Liam högt yttra sig med en allvarlig röst. Han lät irriterad och trött på att jag alltid försökte komma så långt ifrån dem som möjligt. Men vid det här laget så borde de alla fem veta att jag inte är så lätt att handskas med och att de inte äger mig och kan därför inte bestämma över mig. Stuck-up popstars är vad de är.

Jag fortsatte att springa allt vad jag hade nerför den lite sluttande trottoaren. Det var inte så mycket folk på just den här trottoaren men jag var ändå tvungen att sick-sacka runt alla personer och jag blev snabbt andfådd och trött på grund av solen. Även om det var höst så var det rätt så varmt. Jag kunde urskilja någon snabbt komma klampandes bakom mig, antingen var det någon av killarna igen eller så var det bara mina tankar som försökte sig på ett spratt och fick mig att tro att någon av främlingarna som omringade mig ville komma åt mig. Jag ökade farten men andfådd som jag var hade jag börjat småsvettats på grund av solen som sken starkt framför mig och just därför fick jag också svårare att se.

Det kändes som stegen bakom mig kom allt närmare och närmare och innan jag visste ordet av så hade personen tagit ett hårt grepp kring min midja och slängt mig över personens axel. Oförberedd och andfådd som jag var spärrade jag argt och förvånat upp ögonen samtidigt som jag började slå mot personens rygg. På grund av den blå rutiga skjortan som dinglade framför mina ögon kunde jag förstå att det var Liam eftersom jag sett innan att han haft på sig det. Jag suckade högt och tydligt så att han skulle höra.

Varför händer det här alltid mig? Varför har jag oturen och är inte tillräckligt snabb för att kunna springa ifrån dem? Varför är min pappa så dum som lämnar mig hemma med fem killar? Varför är det alltid någon random arm som kommer svingandes bakifrån och som alltid tar ett starkt grepp kring min midja och kastar mig över axeln? Varför? Varför är mitt liv så jävla jobbigt? Kan inte någon fatta att jag vill vara i fred och inte omringad av fem killar från ett pojkband hela tiden? Tydligen inte. För här är jag, livs levande, dinglandes från en manlig axel, just en av killarna från One direction. Trevligt, trevligt. Alla tjejer i min ålder skulle dö för det här – bli jagade av One Direction - wow! - men inte jag. Jag skulle mer än väldigt gärna slippa!

Jag väntade otåligt på att han skulle släppa ner mig för jag orkade inte slå honom längre - det gjorde mig mer andfådd än vad jag redan var - men ändå ville jag inte komma ner härifrån för jag ville inte veta vad någon av dem hade att säga åt mitt beteende. Inte för att dom kommer vara förvånade. Eller jo, kanske att lura Zayn på det sättet jag gjorde var nog inte det mognaste. Men vem bryr sig? Det är ändå inte så att jag egentligen bryr mig om deras åsikter men… Jag slipper hellre.

När han faktiskt satte ner mig så satte han inte ner mig på marken, han la mig direkt ner i bilen – antagligen på grund av att jag inte skulle springa iväg igen. Louis och Zayn satt längst fram Harry i ett av de två sätena i mitten av bilen och jag, Niall och Liam satt längst bak, jag i mitten av dem.

 

~

 

När vi precis kommit genom tröskeln så hade fortfarande ingen sagt något, inte ett ord. Det var obehagligt, som om de konverserade mellan sina ögon medan jag inte kunde tyda ett tecken. Jag visste att de antagligen hade förstått att jag borde ha varit i skolan, men nu var det för sent. För på fredagar slutar vi tidigare än vanligt och alla från min klass var redan hemma. Så om de på något sätt tänkte skicka tillbaka mig till helvetet, så skulle de inte lyckas… Losers.

Efter några minuters oljud av jackor som hängdes upp ovanpå varandra och skor som skrapades mot golvet så kom jag på att det nog var bäst om jag kom bort härifrån – bort från den spända tystnaden så att jag inte behövde delta i samtalet som jag kände på mig snart skulle börja på nedervåningen. Jag iakttog killarna samtidigt som jag diskret backade mot trappan med så långa steg jag vågade ta så att de inte skulle se mig.

 Men efter mer än tre steg så stötte jag emot någonting med ryggen och ett stön hördes bakom mig. Jag spärrade skrämt upp ögonen och riktade min blick mot personen jag krockade med som råkade vara Niall. Vi båda stod och stirrade på varandra i några sekunder. Jag kollade in i hans blå ögon och han i mina bruna med varsin frågande smått förvånad blick. Men efter ett tag så avbröt vi våran lilla stirr-lek och vände båda generat bort huvudena. Med ens så försökte jag hindra att någon av killarna skulle se det genom att försöka få så mycket hår att täcka mitt ansikte som möjligt utan att hindra mig från att se vad som pågick. Det gick sådär. Likaså gick planen på att smita ifrån nedervåningen för innan jag ens hade tagit mig upp på första trappsteget så var konversationen startad.

”Diamond…” började Liam. Jag riktade min blick rakt mot honom i ett försök att se kaxig ut. ”Aren't you supposed to be in school?” frågade han nu mer bestämt och kollade med en frågande blick direkt riktad mot mig. Jag kunde ju säga sanningen - att vi slutar tidigare än vanligt på fredagar och att just nu behövde jag inte vara där. Eller jo… på kvarsittning men den - fuck it. Sen när gick Diamond Abernorth efter sanning?

”We had a day off, the teachers had to plan something…” sa jag och gjorde ett försök till ett litet leende genom att rycka på mungiporna. Snälla gå på det… bad jag i mitt huvud. Jag orkade inte med värsta polisförhöret nu. Jag ville bara gå upp till mitt rum så dom kunde lämna mig ifred.

”You’re a very bad liar.” sa Harry som satt på soffkanten och hade ett stort irriterande flin fastklistrat på hans läppar. Jag gav honom en arg blick, jag är bra på att ljuga. Jag korsade mina armar och ställde mig riktad mot honom och kollade honom rakt in i ögonen. Han gjorde detsamma och flinet på hans läppar var fortfarande kvar.

”Prove it, how do you know I didn’t have a day off? Curly.” sa jag så kaxigt jag kunde och höjde på ögonbrynen mot honom i en gest att han skulle börja prata. Jag hatar hur envis han är, men curly skulle inte vinna det här. Det hoppades jag i alla fall.

”If you had a day off you wouldn’t have gotten up so early, you wouldn’t have pretended it was school – or actually maybe you would have because you don’t want to be around us. But your dad would’ve told us if you had a day off while we’re here watching you.” sa han med en övertygande blick och flinet tog åter plats på hans läppar. Jag var mållös. Han hade alltså listat ut det som jag trodde att curly faktiskt inte skulle göra. Jag kollade surt på honom och bestämde att berätta att jag hade ljugit för honom ändå så att jag vann – vad det nu var för spel vi spelade.

”Well.. maybe.. you're right”, erkände jag motvilligt, men fortsatte att prata. ”But I tricked you anyway, Harry, because you were the one letting me take the school bus. But I never did, I never went to school”, sa jag utan att tänka mig för, fast de hade antagligen förstått att jag inte hade gått till skolan ändå...eller?

”Diamond this is not good for you, to get somewhere in life you have to have an education.” sa Liam med en medlidsam blick samtidigt som han tog några steg emot mig. Och Niall som stod bredvid mig. Jag himlade bara med ögonen och fuktade mina läppar. Okej pappa? Jag började snart prata igen.

”Yeah I know, don’t you think James told me that? And I googled ”who cares?” and my name wasn’t there. So there’s your answer: I don’t care. Everybody can’t become superstars and have loads of money like you guys and I’ll probably die before I even finish school. You know, maybe I’m sick of my life and will commit suicide, no one's future is planned.”  sa jag kaxigt men samtidigt irriterat. De har det så himla enkelt och är så himla stucked-up att de inte kan inse att andra inte har det lika bra. Vad vill de att jag ska göra? Lyssna på Liams ord och börja leva som att jag faktiskt vill vara här. Varför ska allt vara så himla svårt? Varför kan ingen bara låta mig vara ifred? Varför måste alla bete sig som om de faktiskt bryr sig.

De alla kollade på mig med frågande blickar, jag själv ignorerade dem bara och gick upp för trappan och in i mitt rum. När jag stängde dörren efter mig så slapp det ur en tung suck från mina läppar. Det här var en allmänt jobbig dag. Hade de helt glömt bort reglerna? Till exempel regel nummer tre ”don’t act like you own me.” Den hade de inte kommit ihåg utan brytit den flera gånger på bara en dag.

 

 

Jag kollade ut över tomten och ner över gatan som snart skulle vara täckt i mörker och konstigt vinklade skuggor. Men än hade inte solen gått ner och den var täckt med ett gult milt ljus ifrån solen. Mitt rum förvandlade snabbt ifrån varmt till svalt av luften som kom in ifrån det öppna fönstret -  vilket fick mig att slappna av och tänka klarare.

Det jag helst av allt ville göra just nu var att gå till närmsta klubb och ösa i mig någon av de starka dryckerna som fick mig att släppa taget av allt och inte bry mig om något. Jag ville vara en i mängden och få bort mina tankar av pojkbandet på nedervåningen och mamma i himlen. Men jag kunde inte ta mig ut från den vanliga dörren så den ända vägen ut var genom fönstret. Men det var för tidigt att gå dit nu och om jag inte åt middag och stannade här uppe under hela processen så skulle de nog bli väldigt misstänksamma – vilket inte fick hända. Så vad skulle jag göra för att de inte skulle bli det? Som vanligt äta middag med dem och försöka bete mig vänligt mot de, så att de kanske kunde lämna mig ifred resten av kvällen? Japp, det var nog vad jag behövde göra.

Jag stängde fönstret med ett svisch, tog min mobil - som jag hade snott tillbaka från Harry - och gick igenom dörren ut mot trappan. Jag stannade tvärt på första trappsteget och tog ett djupt andetag. Snälla låt det här gå som planerat.

Det luktade starkt av någon krydda på hela undervåningen och jag kunde höra hur det fräste från något på stekpannan inne i köket, men jag valde att inte gå dit utan gick så tyst jag kunde fram till soffan där Zayn, Niall och Louis satt och kollade på tv. Jag satte mig på andra sidan soffan och låtsades tycka att det som visades på teven var väldigt intressant – vilket var fotboll. Om jag ska vara helt ärlig så hade jag inget som helst intresse i sporten och visste inte ens vilka lag det var som spelade. Men det behövde de inte veta om. Jag bestämde mig att vara tyst.

”Well look who’s here! I knew you liked us.” sa Louis glatt och riktade nu hela sin fokus på mig. Jag höjde på ögonbrynen och riktade min blick mot honom. Seriöst? Jag var precis påväg att säga något kaxigt som svar men avbröt mig själv när jag kom ihåg min plan.

”Yeah…” skrattade jag med ett fejkat skratt – förhoppningsvis skulle de inte märka det. Jag började nervöst pilla med mitt lockiga hår, att vara glad när man inte vill är mer ansträngande än jag trodde. Jag ska inte bli skådespelare. De två andra killarna som också satt i soffan hade nu också sin fulla fokus på mig Niall satt längst bort och Zayn närmast mig – alltså satt Louis i mitten av dem. Zayn skulle precis öppna munnen för att säga något när Harry ropade inifrån köket.

”Dinner’s ready!” ropade han och killarna i soffan var bara några sekunder efter i köket redo för att börja äta. Jag själv tog lite längre tid på mig och när jag kom dit så var den enda platsen kvar bredvid Zayn, istället för att sucka som jag skulle ha gjort i vanliga fall så satte jag mig bredvid honom på en av de vita stolarna och gjorde ett försök att le men som vanligt så blev det inget mer än en ryckning i mungiporna. Jag är redan trött på det här. Jag tog för mig av maten – spagetti och bolognese - och åt under tystnad medans killarna pladdrade på om något angående deras schema. Jag kunde allvarligt talat inte bry mig mindre. Jag var snart färdig och lämnade bordet så snabbt som möjligt. Min plan om att vara vänlig gick inte så bra, jag hade knappt sagt ett ord, men de skulle förmodligen inte misstänka något.

Så snart jag kom in i mitt rum så var jag i full gång. Jag drog på mig en snygg tajt topp som passade bra till mina svarta jeans och min push-up bh som jag hade under fick mina bröst att se lite större ut än vanligt. Jag tackade gud för att jag inte hade tagit ner mina svarta ballerina skor som jag kunde använda och började våldsamt leta efter min mobil men struntade snart i den. Jag tog min blåa kofta som jag hastigt drog på mig för att om promenaden till klubben skulle bli kall hade jag någonting varmare än ett linne på mig. Jag drog på mig lite mascara, kammade snabbt igenom mitt hår med hår-borsten och satte på mig mina skor. Jag hade gjort allt på lite mer än tio minuter och var nu i färd med att skanna mitt rum efter en sista blick på min mobil eller något annat jag behövde ta med mig.

Jag hittade snart nycklarna under en socka jag använt igår men hittade inte mobilen var jag än letade. Så jag bestämde att gå utan den, ingen kommer ändå ringa mig, ingen vill prata med mig. Jag öppnade återigen fönstret och tog ett djupt andetag genom näsan av den friska luften. Solen hade nu gått ner och gatan var täckt i mörker och ljus från gatulamporna. Jag var precis påväg att klättra ut genom fönstret när jag kom ihåg att jag behövde ta mig cigaretterna.

Jag tog cigaretterna från mitt gömställe – under min madrass – och sprang ivrigt mot fönstret igen, inom några sekunder hade jag satt mig på fönsterkarmen, tagit tag om det rostiga stupröret och långsamt börjat klättra neråt mot det gröna gräset. Jag var ungefär halvvägs när jag kunde höra uppe från mitt fönster någon som öppnade dörren till mitt rum.

”Diamond you forgot your- Diamond? Diamond? Oh no. BOYS! SHE’S SNEAKING OUT! DIAMOND IS SNEAKING OUT!” skrek en igenkänd röst, som jag kunde se var Niall eftersom han några sekunder efter hade stuckit ut huvudet genom fönstret och kollat rakt ner på mig. Panik ilade igenom mig och jag hoppade ner sista meterna och landade hårt, men tog mig snabbt upp igen och var snart i full färd att springa över tomten mot trottoaren. Jag sprang så snabbt jag kunde och försökte att inte halka eller snava på det långa, våta gräset, vilket var omöjligt att inte göra och det gjorde mig långsammare.  Jag var snart där och planerade att fortsätta springa ner för trottoaren och in bland radhusen som var placerade lite längre bort i kvarteret, så att de skulle tappa bort mig eftersom killarna antagligen var bakom mig.

Men innan jag ens hann komma till trottoaren hade någon sprungit rakt emot mig med en ilande fart och när personen slutligen nådde mig så krockade vi hårt i varandra. Eller det var snarare han som krockade i mig. Han hade tagit mig i sin famn i ett hårt grepp som om han kramade mig, men jag kramade inte tillbaka. Jag försökte knuffa bort honom men han var alldeles för stark för att kunna luras och innan jag visste om det så låg jag över hans axel och flåsade som en arg tjur. Arg som jag var av att min plan gått i kras så började jag slå så hårt jag kunde mot hans rygg och sprattla så mycket jag orkade för att han om jag tur skulle tappa mig. Jag slog och slog och slog mot hans rygg men han yttrade sig inte ett enda ljud och betedde sig som om det inte påverkade honom alls, när jag sprattlade gjorde han samma sak.

Vi var snart i hallen och de andra killarna som jagat mig var också där, de andades inte lika tungt som killen under mig och jag kunde höra hur någon av dem stod och skrattade, någon suckade och någon sa något som jag inte kunde urskilja eftersom jag var placerat bakom personens rygg. Efter några minuter så släppte han äntligen ner mig och jag var inte sur – utan arg. Dom förstör mitt liv, allvarligt talat jag skulle typ dansa med massa fulla människor om det inte hade varit för dom just nu.

När personen släppte ner mig så kunde jag se vem det var. Det var Zayn. Av någon anledning känns det som om det alltid är han som ”fångar” mig och det stör mig – enormt. Jag stod nu på mina fötter och stirrade med en intensiv blick på honom. Han såg inte ett dugg rädd ut, tvärtom så höjde han bara roat på sina ögonbryn samtidigt som han höll ett hårt grepp om min handled. Jag försökte komma loss från hans grepp – men båda jag och han visste att jag inte skulle kunna ta mig ur hans grepp hur jag än försökte.

”Rule number three, Diamond. No sneaking out”, sa han med ett ytterst litet leende. Han såg verkligen ut att anstränga sig för att inte flina, vilket fick mig att vilja sparka honom i hans privata del. Det finns ingenting roligt i det här, att jag var arg var inte kul. Det är hans fel att jag ens var där. Jag kunde inte hålla mig, så inom några sekunder hade jag slagit honom med en hård sluten knytnäve mot hans bröstkorg. Jag förväntade mig att han åtminstonde skulle säga "aj", men det ända han gjorde var att spricka upp i ett stort leende. Jag försökte igen, men han höjde bara otåligt på ögonbrynen.

”Rule number three, Zayn, don’t act like you know me. Because you don’t!” skrek jag mot honom samtidigt som jag slog honom hårt med ena knytnäven – eftersom den andra var placerat i ett hårt grepp som han inte verkade vilja släppa. Tillslut så släppte han och jag knuffade honom så hårt jag kunde ur vägen eftersom han stod placerad mot trappan och satte i full språng mot mitt rum, men vart snart stoppad.

”You’re not going anywhere. You’re staying here so you won’t sneak out again.” sa Harry med en seriös blick. Jag höjde ögonbrynen i en frågande blick. Fuck. My. Life.

”Are you fucking kidding me?! I hate my life.” yttrade jag mig högt och föll ihop i en sittande position på golvet, låt mig bara dö. Snälla, döda mig någon. 


Hej där allihopa! Här är det! AMMAGAAAAAAWD! Finally, right? Gud, förlåt ni har fått väntat såååå länge! Känner mig så dum. Förlåt. Jag lovade igår och nu så är det uppe en dag efter... bättre än ingenting, right? Det är tio sidor på word så det är långt! Kanske inte ni tycker men det tycker jag! Vart faktiskt ganska nöjd med kapitlet det tog bara så himla lång tid! Vi ska som lovat skärpa oss, det måste vi. Kollaget blev väldigt fult men gjorde det på stress. Hoppas ni är nöjda, vi - Klara - ska skynda sig med nästa kapitel! Hoppas ni har det bra! (det vart väldigt lite mellanrum. Har gjort "mellanrum" men dom syns inte :( haha)
 

KOMMENTERA OCH GE OSS/MIG KRITIK!  

 

Kram, jag älskar er, puss, kram, puss. Hejdå. Förresten, inte hejdå! Vilka tror ni det kommer bli? Darry, Douis, Niamond, Diam eller Ziamone? Snälla kommentera om ni tyckte om det och vilket par ni tror det kommer bli eller vill att det ska bli. Fast bara så ni vet så har vi det redan planerat, haha :D

 

Felicia! xxx


A moment in the Life of Louis - Part 13

Previously:

”Do you want me to drive you to school?” Frågade Harry med höjda ögonbryn, jag skakade på huvudet och kollade fickorna en sista gång om jag hade allt, vars är nycklarna?

“No, I’m taking the bus”, svarade jag och ryckte åt mig nycklarna som hängde på kroken innan jag öppnade ytterdörren för att lämna den här circusen, äntligen skulle jag få lite lugn och ro.

”Good bye and have a nice day”, sa jag sarkastiskt och avfyrade ett falskt leende mot Harry. Han bara skakade roat på huvudet och stängde sedan dörren bakom mig när jag gick ut. Äntligen är jag ensam, trodde dom verkligen att jag tänkte gå till skolan? Idioter.


 

Louis’ perspektiv:

 

”I won again!” utropade Niall och råkade välta omkull brädspelet utav ren skadeglädje när han ställde sig upp och sträckte upp armarna i luften i en segergest. Vi suckade åt hans barnslighet, men små leenden gömde sig ändå vid våra mungipor. Liam tackade nej till en andra match av monopol och började istället hålla på med sin mobil, troligtvis satt han och höll på med Twitter som blivit hans största intresse den senaste tiden. Niall tackade glatt ja och började genast räkna ihop rätt antal pengar som han sedan räckte till mig och Zayn. Just som vi skulle börja spela öppnades dörren till studion och ut klev Harry som såg trött ut.

”Thirteen takes and THEN they thought it was good!” suckade han samtidigt som han damp ner i soffan bredvid Niall. Liam tittade snabbt upp från skärmen innan han fäste blicken på den igen. Jag gav Harry ett tröstande leende – eller i alla fall ett försök till ett men det såg nog mest ut som ett ryck i mungiporna. Zayn ropades in till studion och Harry tog över hans plats i spelet. Spelet flöt på rätt bra. Både Harry och Niall är väldigt dåliga förlorare, så varje gång det gick bra för någon annan än de själva stönade de och drog genast på sig en sur min. Varje gång det hände kom jag att tänka på en viss person. Enda sen dagen jag träffade Diamond hade jag försökt läsa henne, men förgäves. Jag ville veta mer om henne, men för varje gång jag fick henne lite närmare mig så gled hon alltid oväntat ifrån mig när som helst. Jag visste att hon gömde något och jag hade bestämt mig för att jag skulle ta reda på vad.

”Louis!” Jag vaknade upp ur mina tankar av Harrys mörka röst som ropade på mig.

”Yeah?” frågade jag och fick som svar två stycken tärningar i handen.

”Your turn.”

 

Två monopol matcher senare var jag och Harry ganska trötta på spelet. Dels för att vi hade suttit och spelat i nästan en och en halv timme och dels för att Niall hade vunnit alla gånger. Det tog förvånansvärt lång tid för alla att spela in, för jag hade ännu inte fått sjungit mina delar i dagens låtar ”I would” och ”Back for you”. Producenterna var väl på dåligt humör. Och där gled mina tankar tillbaka på Diamond. Jag vet inte varför min hjärna envisades med att tänka på henne hela tiden. Kanske för att hon hade något mystiskt över sig och eftersom jag gillar mystiska saker, så var ju det det perfekta tillfället att få en dos av mystik. Att lära känna Diamond. Dock visste jag inte hur jag ska gå till väga än. För varje gång jag försökte prata med henne stötte hon bort mig. Allt skulle kännas så mycket lättare om jag bara hade hennes nummer, så jag kunde smsa eller ringa henne och fråga henne om vi kunde träffas. Men det kändes som om vårt förhållande inte var tillräckligt starkt för byte av nummer.

”Louis!” Än en gång vaknade jag upp ur mina funderingar av en röst och av att en hand höll på att skaka min axel.

”Stop Diamond”, mumlade jag utan att tänka mig för och tystnaden efter att jag sagt min mening var höjden av awkward. Givetvis var det Harry som hade ropat igen, det var Harrys hand och inte Diamonds. Harry, Niall och till och med Liam satt och stirrade på mig med stora ögon.


 

FÖRLÅT SÅ SJUKT MYCKET FÖR ATT VI INTE HAR UPPDATERAT OCH ATT DET VART ETT SÅ KORT KAPITEL DENNA GÅNG. Och förlåt för att Caps Lock var intryckt.

 

I alla fall, både jag och Felicia är sjukt ledsna över att vi inte har lagt upp något på ungefär en månad (!!!). Vi hoppas att vi inte har tappat allt för många läsare och att det fortfarande finns några därute som har tålamod att stanna med oss?

Vi vet att vi har lovat flera gånger att vi ska bli bättre på att uppdatera. Nu lovar vi igen. Och den här gången ska vi verkligen försöka att uppdatera ofta, ofta, ofta! Men eftersom vi båda är lite perfektionister så brukar det ta så lång tid.

Aja, hoppas ni gillade det här extremt korta kapitlet som mest var en liten sak jag rafsade ihop för att ni skulle få något medan Felicia skriver på det stora kapitlet som hittils är 5 sidor långt (och det är knappt halvvägs)! :D

Ha det bra!

Kram

Klara xx


Get out from my room - Part 12

”You’re going. But it’s always good to dream, though.” Sa han i en axelryckning och gav mig ett litet fräckt leende, som om han nyss vunnit något. Fan eller att han nyss gjorde, jag ska verkligen göra det svårt för honom imorgon, ingen av dem kommer ändå vara med mig på skolan. För att få reda på vad jag gjort hela dagen måste rektorn få tag i mig och han kommer inte vara in närheten. Jag kommer vinna tävlingen jag uppgjort mellan oss i huvudet, jag. Inte han. 

Jag stönade till när den irriterande väckarklockan ringde i mina öron. Desperat försökte jag att trycka en kudde över mitt huvud så att jag skulle få sova igenom dagen, men djävulsaken ringde fortfarande lika högt. Självklart gällde den där dumma regeln om elektronik fortfarande. Därför hade min mobil – som hade fungerat som en perfekt uppväckning – beslagtagits av den lockiga av oss i huset - och ersatts med en gammal hederlig väckarklocka. Jag skulle inte vara särskilt förvånad om de hade beslagtagit min hårfön också. Med ansiktet i kudden fumlade jag med handen efter väckarklockan och hittade den tillslut, jag drämde hårt och irriterat till den. Till min lättnad tystnade den. Jag slapp ur mig en lättad suck innan jag slöt ögonen igen och försökte sova. Men efter ungefär fem minuter var dörren tvungen att slås upp och in klampade någon som bestämde sig för att vara så högljudd som möjligt. Fuck my life.

”Diamond, you have to get up!” Louis starka och lätt raspiga röst fyllde upp hela rummet och studsade mellan dom smala väggarna.  Jag började slå runt mina armar och ben i luften, i hopp om att träffa honom så att han fattade att jag inte ville ha honom här, men det ända jag träffade var tom kall luft som snabbt la sig som ett kallt täcke runt min kropp. Jag drog snabbt åt mig täcket som halkat lite åt sidan av mitt flaxande och la det tätt omkring kroppen.

”Diamond, what are you doing?” Även om jag inte kunde se honom visste jag att han skrattade åt mig. Fråga mig inte varför jag visste det. Jag bara kände det på mig.

“Leave me alone”, mumlade jag irriterat samtidigt som jag begravde ansiktet så långt ner i kudden att jag knappt kunde andas, det var lika bra det. Kunde han inte bara lämna mig ifred? Alla vet att tonårstjejer behöver sova på morgonen eller rättare sagt inte vill kliva upp på morgonen.

”No, cause you’re going to… school!” Sa han muntert. När det sista ordet uttalades kände jag hur min kropp träffades av kyla återigen. Jag snurrade runt och försökte få tag på mitt täcke som Louis nu höll i sin hand, men han stod för långt bort från sängen för att jag skulle kunna få tag i det från den punkten jag satt. Jag suckade högt och irriterat.

”You don’t mess with Diamond in the morning”, väste jag åt honom och tog ett språng mot honom, men i sista sekunden gick han undan. Han började verkligen gå mig på nerverna. Ett busigt leende smög fram på hans läppar och innan jag visste ordet av hade han rusat ut ur rummet, med täcket i hans famn.

”Try to catch me if you can!” ropade han och jag hörde hur han skrattade. Så omoget. Jag orkade inte springa efter honom, och eftersom jag visste att om jag inte skulle gå ner så skulle Louis komma tillbaka och släpa med mig ner till köket. Så jag drog på mig ett par mjukisbyxor som låg närmast mig på golvet och gick ut ur mitt rum.

När jag kom ner till köket satt Harry, Zayn, Niall och Louis – som nu använde mitt täcke som sittunderlag – runt bordet medan Liam stod vid spisen och stekte något som såg ut som ägg. Hur orkade de vara uppe så här tidigt? Jobbade de ens? Alla hade på sig liknande kläder; T-shirts utan tryck eller med tryck, jeans eller chinos. Alla förutom Harry som endast hade på sig ett par svarta kalsonger. Jag sänkte snabbt ner blicken, jag ville inte att han skulle tro att jag stirrade även om jag var tvungen att erkänna att han hade en ganska snygg kropp. Vilken tjej som helst i min ålder, skulle ha dödat för utsikten jag hade framför mig just nu, alla förutom jag. Det var bara fruktansvärt pinsamt och irriterande.

”Harry, put some clothes on”, mumlade jag när jag drog ut stolen bredvid Louis och satte mig. Jag stirrade surt mot honom och han gav mig bara en jag-är-oskyldig-blick. Jag vände blicken tillbaka mot Harry. Som nu hade ett vinnande leende placerat på hans ljus rosa läppar.

”What, you don’t like what you see?” flinade han och strök med handen längs med hans överkropp. Över hans bröst, ner lite mer i mitten över hans magmuskler, ner mot naveln.. Woah! Diamond, What the fuck? Det var nästan som om han fick mig att gilla det, men det gör jag helt klart inte. Jag skakade desperat av mig tankarna som var placerade i mitt huvud, en ljus rosa färg tog plats på mina kinder, som tur så tror jag ingen såg.

“You should be pleased that he’s not completely naked”, flikade Louis in och jag rynkade automatiskt på näsan vilket fick alla runt bordet att skratta. Niall skrattade högst och mest men Liam som stod och stekte ägg borta vid spisen försökte desperat hänga med i samtalet och verkade inte ha fattat grejen förrän några sekunder senare.

“But if you want me to be, I could…” fortsatte curly och blinkade med ena ögat åt mig. Jag som precis tagit en klunk av vattnet som varit placerat framför mig, stelnade hastigt till med uppspärrade ögon vilket fick mig att hosta till och samtidigt försöka svälja, vilket inte var så lätt. Men tillslut gick det, alla hade återigen börjat skratta.

“No, Harry. Gross.” Sa jag smått generat, jag kollade snabbt så ingen hade sätt. Det hade ingen, tror jag… whatever.

Jag vände blicken mot Zayn som satt och skruvade sig konstigt på sin stol och tycktes stirra på Harry som om han ville döda honom. Men när han märkte att jag tittade på honom så log han lite osäkert mot mig. Okej?

Det vart en ganska lång tystnad som jag tyckte var skön, men som tydligen de andra killarna tyckte var pinsam, så Liam bestämde sig för att bryta den.

”So, how did you sleep, Diamond?” Frågade Liam, som samtidigt vände sig om mot oss och log vänligt mot mig. Jag ignorerade honom genom att ta en skiva ost som jag stoppade in i min mun. Liam höjde lätt roat på ena ögonbrynet och vände sig sedan om för att fortsätta steka.. vad han nu stekte.

Jag svepte i mig resten av vattnet i mitt glas och reste mig upp sedan upp. Allas ögon riktades mot mig, till och med Niall’s som innan hade varit helt fokuserad på berget av mat framför honom. Det såg ut som hela världen var placerad uppe på hans tallrik. Louis skulle just öppna munnen när jag besvarade hans fråga som han aldrig hunnit ställa.

”I’m not that hungry.” Han nickade och jag drog mig snabbt bort från köket, på bara några steg var jag ute från rummet.

 

 

Tjugo minuter senare stod jag framför spegeln i mitt rum iförd en röd BH och ett par matchande spets trosor. Mitt mörka hår var trassligt och nytvättat, jag hade inte hunnit dra på någon mascara än och högar av kläder var placerade lite här och var runt omrking mig. Jag hade stått och speglat på min spegelbild i några minuter utan att röra mig, utan bara kollat. Allt kändes så himla fel, men ändå rätt. Men det erkände jag helst inte för mig själv, jag gillar inte det här och kommer aldrig göra. Jag kommer alltid vilja åka tillbaka till Sverige.

Jag skakade på huvudet och drog vänsterhanden genom mitt toviga hår och fortsatte granska mig själv, från topp till tå. Mina mörka ögon lyste inte av iver som de hade gjort när vi fortfarande bodde i Sverige. De lyste inte som när jag och mamma brukade skratta åt alla dåliga skämt som vi kom på tillsammans eller som när jag spenderat tid med mina kompisar, dom lyste aldrig av glädje alls längre.  Mitt hjärta var längre inte glatt, det var tyngt av sorg. De som hade trott att jag skulle få ett bättre liv i London måste ha varit galna. Fan heller att det var bättre här, allt var bättre förr. Varför var det mamma som fick den där jävla cancern för? Varför? Varför frågar jag mig det varje dag? Och varför, varför känner jag samma obekväma tyngd någonstans långt in i magen varenda gång? Jag är så dum, så jävla dum.

När jag kände tårarna komma trängde jag tillbaks de och drämde sedan till spegeln så hårt att jag trodde att glaset skulle spricka. Som tur blev ingen skada skedd, varken på mig eller spegeln. Grejen är bara det att jag skulle ha förkänat det, skulle jag må bättre av det? Jag skakade snabbt av mig tanken. Jag hörde steg utanför min dörr och någon sekund efter slogs min dörr upp. Där stod Zayn.

”I heard a something. Are you al-” Han avbröt snabbt sig själv när han såg vad jag hade på mig. Färgen på hans kinder ändrades snabbt till en ljus röd nyans. Någon sorts panik attackerade mig inom några sekunder och försökte därför täcka så mycket av min kropp med min vänstra arm samtidigt som jag ryckte åt mig det närmaste föremålet som råkade vara min väckarklocka och kastade den mot Zayn. Han duckade så att klockan flög ut genom den öppna dörren, träffade väggen utanför och splittrades i tusen bitar. Nästa sak var en kudde som jag lyckades träffa Zayn i ansiktet med.

”I’m sorry Diamond, I’m sorry!” Sa han till mig samtidigt som han i desperata försök försökte skydda sig från sakerna jag kastade emot honom. Därför höll händerna för hans ansiktet som ett skydd. Långsamt började han backa ut ur mitt rum.

”Apology not accepted! And don’t forget the rule number two!” Skrek jag och kastade en borste mot honom som också missade honom. Jag började leta efter andra saker att kasta.

Harry hade kommit för att se vad som stod på. När han såg mig stod han bara och stirrade utan ett enda ord, hans käke hängde i riktning mot golvet. Jag kände hur mina kinder steg till hundra graders värme och hur de färgades rosaröda som de brukade göra när jag var generad. Den senaste gången jag varit såhär generad var när jag hade råkat tappa min bikiniöverdel när jag gick i åttan och alla stirrade på mig.

”Wow”, sa curly till slut. Zayn stod fortfarande med händerna för ansiktet, rädd att jag snart skulle börja avfyra saker igen. Kan det här bli värre?

”What’s going on-” Liam dök snabbt upp tillsammans med Louis och Niall i en eftertrupp, alla tre stannade till och fäste även de sina blickar på mig. Jag befann mig i samma rum som fem tonårskillar iklädd i inget annat än underkläder. Jag hade bara lust att sjunka ner genom golvet och dö. Jag plockade snabbt upp en lila blommig BH och höll upp min hand i luften som om jag skulle kasta den mot dem.

”What the fuck is your problem? Leave!” skrek jag åt dem och det var då de vaknade upp ur sin lilla ”trans” och nästan snubblade över varandra när de försökte att ta sig ut ur mitt rum alla samtidigt.

 

~

 

”Do you really need money for school?” Jag ryckte till när curlys raspiga röst nådde mig. Han hade kommit fram till mig från absolut ingenstans när jag höll på med att stoppa ner min plånbok i jackfickan. Vad vill han nu då?

”Yeah, cause if the food in school is uneatable I can always buy food”, ljög jag. Harry höjde på ena ögonbrynet som om han visste att jag ljög, men ryckte sedan på axlarna och bestämde sig för att inte bry sig. Han ställde sig så att hans högra sida lutade mot väggen och sedan lade han armarna i kors.

”Do you want me to drive you to school?” Frågade han med höjda ögonbryn, jag skakade på huvudet och kollade fickorna en sista gång om jag hade allt, vars är nycklarna?

“No, I’m taking the bus”, svarade jag och ryckte åt mig nycklarna som hängde på kroken innan jag öppnade ytterdörren för att lämna den här circusen, äntligen skulle jag få lite lugn och ro.

”Good bye and have a nice day”, sa jag sarkastiskt och avfyrade ett falskt leende mot Harry. Han bara skakade roat på huvudet och stängde sedan dörren bakom mig när jag gick ut. Äntligen är jag ensam, trodde dom verkligen att jag tänkte gå till skolan? Idioter.


Hej där! Förlåt för att det tog sån himla lång tid, jag och Klara har haft ganska mycket att göra och det har hänte rätt mycket - inget allvarligt dock, men ändå. Klara (med lite hjälp av mig) har skrivit det här kapitlet! :D

 

Kommentera nu, babes! Det är inga som gör det, jag vet. Vi ska uppdatera bättre! Jag har planer för nästa kapitel och ska därför börja skriva direkt! Det kommer inte ta lika långt som det här! Det skulle verkligen vara roligt om du bara lämnade en liten kommentar! Inte så jätte långt men, det är ett väldigt speciellt kapitel!! :)

 

Kram, ses snart! :D

Felicia! x


Bad thoughts - Part 11

”Rule number one, no cursing!” sa Harry högt, samtidigt som han pekade mot mig. Jag pekade dramatiskt tillbaka.”Rule number three, don’t act like you own me!” sa jag i ett försök att låta lika högt som han, Liam såg förbryllat på mig och Harry. Harry såg mest irriterat på mig men med något busigt i blicken, medans Zayn, Niall och Louis ansträngde sig för att inte skratta.

Jag satt i hörnet av rummet och spelade tråkiga spel på min mobil, jag hade snart suttit här i tjugo minuter. Jag visste att killarna iakttog mig lite då och då för att se om jag satt kvar eftersom om dom satt med ryggen mot mig. Jag kollade inte upp en enda gång, jag ignorerade dem totalt.

 

Efter att jag berättat mina egna små regler så hade dom, sagt åt mig några gånger att jag inte skulle svära – vilket jag bara gjorde för att retas med dom, eller göra dom irriterade. Vilket funkade varenda gång för att dom visste att jag gjorde det av den anledningen. Rules are made to be broken, är det inte så man brukar säga? Det stämmer i alla fall helt klart in på min situation och hur jag tycker om regler.

 

 Jag trodde dom skulle låta mig vara och inte behöva komma närmre mig än fem meter. Men nej, dom tar det tydligen jätte seriöst, så seriöst att dom tror att de kommer kunna styra mig efter deras regler. I fyra dagar. Fast så kommer det inte bli, om dom bara hade vetat att jag inte är som vanliga tjejer i min ålder. Jag faller inte för killar pågrund av deras charmiga leenden eller för att dom har hela plånboken full av möjligheter som inte min har. Jag faller inte för dom alls, jag litar inte på någon längre. Ha! Vem försöker jag lura? Jag litar inte på någon, det är rätt. Men det finns andra än bara en anledning varför jag inte faller för killar. Anledningar som jag inte vill nämna, det gör för ont att tänka på. Det får mig att vilja sticka något vasst, djupt i min ryggrad.

 

Jag skakade häftigt av mig tankarna som plötsligt hade dykt upp i mitt huvud, genom att lätt rycka på axlarna i en ruskning. Jag drog in ett lätt andetag genom näsan och började om på nytt, jag kollade ner på skärmen av min gråa lilla touch mobil och insåg att jag hade förlorat spelet och började om igen. Jag var precis påväg att slå high score när jag kunde känna hur rummet snabbt blivit lite mörkare, jag kollade upp från skärmen och såg ett par svarta jeans framför mig.

”Have you already forgotten? Rule number two.” Sa den dova, lätt raspiga rösten. Det som störde mig lite var att han pratade otroligt långsamt. Jag kollade upp mot curlys huvud och mötte hans huvud. Han höjde på ögonbrynen och sträckte fram sin enorma hand.

”Your cellphone, Diamond.” Sa han med en bestämd ton och med en lätt busig glimt i ögonen som jag antog bara var en allmän grej för honom, en annan irriterande sak som jag nog fick leva med. Jag kanske skulle kunna tycka att det är gulligt på andra killar, men jag hade bestämt mig för att inte gilla någon av de här killarna. Eller bli vän med dem och om jag bestämt så, så får det bli så. Dom kommer inte att vinna. Innan han hann gripa tag i den så gjorde jag det första som föll mig in, placerade den innanför bh:n.

”What did you say, Harry? I’m sorry I didn’t hear you. ”Sa jag med ett litet leende, det var förvånansvärt äkta. Anledningen var Harrys ansiktsuttryck, priceless! Jag reste mig sakta upp, killarna iakttog oss nu nyfikna från soffan. Jag borstade bort lite ludd från jeansen och mötte dom gröna ögonen igen, han såg ut att försöka komma på vad han skulle säga. Jag lyfte på ögonen och lutade på huvudet. Det här skulle bli kul.

 

”Your cellphone, Diamond. Give it to me.” Bemannade han med en rynkad panna, i vad jag gissade var osäkerhet som uppstod sig i situationen. Stryk det jag sa. För nu var det han som höjde på ögonbrynen, han var inte alls osäker. Men jag skulle få honom att bli det, jag ska vinna mot dem..

”What cellphone? I’m sorry, but I don’t really understand what you mean.” Sa jag och automatiskt drogs min hand upp i en liggande position mot min haka i ett drömmande och sarkastiskt sätt. Åven om det här inte var menat som ett skämt så kunde jag inte låta bli att reta Harry. Han kommer inte komma igenom med den där dumma regeln, dom då? Vilka är det som sitter och ser på tv?

”Well… you know… uhm.. you know in your…  Diamond. This isn’t funny, just give it to me.” Sa han och jag vinklade på huvudet, med ett falskt leende. Hans påstående om att det här inte var kul var så falskt, det här var faktiskt ganska kul. Han såg faktiskt bekymrad ut över hans lilla problem som just nu råkade vara jag.

 

”No… I haven’t seen the phone your talking about, Harry. I hope you find it though, or no. I don’t, because while you’re searching, I’ll anything but near you.” Log jag brett, i ett vinnande leende, bara för att irritera honom. Hans axlar skakade lätt till i en pojkaktig skrockning, jag ryckte nonchalant axlarna åt honom och började gå mot trappan. Han hade ju nyss varit irriterad?

 Våra åskådares skratt ekade ut i rummet samtidigt som jag gick längre och längre upp för trappan. Harry gick bara närmre och närmre killarna. Men längre än några trappsteg kom jag inte förrän Liam placerade en mjuk, vänlig blick på mig. Med tanke på det sättet jag beter mig mot dem så fick det mig att rynka på pannan i ett förvånat ansiktsuttryck.

”You’re not going anywhere, young lady.” Sa han med en bestämd och skärpt röst, hans blick var hårt riktad mot mig - fast på något sätt så såg den ändå så snäll ut. Vilket störde mig. Inom kort var dom andra killarnas blickar också fast klistrade på mig. Jag backade ett steg uppför trappan bara för att kolla om dom tänkte stoppa mig. Dom alla gav mig en frågande blick som enligt mig såg ut att betyda, ”ska du verkligen göra det där?” Jag tog ett till steg, jag insåg rätt sent att det ryckte lite i mina mungipor. Jag tog ännu ett till steg och en suck hördes från en av killarna och Zayn rundade soffan. Han började gå med långsamma steg mot mig där jag stod. Mitt lilla leende som var påväg att dyka upp smälte och istället så kollade jag på Zayn med en intensiv blick, jag förstod att hans plan var att få mig att gå ner. Han stannade någon meter framför trappan.

 

”The easy way or the hard way? It’s your choice.” Sa han med ett roat leende och korsade armarna bakom hans rygg, våra ögon var fast limmade på varandras. Han såg rätt gullig ut där han stod, men det var något jag aldrig tänkte erkänna.

”Well since it’s my choice, i’m choosing my own way that doesn’t include you, Malik.” Sa jag kaxigt och tog ytterligare ett steg uppåt i trappan. Zayn skrattade lätt till och ett stort leende var placerat över hela hans ansikte, han såg ut att njuta av hela situationen, vilket förvånade mig. Mitt smeknamn kom ganska plötsligt till honom. Men sen jag träffat dem så hade dom verkat dyka upp var som helst till exempel på tv, på radio och överallt på internet, så hans efternamn kunde jag liksom inte undvika. Även om jag inte ville veta något mer än vad jag redan visste om dem. Deras namn, att de är det största pojk bandet i världen och att dom ska bo här i fyra dagar för att se efter mig så att jag inte gör något som jag ”ångrar”.

 

”I bet you’re choosing the hard way, Abernorth.” Sa han med höjda ögonbryn samtidigt som han tog ett steg nämre mig, jag gjorde desamma som han men längre bort från honom. Abernorth var inte det finaste smeknamnet, men jag hade blivit kallad det förut av några från sverige. Att tänka på dom fick mig att bara bli ledsen och arg. Ingen hade hört av sig inte ens ägnat sin tid åt att skicka ett sms eller en tweet. Jag skakade av mig dom negativa tankarna. Haha. Vad snackar jag om? Jag har alltid negativa tankar!

Jag tog två snabba steg uppför dom sista trappstegen och innan jag hunnit reagera hade Zayn störtat emot mig i full fart och slängt mig över hans axel, igen. Jag orkade inte ens bli arg på honom utan jag blev bara irriterad och försökte sparka honom i ansiktet med mina fötter, men resultatet blev inge vidare. Han började bara skratta och det gjorde ont för mig, för när han skrattade började hela han vibrera och hans axlar skaka så det fick mig att gunga fram och tillbaka bakom hans muskulösa rygg. Han släppte tvärt ner mig i soffan och innan jag hann springa ifrån så var jag omringad av fem välbyggda kroppar och killar. Fuck this.

”What?” Sa jag irriterad och spände mina bruna ögon i dem, jag såg Niall rycka på axlarna och snabbt följde dom andra killarna hans exempel och sen bestämde Harry att ta ordet.

”You can sit here with us, I know you want it Diamond.” Log han fräckt och stora smilgropar uppstod i båda sidorna av hans kinder, mina ögonbryn for automatiskt uppåt. Jag skulle mycket hellre släntra omkring på några av Londons smutsiga gator och röka vart jag än gick, utan att någon kunde stoppa mig. Eller kanske skulle jag kunna skaffa till mig någon ölburk på något sätt så att jag skulle kunna dricka den i lugn och ro utan att någon avbröt mig. Men här var jag fast och tog mig inte någonstans, inte just nu i alla fall. Varför kunde jag inte bara få någon normal barnvakt som inte skulle behöva bry sig ett skit om mig?

”Rule number one.” Sa jag entonigt och höjde ett finger mot honom, han skrattade bara och skakade roat på huvudet, vilket jag tolkade på ett sätt att han alltså förstått att jag menat en av mina regler.

 

Jag stönar högt av frustration av att behöva sitta här och umgås med några som jag knappt känner och sjunker lägre ner i soffan.Varför är mitt liv så svårt? Varför har jag så himla otur för?

Plötsligt reser sig Niall upp och kopplar in sin mobil i pappas högtalare och inom bara några få sekunder så strömmar musik ut ur alla hörn av vardagsrummet. För varje ton som går kan jag känna hur hela jag får mer och mer panik och jag kan känna hur mina tankar bara trycks längre och längre ner om mig själv. Paniken växer inom mig med en fart lika snabb som blixten. Jag känner hur det knyter sig i bröstet och min andning blir tyngre och snabbare. Jag måste ut härifrån, nu. Jag trycker hårt händerna mot öronen och kämpar för att inte släppa ut tårarna som är påväg ut genom ögonvrårna. Var stark! Försöker tala om för mig själv, men den varnande rösten påminner mig om hur dålig och dum jag är, hur hänsynslöst hela grejen är mot mamma. Att jag ens lyssnar på de vackra tonern utan hennes närvaro är så själviskt av mig. Jag måste ut. Nu.

Jag ställer mig hastigt upp och springer med all kraft jag kan musta ut runt soffan och mot dörren, killarna står oförberedda kvar med hakorna riktade mot det bruna trä golvet. När jag kommer ut och den friska luften träffar mitt ansikte så får det mig bara att bli ännu mer förtvivlad, var ska jag springa? Var ska jag gå? Jag är så oönskad. Ingen vill ha mig här, ingen älskar mig. Ingen kommer någonsin att älska mig. Jag känner mig så misslyckad, som om jag bara var ett enda stor misstag och att pappa egentligen lämnade oss på grund av mig. Att mamma egentligen var jätte glad för att komma bort från mig. Nej, så kunde det inte vara. Hon älskade ju mig, det visste jag att hon hade gjort. Hon var den enda som någonsin hade trott på mig och stöttat mig i vad jag älskat och vad jag drömt om. Men nu kan jag bara tänka mig hur hon kollar ner på mig med en besviken blick. Det gör ont inom mig, allt det här är mitt eget fel. Det var jag som skulle ha fått cancer och dött istället. Jag trycker hårt mina händer mot mina öron och springer runt hörnet av huset.

Jag trycker mina händer hårdare mot huvudet, försöker få bort dom dåliga tankarna om mig själv, om hur värdelös jag är. Jag andas in ett nytt hackigt andetag, drar igenom mina fingrar genom mitt lockiga mörka hårsvall och sliter hårt till så att smärtan uppstår och tankarna försvinner för mer än någon sekund. Efter några fler ryck så funkar det inte längre, så jag börjar istället slå med mina knytnävar mot det hårda vita trät av huset. Jag kämpar för att inte släppa ut några tårar och slår hårdare för att dämpa tankarna och den obehagliga smärtan inom mig. Sår börjar bildas av dom vassa kanterna i trät men jag slutar inte, tankarna finns fortfarande där. Långt in någonstans i mitt huvud, liggandes i någon kant och vilar för att snart dyka upp igen.

 

Plötsligt så känner jag hur två starka armar tar ett hårt tag runt min midja, av ren reflex börjar jag slåss med hjälpa av mina armbågar och paniken växer i bröstet, även om jag vet att det är någon av killarna så hindrar det inte mig från att bli rädd. Jag vrider och vänder och försöker komma ur hans grepp men det är stenhårt och jag förstår att han inte tänker sätta ner mig förrän jag slutat. Just därför slutar jag att kämpa emot och inom några trettio sekunder så har han ställt ner mig på marken igen. Men innan jag hunnit gå någonstans så har han vänt mig, mot honom.  

Dom blå, gröna ögonen kollar medlidsamt men samtidigt förbryllat på mig. Jag snyftar lätt till, jag tänker inte gråta. Jag kollar bort från hans ögon och backar några steg innan jag glider ner längst den vita trä väggen jag nyss stått och slagit på. Att rymma nu vore hopplöst, jag är snabb på att springa men han är för nära för att jag skulle kunna få ett försprång.

Han sätter sig bredvid mig i tystnad och kollar ut över gården, ingen är tvingad till att säga något. Det är bara tystnaden som vilar över oss. Jag snyftar till igen och försöker trycka bort tårarna som är på gränsen av att fällas, jag trycker knäna hårdare mot mitt bröst. Jag andas hackigt in och kollar försiktigt på Louis som sitter bredvid mig. Hans röda byxor lyser starkt mot den gröna gräsmattan - som James kämpat med att hålla sig grönare än vad grästmattor brukar vara till i mitten av september. Hans randiga tröja satt slappt runt hans muskulösa kropp och hans hår var lätt rufsigt och lagt i en snygg frisyr åt sidan. Jag snyftade till igen och borrade in huvudet mellan mina korslagda armar som låg i en vilande position över mina knän. Tillslut valde han att säga något.

 

”I’m not telling you that you have to tell me. We’ve only met one time before. But I would really like to hear why you’re on the edge of crying and why you ran out?” Sa han med en blick vilandes på mig. Blicken var vänlig och han log smått på ett sätt som tilltalade mig att han inte tvingade mig att tala om någonting jag inte ville. Jag rätade sakta på huvudet och lade ut benen på det gröna gräset, så att dom nu låg utsträckta framför mig. Jag tog upp ett långt grönt grässtrå och när jag plockat isär det så påbörjade jag med ett nytt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, men jag tänkte inte berätta sanningen om hur fjantig jag egentligen var och dessutom så litade jag inte på någon.

”I can’t tell you.” Sa jag med blicken på mina händer för att iaktta hur grässtråt gick sönder. Jag mötte diskret hans blick och den såg förståelig och samtidigt mycket undrande ut. Han nickade smått innan han började prata igen.

”Why do you hate us so much?” Frågade han nyfiket. Jag hade insett att den frågan skulle komma upp någon gång men jag hade inte förväntat mig den just nu, när jag faktiskt inte riktade sura blickar mot någon av dem. Jag visste inte vad jag skulle svara på den här frågan heller. Den riktiga sanningen ville jag inte ens avslöja för mig själv så att säga det till han tänkte jag inte göra.

”I can’t tell you.” Sa jag igen, så tyst att det knappt hördes och riktade återigen blicken på honom. Hans händer låg knutna i knät på honom och hans huvud nickade långsamt. Hans blå, gröna ögon mötte min innan han svarade.

”You’re so mysterious.” Sa han bara och skakade roat på huvudet som om jag hade dragit en tråkig vits som han inte fattade. Jag höjde på ögonbrynen och suckade lågt för mig själv, om han bara visste. Livet är faktiskt inte så lätt som han upplever det, livet är hårt, inte alls som jag tänkt mig det som barn. Så fort man växt upp och börjat uppfattas som stor så väller saker in från alla hörn, vissa bra, vissa dåliga.

 

Louis var inte så jobbig, lite irriterande, men inte så jobbig att jag vill doppa mig i en tunna soja som jag ville göra när fangirlsen på skolan skrek. Vi sa inte så där jätte mycket till varandra men några saker pratade vi om, mest om mina beteenden. Det roliga var att jag nästan sa samma sak hela tiden, men det verkade han inte bry sig om och att jag inte var kaxig just då, förvånade nog både mig och han. I vanliga fall hade jag gått ifrån direkt. Men jag gissar att jag inte orkat springa ifrån, det hade bara varit lönlöst. Louis var helt klart min favorit bland dom här killarna, men ändå så hatade jag honom. Jag gillar ingen av dem, dom beter sig bara som om dom äger mig, vilket dom inte gör. Dom beter sig faktiskt försöker bry sig, men det gör dom inte.

 

~

 

Jag vaknade mitt i natten av att jag hörde ett dovt brak nerifrån. Panik slaget men ändå nyfiket satte jag mig upp i sängen och lyssnade. Även om jag inte hörde några fler ljud så tänkte jag gå ner för att kolla vad det var. Tänk om det var en tjuv som hade bestämt sig för att stjäla något från vårat hus? Helt plötsligt så kändes det bara läskigt att gå ner. Men jag tänkte göra det ändå, för ingen av killarna verkade ha hört det eftersom inga ljud kom utifrån, det betydde alltså inga steg. Jag drog på mig min svarta långa kofta över min gråa tröja som jag använde till nattlinne. Nattlinnet var så stort att den nådde ner till någonstans i mitten av mina lår. 

Jag grabbade snabbt tag i det långa röda paraplyet, som låg i ett av dom fyra hörnen av mitt rum. Sedan tassade jag med långsamma och tysta steg ut från mitt rum och ner för trappan, i hopp om att jag inte skulle väcka någon i min färd efter tjuven. Som jag hade inbillat mig, befann sig i huset.

 

Jag vandrade med blicken i runt i det mörka rummet och av min förskräckelse lös det i öppningen till köket, jag höjde paraplyet i ett järngrepp och började sakta gå mot ljusets källa med darriga ben. Samtidigt som jag tyckte det var lite läskigt så ville jag veta vem som dolde sig där bakom. Jag lutade mig i några sekunder mot väggen bredvid öppningen till köket och tog några djupa andetag innan jag hoppade ut i öppningen på lätta ben. Med paraplyet redo att slå till när som helst.

 

Min blick rörde sig snabbt igenom köket och när jag såg två ögon jag inte förväntat mig att se så hade jag inom bara några sekunder hoppat skrämt upp medans ett typiskt tjej skrik lämnat mina läppar. Jag slog mig storögt för munnen för att jag upptäckt hur högt jag nyss skrikit och av förvånad av att han också hade gjort det.

Jag rynkade på pannan, han gjorde detsamma. Han stod och åt från en sallads skål med en sked och hade nu dragit fram det gula apelsin, juice paketet från kylen. Det här var första gången jag faktiskt träffat någon som brukar gå upp för att äta mitt i natten. Hans blå ögon stirrade på mig och tillslut stängde han kylskåpet och gick mot ett av de vita skåpen han gissade att glasen var. Han gissade rätt.

”Why are you eating in the mittle of the night?” Frågade jag med en blick på sallads skålen och juicen, innan jag mötte dom djupblå ögonen. Det var ingen tvekan om saken, dom var väldigt vackra. Det kändes som ett helt hav var gömt bakom de två stora ögonen och att jag skulle kunna drunkna i dem när som helst. Jag hade inte insett för än sent att jag stått stirrat. Jag skakade diskret på huvudet för att koncentrera mig på något annat, samtidigt som jag försökte dölja mina heta kinder. Snart hade Nialls röst ekat igenom köket.

 

”I was hungry..” Sa han med en axelryckning och satte sig på en av barstolarna som var placerade vid en kant av köksön. Jag stod fortfarande i en knäböjd position, med ett hårt grepp om det röda paraplyet beredd att ge av ett hårt slag när som helst.

 

”Why are you holding and umberella and why aren’t you sleeping?” Frågade han och tog en stor sked från sin sallad, vars hade han hittat den? Jag var helt säker på att han inte hade gjort den själv för rester från det han åt låg inte någonstans på köksbänken eller köksön. 

”I actually… thought.. um..you.. were a thief and I woke up by a loud noise, coming from downstairs.” Sa jag med ett försök att vara kaxig men eftersom jag var rätt nyvaken, så hade tankarna inom mig inte riktigt agerat ännu. Fast det var konstigt för jag hade varit rätt så pigg på färden hit. Dumma hjärna.

”Okay, that must have been me, sorry I came from the toilet and I couldn’t see anything.” Sa han och tog ännu en sked av sin sallad. Jag antog att han föll - när han gick därifrån - det var det ända som jag skulle kunna tänka mig hända så jag var helt säker på att min teori var sann.

Plötsligt så hörde jag steg komma närmre och närmre och innan jag hunnit kolla efter vem som var påväg så stod personen bredvid mig. Av en ren reflex utav rädsla så drämde jag till personen med paraplyet - som fortfarande satt i ett hårt grepp mellan mina händer. Jag träffade personen bredvid mig hårt på det högra låret och inom bara några sekunder så låg personen och gnydde av smärta som jag nyss orsakat den. Dumma hjärna. Jag böjde mig över personen med en orolig blick och såg att personen som låg framför mig var Harry.

”I’m sorry Harry. I wasn’t prepared for you to walk in here and I got a little scared and did the first thing I could think of. ” Han gnydde bara till och rullade runt där han låg, så att han nu hade ansiktet riktat ner i trägolvet. Jag snörpte nervöst på munnen, men bestämde mig sedan för att inte bry mig. Jag har redan sagt förlåt och han borde vara glad över att han ens fick ett.

”Be glad I said i’m sorry, and don’t be such a pussy.” Sa jag med en helt ny attityd och gick mot ett av skåpen för att ta fram ett glas. Snart stod Harry uppe på benen igen som om ingen skada hade skett, han skulle bara få ett riktigt blått lår inom några dagar. Oops! Jag fylle glaset med det skimrande genomskinliga vattnet och tog några klunkar från det innan jag ställde det bredvid mig på köksbänken. Jag höll fortfarande i det röda paraplyet i ena handen. Harry gick snabbt fram till mig när han såg det.

”I’m going to take care of that, I don’t want you to hurt more people and remember rule number one. No cussing.” Sa han smått surt och drog ifrån mig det med ett ryck, jag himlade med ögonen och korsade armarna över bröstet medans han gick och ställde det i ett hörn av köket. Rätt så långt bort från mig. Han måste ha vaknat av mitt och Nialls skrik, det var ingen tvekan på det. Men han behövde faktiskt inte gå upp för att kolla vilka som var här nere, han kunde ha stannat, så sur som han var. Okej det var antagligen jag som gjort honom på det här humöret, men ändå!

 

”Diamond? You know that you’re going to school tomorrow? Right?” Frågade Harry och våra blickar möttes återigen, jag rynkade pannan åt honom. Fuck. Det hade jag helt glömt bort. Jag som trodde att jag faktiskt skulle slippa den imorgon.

”What if I’m not going?” Frågade jag kaxigt. Harry stannade upp i sin rörelse och ställde sig mitt emot mig, samtidigt som han höjde på ögonbrynen i en oövertygad position. Han hade båda sina händer placerade på sina höfter och såg rätt så självsäker ut, jag försökte göra samma sak. Niall kollade på oss med en road glimt som befann sig någonstans bland hans två hav som ögon. 

”You’re going. But it’s always good to dream, though.” Sa han i en axelryckning och gav mig ett litet fräckt leende, som om han nyss vunnit något. Fan heller att han nyss gjorde. Jag ska verkligen göra det svårt för honom imorgon, ingen av dem kommer ändå vara med mig på skolan. För att få reda på vad jag gjort hela dagen måste de få tag på rektorn och han kommer inte vara i närheten av mig. Jag kommer vinna tävlingen jag uppgjort mellan oss i huvudet. Jag. Inte han. 


 

Kapitlet får bli som det blir! Vart inte så jätte nöjd, men det är iallafall ganska långt! Det är sju styckna sidor på microsoft word! Bilden och namnet på kapitlet är också dåliga men jaja, ni har iallafall fått någonting att läsa! Har haft rätt så mycket att göra så det här långa kapitlet tog ett tag att skriva! Hoppas ni gillar det iallafall! Jag kommer rätta bättre senare är så trött nu så...

 

Kommentera nu och skriv vad ni tycker! Vilka tror ni att det kommer att bli?

Darry? Diam? Niamond? Douis eller Ziamone? Det är typ mina Ship-names! Kommentera gärna era som ni tycker låter bäst! :D Vilket par tror ni att det kommer att bli? Gissa på nu!

 

KOMMENTERA och nästa kapitel kommer nog upp av Klara kanske i helgen eller senare, skulle gissa på senare! Kommentera för länkbyte, också!↓ (Om ni undrar så är det äckliga och konstiga på bilden, salladen. Niall sägs ju äta allt, typ.. så.... hittade ingen bättre bild..det är fult. Jag vet!!!)

Felicia! xx

PS. Har bytt bilden nu!!


Rules - Part 10

”Promise me you’ll not get angry of what I’m going to say now. Because I know you’re not going to like this, but it’s for your own good Diamond. I don’t want you to do something you’ll regret, like skipping school tomorrow or any of that sort of stuff...” Säger han plötsligt, vänta nu. Så jag kommer inte vara hemma själv? Eller kommer han sätta upp övervaknings kameror över hela min skola och hus? Det vore helt sjukt av honom. ”I’m going to fix someone who’s going to look after you this four days and I know you don’t like it. But after what you’ve done, I have to do this. I’m sorry, Diamond.” Säger han och rycker på axlarna som om det är en sak som var ett måste vid den här situationen, vi kunde inte lösa det på något annat sett? Såklart inte. Så att lämna mig med någon främling var okej?! Är han sjuk i huvudet? Om jag någonsin ska skriva en bok så kommer det vara en handbok om hur man lever med en psykist sjuk pappa. Aldrig att jag tänkte gå med på det här.

 
Med blicken ut genom fönstret såg jag hur den svarta, nypolerade limousinen körde iväg. Jag släppte taget om den vita gardinen som jag hade dragit åt sidan för att få bättre utsikt. Äntligen var han borta. Men det dåliga var att något vrickat miffo skulle komma och bo med mig i fyra dagar. Skulle jag gå med på det? Fuck no, jag kommer inte vara i det här huset i mer än några timmar per dag. Ingen kommer ha koll på vart jag är eller vad jag håller på med. När jag var helt säker på att bilen hade försvunnit skyndade jag mig ut i hallen, drog på mig mina vanliga Converse och slet till mig jackan från silverkroken. I en av skinnjackans fickor låg redan cigarettpaketet, tändaren och min mobil, aldrig att jag tänkte lämna huset utan att ta med något av dem.
Med en lätt rörelse tryckte jag ner dörrhandtaget och lät dörren glida upp. Den friska luften slog emot mig som om det hade stått en gigantisk fläkt bara någon meter framför mig. Jag lät dörren stå olåst. Med snabba steg började jag gå nerför den asfalterade uppfarten. Jag tittade mig snabbt omkring för att försäkra att limousinen inte kom körande tillbaka för att James hade glömt något. När kusten var klar fortsatte jag att gå. Det var tomt på gatan, förutom jag och en cyklist som alltid brukade cykla i området.
Det ryckte lätt till i mina mungipor, fyra dagar utan James. Det lät som en enda stor fest i mina öron. Personen som skulle komma och ta hand om mig är säkert väldigt lättlurad och vågar inte säga till om någonting. Så han eller hon kommer säkert låta mig göra vad som helst, jag kommer inte röka inför personen men jag tänker vara ute en hel del. Och att jag har utegångsförbud kommer han eller hon låtsas glömma bort för att trotsa mig vet de är i att ta i stort, jag ger aldrig upp.
När jag precis tagit mig några meter bort från den stora tomten där vårt stora vita hus stod, så började jag gå med snabba steg längst trottoarkanten. ”Hey!” hörde jag plötsligt en röst ropa bakom mig. Jag visste att det inte var menat till mig, vem skulle ropa på mig i den här stora staden? Men ändå vände jag reflexmässigt på huvudet. Jag såg de fem personerna som jag nog minst av alla ville se just nu stå några meter bort från mig. Okej, jag ville nog aldrig se dem igen efter förra gången. För om jag hade fått välja mellan att inte behöva träffa dem igen eller bli trampad på magen av en elefant, så hade det andra alternativet definitivt varit mer lockande. Jag skulle förmodligen dö, men mitt liv suger ändå så det skulle inte göra någonting. Men hur visste de vart jag bodde? Och vad gjorde de här? Tankarna snurrade runt i mitt huvud samtidigt som jag såg Zayn ta ett steg närmare mig. Jag hann inte ens svara mina egna frågor i mitt huvud innan hans irriterande ansikte var framme vid mig.
”And where do you think you’re going?” frågade han med ett sånt där leende på läpparna som de flesta tjejer skulle dö för, förutom jag som bara fann det irriterande. Jag ville slå bort det ur hans ansikte med en flugsmälla, men jag ville inte slösa bort så mycket kraft på honom, han förtjänar det inte. Det gör ingen.
“That’s none of your business, is it?” snäste jag irriterat åt honom och gav honom en sur blick.
”Well, actually it is, since me and the lads are here to take care of you for a couple of days.” I samma sekund som han avslutade meningen förstod jag. Varför hade jag inte anat det redan från början? Självklart skulle James be de enda personerna som både han och jag ”känner”. Självklart skulle han vilja plåga mig i fyra jävla dagar genom att be fem killar ur ett känt band att se efter mig. Jag skulle definitivt dö. Om jag inte kommer ta livet av mig genom att mata mig själv med knivar, så är det nog dem som kommer få mig att explodera. Det var nu officiellt; jag hatade James.
”James expects you to babysit me for three days? I’m your age!” utbrast jag argt till Zayn, eftersom de andra fyra hade startat en egen konversation om något som tydligen var väldigt roligt.
“Well, maybe he thinks we’re more mature.” Harry, som tydligen hade hoppat ur det andra samtalet, flinade mot mig. Jag ville bara kasta en soptunna på hans ansikte. Hårt så att det där flinet skulle försvinna. Men jag stod kvar och försökte sansa mig själv, men det var helt klart omöjligt i den här situationen. Varför kunde jag inte bara ha fått stanna hemma själv? Nu hade alla killar blicken på mig som stod och andades ungefär som en arg tjur som nyss har sett någonting rött.
”And by the way, we’re older than you”, flikade Louis in. Där brast det. Jag skulle inte låta de ta hand om mig, eller vad fan man skulle kalla det. Jag tänker ta mig bort från de på något sätt, aldrig att jag kommer stå ut med det här. Jag tog ett lätt andetag och låtsades bli nöjd med situationen helt plötsligt. Jag tänkte lura dem, jag log mot Zayn och killarna som nu stod bredvid honom, ungefär två meter ifrån mig. Killarna såg misstänksamt mot mig, jag log bara falskt och kollade plötsligt upp mot den blågrå himmelen.
”A bird is flying towards you!” skrek jag storögt och pekade upp mot låtsas fågeln, jag började backa snabbare och snabbare för varje steg. Jag hade hunnit gå två steg när Louis misstänksamt kollade på mig. ”Harry don’t look.” sa Louis med sin blick fäst mot mig, jag såg i ögonvrån hur han kollade. Louis kollade mot Harry med en du-skulle-ju-inte-kolla-blick. De andra killarna vände deras blickar mot curly och Louis för att se hur de små retas med varandra. Jag tog min chans och sprang, närmaste busstoppet skulle väl inte vara så långt ifrån? Jag hoppas då inte det, jag hörde steg bakom mig. Jag ökade farten men personen bakom var redan i kapp mig och innan jag hunnit göra något åt det så hade han slungat sin arm runt midja och slängt mig mjukt över hans välbyggda axel. Argt så började jag protestera.
”What the hell are you doing?!” skrek jag och började slå med knytnävarna på hans rygg, men han reagerade inte ens utan började bara gå i riktning mot huset. Jag kunde inte se någonting men jag visste att det var Zayn för hans rutiga skjorta var tyget jag hade min blick fäst mot. Jag fortsatte att argt försöka ta mig loss och slå honom så att han skulle försöka få mig att sluta. Men han brydde sig inte ett dugg.
”I’m carrying you to the house”, svarade han kort. Med en ton som inte avslöjade någonting, om han tyckte det gjorde ont, om han tyckte jag var tung, om han var påväg att släppa ner mig. Ingenting. Inte ens om han kämpade med att få fram den tonen, för han lät exakt likadant som alltid, rätt oberörd och road.
“Let go of me!” skrek jag ännu högre. Jag försökte slå honom hårdare genom att slunga mina händer ännu högre bakom huvudet, men det var bara jobbigt och det fick mina armar att krampa, men jag brydde mig inte om smärtan som uppstod längst mina smala armar. Jag ville ner och jag tänkte inte ge mig.
”You’re really annoying”, sa han och jag kände hur han skakade på huvudet i en road gest. Jag suckade i irritation, vad fan är han då? Jag försökte använda mina armbågar för att slå honom men det funkade inte bra alls. På vissa försök så nuddade inte äns toppen av spetsen på armbågen och det kunde ju inte ge ifrån sig så mycket smärta. Argt började jag slå honom med mina knytnävar igen samtidigt som jag flämtade fram ett surt svar. Jag kunde höra hur de andra killarna skrattade omkring oss.
”You haven’t even seen the worst of me”, snäste jag och försökte sparka honom i magen, men på något sätt lyckades han undvika min spark. Jag försökte flera gånger men misslyckades varenda gång. Jag suckade högt och tydligt för att visa att jag inte tyckte om det här. Inte det minsta lilla. När vi kommit fram till dörren släppte han ner mig, men höll fortfarande i mig, för att försäkra att jag inte tänkte smita iväg igen.
”Don’t you dare run away” sa han och jag gav honom en sur blick. Med den vänstra armen om min midja öppnade han dörren. Jag slet mig ur hans grepp, log falskt och gjorde en bugande rörelse som betydde att han skulle gå in i huset. Han höjde frågandes på det ena ögonbrynet innan han vände sig mot dörröppningen. När han tagit några steg in vände jag mig snabbt om och skulle precis smita ut igen när jag blev stoppad av curly. Med båda händerna försökte jag trycka honom åt sidan, men han stod helt orörlig kvar på sin plats, stark som han var, eller svag som jag var.
”You’re so tiny”, skrattade han vilket gjorde mig ännu mer irriterad. Med ännu ett misslyckat försök att putta bort honom från dörren gav jag upp och gick in istället. Mina planer för dagen hade gått i kras tack vare de fem idioter som nu befann sig i mitt hus. Så länge de fanns i min närhet kunde jag glömma att gå på någon fest eller ha något kul överhuvudtaget. De skulle säkert tvinga mig att inte göra någonting. Eller så kunde jag kanske smita ut på natten? Ja det var nog det bästa alternativet.
Jag satte mig ner i ett hörn med mobilen och sjönk in i min egen värld. Som ett avlägset surrande kunde jag höra killarnas prat. Någon av dem bad mig om hjälp med väskorna, men jag fullständigt ignorerade han. Jag ville inte ens ha något med dem att göra, så varför skulle jag hjälpa dem? Jag längtade verkligen tills de skulle försvinna ut ur mitt hus och förhoppningsvis försvinna ut ur mitt liv också.
När en högljudd duns nådde mig tittade jag upp från skärmen och fäste en irriterad blick på Niall som hade tappat en av deras väskor på golvet.
”Sorry”, skrattade han oskyldigt och lyfte upp väskan igen innan han sedan ställde ner den bara någon bit bort. Nödvändigt?
”So Diamond”, började Liam. Jag tittade upp och såg hur de alla hade satt sig i soffan framför mig. Jag hoppades innerligt att de inte hade bestämt sig för att köra tjugo frågor eller någon annan vi-lär-kännna-varandra-lek för sånt gör sjuåringar, inte sjuttonåringar.
”What?” gav jag dem som ett enkelt svar och en jag-kunde-inte-bry-mig-mindre-blick, för att visa att jag inte vill vara här med dom. Jag ville vara bland den gråa röken som kommer virvlandes från en cigarett inte bland ett par jobbiga tonårskillar. Som inte verkar vilja lämna mig ifred.
”We’ve decided to make up some rules”, sa Louis som fortsättning på Liams påbörjade mening. REGLER?! När jag hörde ordet nämnas satte jag mig spikrakt upp och stirrade på argt på dem. Vänta, va? Skulle jag inte få ha någon frihet heller? Fan, jag visste det. De skulle säkert ha några sådana där töntiga regler som typ ”inget svärande” och ”du får inte gå ut ur huset”.
”One, no cursing”, började Niall. Jag visste det, jag började nästan skratta. Trodde de verkligen att jag skulle följa de där reglerna? Antagligen inte, jag kommer inte ens låtsas som om de har tagits upp. De får bli så irriterade som helst, jag kommer inte rätta mig efter deras jävla regler.
“Two, no electronic devices.” Inga vadå?! Jag skulle just öppna munnen och protestera när Zayn avbröt mig. Är de dumma i huvudet eller? De kommer ju själv hålla på med sina mobiler och datorer och jag är helt säker på att de kommer se på tv! Varför kan inte jag också få göra det då? Jävla puckon.
“And three, no sneaking out.” Det var nästan lite komiskt hur bra jag var på att förutse regler. Den här regeln var jag ändå helt säker på att den skulle komma upp. Om jag har utegångsförbud är det väl ändå ganska självklart att jag inte får gå ut, förutom när det är skola.
Jag tog mig smidigt upp från min sittande position och borstade lätt av lite smuts från mina byxor, innan jag riktade min blick mot dem. Jag tog några steg fram så att det inte var så jättestort mellanrum mellan oss. Jag korsade armarna och höjde surt på ögonbrynen.
”Well I’ve decided to make up some rules too!” sa jag med en kall blick och sträckte upp ett finger i en position menas i att jag var på väg att säga första regeln. Jag visste exakt vilka regler jag skulle ha, men om de tog det seriöst eller inte kunde jag inte urskilja. Jag tog ett andetag innan jag började prata.
”One, don’t try to become friends with me.” sa jag med en enda lång blick och skjöt upp ett andra finger beredd för att säga den andra regeln. Deras blickar var fastlimmade på mig.
”Two, don’t you dare enter my room.” sa jag med en seriös ton, även om jag inte hade bestämt mig för att göra egna regler hade det här varit helt självklart. Ingen fick komma in i mitt rum, där kunde jag vara ensam och bete mig på vilket sätt jag ville. Jag tog upp det tredje fingret. Jag hade fortfarande inte släppt de med blicken.
”Three, don’t act like you own me, ’cause you don’t ” ,sa jag kaxigt där jag stod med tyngden på min högra höft, jag sköt upp det fjärde och sista fingret. Egentligen hade jag ingen aning om vad den fjärde regeln skulle vara men jag sa det första som poppade upp i mitt huvud.
”And four… Fuck off.” sa jag med en enda blick. Killarna spände sina blickar mot mig. Jag höjde på ögonbrynen i en frågande gest. Harry pekade smått förvånad över vad jag nyss rabblat upp men ändå bestämt. Jag höjde lite ytterligare på mina mörka ögonbryn.
”Rule number one, no cursing!” sa Harry högt, samtidigt som han pekade mot mig. Jag pekade dramatiskt tillbaka.
”Rule number three, don’t act like you own me!” sa jag i ett försök att låta lika högt som han, Liam såg förbryllat på mig och Harry. Harry såg mest irriterat på mig men med något busigt i blicken, medans Zayn, Niall och Louis ansträngde sig för att inte skratta.

Äntligen har kapitel tio kommit! Hoppas ni tyckte det var lika kul som Felicia och jag tyckte det var att skriva det! (ja, Felicia hjälpte mig och tack vare henne så vart det här kapitlet bra!) 
I alla fall så vill jag tacka er för att ni fortfarande finns kvar och läser även fast vi ibland är lite dåliga med att uppdatera ;) Vi försöker att uppdatera med så lite mellanrum som möjligt, men vi vill ju inte heller lägga upp ett dåligt kapitel heller! Så ibland får ni ha lite tålamod helt enkelt! ;)
 
Som vanligt är det Felicia som har fixat det awesomeiga kollaget! :D (visst är hon duktig?!)
Kapitel 11 kommer någon gång snart får vi hoppas! :D
 
Ha det bra,
Klara xxx
 

Are you fucking serious? - Part 9

 
Jag puttade hårt ifrån mig honom, han kollade förvånat på mig, jag backade bakåt för att sen springa därifrån. Han ropade mitt namn. ”Diamond! Wait!” Men jag brydde mig inte, för det gjorde han egentligen heller. Jag ville inte ha någonting alls att göra med honom och han försökte trösta mig redan efter andra gången vi träffats? Är han sjuk i huvudet eller? Jag gissar på att han bara är ute efter sex som alla andra tonårskillar. 

Jag gick med långsamma steg genom en tom korridor, med ingenting att göra. Eller det hade jag ju, men dom få cigaretterna som jag hade kvar skulle jag spara till efter lunchen och lektionen tänkte jag inte gå på. Idag var jag inte på humör att bråka med tjejer med mindre hjärnceller än en guldfisk och dessutom var Josh och hans lilla gäng på den här lektionen. Jag orkar inte med hans dumma försöka att börja prata med mig genom att dra dåliga raggningsrepliker eller störande blickar på min rumpa varje gång jag går förbi. Jag försökte att ignorera det som jag ignorerar alla andra, men något så störande ville jag bara knöla ihop och kasta i en soptunna i en bäcksvart gränd. Men så lätt är det inte att handskas med Josh, han är smartare än så. Han vet att jag skulle ge honom en fet spark mellan benen om han kom närmre än vad han redan var. Men vad jag inte visste var vad han skulle göra om jag gled längre ifrån.

 

Jag sparkade till en svart dammig mössa på golvet, den sköts iväg med en lätt spark och jag förflyttade min blick från golvet till dörren lite längre fram i korridoren. Jag kunde höra ett lågmält samtal pågå vid varje dörr jag passerade, antingen var det hur alla duktiga elever diskuterade något med sin lärare eller så var det dom stökiga eleverna som gjorde samma sak men diskuterade om helt andra grejer än vad nördarna gjorde. Båda två diskussionerna verkade helt värdelösa enligt mig.

 

Jag hatade skolan, den fick mig att känna mig instängd. Förut så tyckte jag om skolan, man kan inte säga att jag älskade det men jag tyckte om den. Jag var duktig i skolan, jag hade inga problem med något utav ämnena och jag hade faktiskt ganska många vänner. Nu så ville jag inget annat än bort här ifrån, för jag varken brydde mig om mina betyg eller hade några vänner som brydde sig om mig.

 

 På den här skolan var jag badasset och tjejen som bryter mot alla regler, hon som man kunde hitta på någon mystisk natt klubb med en fem år äldre kille. Jag är inte sån, jag har aldrig upplevt hur ett riktigt knull går till och har inte ens nuddat någon annan människas läppar än min mammas som jag förut gav god natt pussar lite då och då. Men rykten går omkring att jag har legat med fler än hundra män och att jag brukar langa droger till ungdomar i min ålder. Skämtar du med mig? Okej, jag röker, bryr mig inte om dumma kommentarer och har inget problem med att stå upp för mig själv mot någon som är elak, men det betyder definitivt inte att jag har legat med någon eller att jag röker marijuana på helgerna. Verkligen inte, jag är fan inte någon hora och definitivt inte någon som utökar mer droger i samhället. Hur kan man ens våga döma personer som man fan inte känner på det där sättet? Människor blir bara hemskare och hemskare, vad kommer egentligen hända med den här världen?

 

Lunchen är inte min favorit timme på dagen men ändå så är den inte så farlig. Den är inte så jätte lugn, alla skrattar och pratar högt, vissa skriker för olika anledningar. Oftast är det fangirls som skriker, om hur snygg Taylor Lautner är i hans nya film, och oh-my-god-jag-tror-jag-kommer-dö-inom-två-sekunder skriket dyker upp inom minst fem sekunder. Det får mig att vela doppa mig i en tunna soja. Allvarligt hur drygt är det inte? Asså om dom tror att – om dom nu någon gång kommer att träffa han (Ha! Knappast). – det gör det dom så mycket attraktivare om dom står och skriker rakt upp i hans ansikte så nej det gör det inte.  Till och med jag vet att det inte är så killar vill att en tjej ska bete sig runt honom.

 

Jag tog en av de vita tallrikarna och började  sleva upp kyckling salladen på fatet. Jag tog en kniv och en gaffel, och vände mig om samtidigt som jag blickade ut över den stora matsalen. Matsalen var full proppad med elever från olika årskurser. I ett av hörnet stog det övergivna bordet, där jag i vanliga fall satt. Jag började med lugna steg gå dit, samtidigt som jag såg till att ingen hade tänkt sätta sig där. Men som tur var gjorde ingen det.

 

~

 

(Samma dag men efter lunch…)

 

Jag drog in ett djupt bloss från cigaretten och när jag hållit in röken i mina lungor i några sekunder, så andas jag långsamt ut och jag ser tydligt hur röken virvlar upp mot himlen med hjälp av den lätta blåsten. Jag börjar om på nytt, genom att föra cigaretten mot mina läppar. Jag hade skippat en lektion nu efter lunchen och planerade på att skippa en till. Det betydde alltså att jag varit på en lektion idag. Varför inte fler? För att jag inte orkar med alla idioter som stirrar, undrar, fnyser, fnissar och framförallt viskar. Därför satt jag hellre här.

När bara en liten stump av cigaretten var kvar och alla mina cigaretter var slut så fimpade jag den genom att skrapa den glödande biten av cigaretten, mot asfalten och gick in för att smyga omkring i korridoren som vanligt. Alla var på sina lektioner och det ända som jag hörde var mina egna steg eka genom de långa, vita korridorerna. Det var nästan lite kusligt, men på något sätt fick det mig att tänka på annat och inte på cigaretter, mamma eller hur jag inte längtade att åka hem till James.  

 

~

 

När jag kom hem så var jag ensam, som vanligt. Vilket var jätte bra enligt mig. Då behövde James inte tjata på mig att det är otrevligt att inte svara på när någon pratar med mig eller att jag måste städa mitt rum varje torsdag. Jag är inte hans slav. Och varför stör han sig så mycket på att mitt rum är stökigt? Det är inte så att jag någonsin kommer låta honom få vara där inne.

 

Jag slängde väskan på golvet och riktade direkt mina steg mot köket. Jag tog fram ett glas från ett av dom vita skåpen och ställde det på köks ön, för att börja leta efter mat i kylskåpet. Jag tog fram apelsin juicen, smör, skinka och ost. Jag tog fram bröd, som James köpt för några dagar sen och började smöra en av halvorna som jag skurit upp.

 

I helgen tänkte jag definitivt göra något för att rensa alla tankar jag har i mitt huvud, det blir nog att leta upp någon natt klubb, rökningen var inte nog för tillfället. Jag ville rensa tankarna på riktigt, jag längtade efter det. Att få göra vad jag vill, att bli omringad av människor som inte vet någonting om mig, det jag inte längtade efter var musiken som dunkade ur dom stora svarta högtalarna, som är uppsatta lite var som helst i natt klubben. Men de många tonerna som kommer ut ur högtalarna är lätta att koppla bort med alkohol i mig.

 

Jag åt upp mina två mackor och drack upp mitt glas juice innan jag började gå upp för trappan. Jag behövde verkligen duscha. Då skulle James ändå inte behöva prata med mig för att veta att jag är hemma, han kan istället höra hur vattnet rinner.

 

~

 

I dag gjorde jag samma sak, gick omkring i korridorerna och iakttog klottret på skåpen eller rökte utanför ingången, det var ändå aldrig någon som var ute. Cigaretterna hade jag hunnit köpa igår efter den stela och obekväma middagen med James, vi har alltid lika lite och prata om. Det kan bero på att jag avslutar dem så snabbt som möjligt. Vilket han starkt ogillar, varje gång jag gör det så glufsar han i sig så mycket mat som möjligt bara för att inte slänga ur sig någon kommentar om hur vi måste börja prata mer vid varandra i vardagen. Han borde ju förstå vid det här laget, att jag inte skulle gå med på det! Middagen var nog plågsam som den var.

 

Jag lekte med en slinga av mitt hår, med mina fingrar samtidigt som jag gick igenom samma korridor som jag gått igenom flera gånger idag. Jag är så upptagen i att studera hur jag lindar den mörka hår slingan runt mina fingrar om och om igen, så att jag nästan inte hör hur någon ropar på mig bara några få meter bakom mig.

 

”Mrs Abernorth? Shouldn’t you be in class?” Jag stelnar till, fuck. Jag orkar verkligen inte med något sånt här just nu. Jag vände mig sakta om och höjde lätt på ögonbrynen, det fanns bara ett ord som strömmade runt i mitt huvud just nu, bortförklaringbortförklaring... ”Mrs Abernorth? Please answer my question.” Log han näsvist och började gå närmre mig, jag harklade mig. ”Oh, well.. shouldn’t you be in your office? I mean it’s probably someone who wants to meet you.” Sa jag och försökte se lika självsäker ut som han gjorde i den här situationen, jag kunde tydligt se hur han bet ihop sina käkar så att hans kinder såg ut att vara ännu större. ”I know you’re skipping classes. I’m sorry but I will have to contact your guardian.” Sa han surt, med en ton i hans röst som om han visste att det här skulle hända. Jävla gubbjävel. Innan jag ens hann protestera eller försöka komma med en bortförklaring - som hade tagit mig ett tag att komma på, så hade han gått. Redo för att kontakta min pappa – jag menar James. Han kommer bli så arg, väldigt arg.

~

 

När jag kommer hem så sitter han redan i soffan och väntar på mig, med korsade armar i en bestämd gest. Jag suckar tungt och försöker så tyst som möjligt klä av mig, så att han inte ska höra så att jag är hemma, men det gör han. ”Diamond? Is that you? What the hell were you thinking?!” Skrek han, när han ställt sig upp från soffan, jag spärrar upp ögonen mot honom. Som i en gest att han överreagerar, och som menas med att han ska ta det lugnt. Men det får han bara att bli mer irriterad. ”I’m serious Diamond. This is definitely not okay! Skip classes is never okay! Do you understand that?! If you ever do that again, I swear I will follow you to every single class you have, to keep an eye of you.” Skriker han upprört, eller det är mer som ett vrålande som ändå på något sätt är dämpat. Jag vet inte hur han gör det, jag är imponerad. Jag himlar bara med ögonen och ställer mig med armarna i kors, det är flera meter i mellan oss, till och med en soffa. Han står framför den, jag bakom.

 

”This is not good for your grades! Think before you act Diamond! And don’t act so innocent, Diamond. You’re the one who did this!” Säger han och pekar med sitt pek finger mot det bruna trägolvet för att visa att jag gjorde ”det här”. Jag lyfter på axlarna och släpper dom i en liten skakning, samtidigt som jag himlar med mina ögon. En gest som jag hoppas han förstår betyder att jag inte bryr mig ett dugg om hans ord, det gör han definitivt. ”You’re grounded, for a week atleast! It depends on how you behave.” Säger han argt och stänger ilsket sina käkar, jag höjer på ögonbrynet som i att fråga om han är klar med sitt skällande eller om jag ska stå kvar. ”Listen Diamond, this is important. I have to travel for work and my plane leaves tomorrow, and you can’t come with me. This means that I won’t be home until Sunday evening.” Säger han med upphöjda ögonbryn så att hans panna rynkas, irriterat kommer han närmre. Jag nickar hoppfullt, tänk om jag kommer få vara hemma själv? Det trodde jag aldrig skulle kunna hända efter vad som nyss hänt! ”Promise me you’ll not get angry of what I’m going to say now. Because I know you’re not going to like this, but it’s for your own good Diamond. I don’t want you to do something you’ll regret, like skipping school tomorrow or any of that sort of stuff...” Säger han plötsligt, vänta nu. Så jag kommer inte vara hemma själv? Eller kommer han sätta upp övervaknings kameror över hela min skola och hus? Det vore helt sjukt av honom. ”I’m going to fix someone who’s going to look after you this four days and I know you don’t like it. But after what you’ve done, I have to do this. I’m sorry, Diamond.” Säger han och rycker på axlarna som om det är en sak som var ett måste vid den här situationen, vi kunde inte lösa det på något annat sett? Såklart inte. Så att lämna mig med någon främling var okej?! Är han sjuk i huvudet? Om jag någonsin ska skriva en bok så kommer det vara en handbok om hur man lever med en psykist sjuk pappa. Aldrig att jag tänkte gå med på det här.


 

Och kapitel 9 är ute! Förlåt för den långa väntan, som jag skrev innan har vi båda två haft väldigt mycket att göra! Och vi har inte velat stress skriva några kapitel så att vi publicerat dom, även om vi inte är nöjda med dom! Ni måste få läsa någonting som är roligt och bra att skriva. Vilket jag inte är säker på att det här kapitlet är! :/ Vart inte så jätte nöjd det var mest bara babbel från Diamonds sida och inget riktigt hände förutom hennes lilla gräl med James! Klara håller på att skriva för fullt på kapitel tio! Vilket kommer bli jätte bra! :D Förlåt för det här tråkiga mellan kapitlet men dom behövs ibland! För efter dom kommer det roliga! :D

 

Så kom igen nu då! Vad tror ni kommer hända? KOMMENTERA!

 

Vad vill ni ska hända? Något som ni vill ska komma med? KOMMENTERA!

 

Kommentera, vi - jag - vill veta vad ni tycker om kapitlet! :D Puss på er håll ut, nästa kapitel kommer nog snart!

Felicia! xx

 


You don't know me - Part 8

 

Jag vände mig om så jag satt med ryggen mot honom för att slippa se hans ansikte. Med ett djupt andetag drog jag in ännu en dos giftig rök som sedan blåstes ut igen. Jag kände hans varma hand på min axel och jag skulle just skaka av mig den då jag kände hur han drog bort den.Jag hörde hur han reste sig upp och lämnade mig kvar på parkbänken. Jag förde cigaretten mot munnen igen bara för att få bort de dåliga tankarna. 

 


Jag hörde steg närma sig. Först trodde jag att det skulle vara någon främling som bara av ren tillfällighet skulle gå emellan den lilla gränden jag satt i, men jag hade fel. Det var James som kom gående mot mig med raska steg, jag stönade högt och vände bort blicken mot honom. Han måste vara den sämsta pappan i världen.

 

”I’m sorry Diamond, don’t be mad at me. We can talk about this later! But for now…just come inside!” Han kollade bedrövat på mig, med en blick som visade skuldkänslor och sorg. Jag fattade inte hur han bara kunde stå där och tro att jag ville spendera resten av dagen med honom.  Aldrig, var det första ordet som poppade upp i mitt huvud. Men vart skulle jag ta vägen? Jag hade ingen aning var jag var och inga pengar hade jag inte, det enda jag visste var att jag var på James jobb. Men sen när hade det hindrat mig?

 

Jag reste mig hastigt upp och gick snabbt ifrån honom, jag gick bara några få meter innan jag kom fram till den tunga trä dörren, James var cirka fyra meter bakom mig och längre skulle det bli. Jag drog snabbt upp dörren och rundade några hörn innan jag möttes av den gråvita trappan. Jag småsprang uppför den med en James i desperata försök att inte tappa bort mig. Jag rundade några yttligare hörn innan jag äntligen kommer fram till den grå gröna dörren. Jag svingade lätt upp den och kollade snabbt bakom axeln på mig för att precis urskilja en James som kom flåsande kring ett hörn.

Fuck. Jag måste gömma mig. Nu. Jag sprang snabbt in i det stora musik rummet, i hopp om att hitta ett gömställe. Rummet som tidigare fyllts av prat och skratt tystnade i samma sekund som jag kom inrusandes. Jag spände snabbt blicken mot dom fem pojkarna som stod framför mig och hyschade mot dom med ett finger placerat mot mina läppar, innan jag slängde mig mot det närmaste dörrhandtaget och klev in i det mörka förrådet. Nu var det bara att vänta och se om dom fem killarna bakom dörren kunde hålla käft.

 

Zayns Perspektiv:

 

Tunga steg närmade sig, dom andra killarna verkade inte märka av det eftersom dom skrattade och pratade högljutt som vanligt. Så som jag också brukade hålla på när jag var omkring mina fyra bästa vänner, men nu så var mina tankar åt ett helt annat håll. Åt hennes håll, Diamond. Hon var så mystiskt, så annorlunda jämfört med andra tjejer jag träffade varje dag. Hon brydde sig inte om vi var det största pojkbandet i världen. I hennes ögon var vi inget annat än fem vanliga killar.

Plötsligt så kom hon inrusande i rummet, först märkte hon oss inte men efter bara någon sekund så riktades hennes blick mot oss. Hon såg ut att ha bråttom som om hon blev jagad av någon, jag var precis påväg att säga något men hon spände snabbt blicken i oss och satte pekfingret mot hennes fylliga läppar i en gest att vi skulle vara tysta. Jag nickade mot henne men tvivlade på att hon såg för bara någon sekund efter hade hon slängt sig mot närmaste dörr handtag och tagit sig in i ett av förråden. Jag skakade roat på huvudet, vad höll hon på med? Harry hann bara ge mig en förvirrad blick innan ännu en person kommit inspringandes i rummet, våra blickar landade snabbt på människan vid tröskeln och den här gången var det James. Så det var han hon hade sprungit ifrån. Jag kände på mig att det var något mellan dem två som hade hamnat riktigt snett, men vad? 

 

”Have you guys seen Diamond?” frågade han andfått och lutade sig mot dörrkarmen samtidigt som han snabbt drog en blick över resten av rummet för att kunna se om hon gömde sig någonstans. Jag var snabbt med att svara. ”No, sorry James.” Jag ljög, det visste killarna också men dom sa ingenting. Dom lät det bara vara, vi skulle förhoppningsvis ändå få en förklaring senare. James la några skeptiska blickar på oss, innan han suckade högt. ”Well, she’s probably hiding which isn’t that immature of her… ” Våra blickar vilade på honom, i väntan på att han skulle säga något mer, vilket han inom kort gjorde. ”Tell me when you find her! I’m just in the other room, but knock on the door… the others are not going to be so happy if you guys disturb on a very important meeting!” Jag log svagt mot honom och vi alla nickade lydigt. Han gick iväg med snabba steg och inom några sekunder kunde jag höra hur en dörr öppnades och sen stängdes. Alla vände sig nyfiket mot varandra, Louis log busigt och innan han hann säga något så reste jag mig upp och riktade mina steg mot dörren som ledde till den lilla skrubben. Jag öppnade dörren och möttes av en stirrande Diamond. Jag log mot henne.

 

”He’s gone, babe, we won’t tell him.” Flinade jag och bredde ut armen i en välkomnande gest, för att få henne att ta sig ut från det mörka förrådet. Hon gav mig en sur blick och tog sig förbi några moppar och skurhinkar som stod uppställda längst väggen. ”Don’t call med that.” Snäste hon och gick ut från skrubben iväg mot en stol som stod längst bort i hörnet av rummet, cirka fyra meter ifrån sofforna där vi satt. Jag stannade någonstans i mitten av killarna och Diamond, jag skakade roat på huvudet. ”Come on!” Suckade jag glatt, hon lutade sig oberört mot stolen i ett försök att ignorera mig, men jag visste att jag skulle få hennes uppmärksamhet hur som helst. ”We’re not dangerous!” Jag lyfte på armarna i en frågande position, hon lekte med en av hennes många mörka lockar. Fortsatte att ignorera mig, jag gick närmare henne. Killarna bak i soffan små fnissade och viskade mellan varandra, den som skrattade högst var definitivt Niall. ”Well I guess we have to tell James then…” Hennes blick sköts omedelbart upp mot mig, med en liten glimt av panik i blicken. ”Don’t!” Bad hon storögt men samtidigt irriterat. Jag höjde roat på ögonbrynen. ”Or... you can sit with us?” Hon reste sig hastigt från stolen, himlade med ögonen och satte sig vid en av fåtöljerna bredvid Louis. Han log stort mot henne.

 

Diamonds Perspektiv:

 

Vad ville dom mig? Dom kollade på mig som om jag var ett djur på ett zoo. Hade jag något i mitt ansikte eller var jag bara otroligt ful? Jag suckade för mig själv och lyfte ögonbrynen mot Zayn som satt och flinade mot mig. Hans mungipor drogs en centimeter upp i ansiktet och han lyfte hans bruna ögonbryn. Jag ville inte erkänna det men han såg ganska gullig ut där han satt, lyftandes på sina ögonbryn. Men ändå var det någonting med honom som jag fann irriterande, kanske att han typ tvingade mig att sitta med dom? Ja. Det var helt klart därför han var irriterande just nu. Jag andades in och andades ut i en suck igen. Jag måste säga något. ”I’m sorry but I’m not made in china so, please. Stop staring at me like I am.” Sa jag irriterat och viftade med min hand samtidigt som jag pratade, inte divigt mer på ett nonchalant sätt. ”Oh, by the way! I’m not sorry.” Log jag smått falskt och jag kunde se hur Zayn började skratta, killen närmast mig också. Louis. Jag gav dom båda en blick som fick dom att fnissa till ännu mer. Jag skakade smått på huvudet och täckte mitt ansikte med mitt svartbruna hår.

 

”So, tell us about yourself!” Sa Liam, den brunhåriga och brunögda killen. Han försökte sig på ett leende, det var som om han trodde att jag skulle explodera. Men det skulle helt klart kunna hända. Jag vill bort härifrån, jag vill ingenstans än tillbaka till mitt vanliga liv. Med min mamma. Jag suckade tyst av tanken av henne, det här rummet påminde mig så mycket om henne att det gjorde ont. Mer ont än något annat rum jag oftast satt i, för dom var oftast inte fulla med instrument i. Jag ryckte så kaxigt jag kunde på axlarna vid det här tillfället. Jag kollade upp och dom bruna hasselnötsögonen mötte mina. Jag kollade direkt ner i mitt knä igen. 

”There’s not much to say, I’m seventeen years old and my name is Diamond. You already know that.” Sa jag och började pilla på min tumnagel med mitt ena pekfinger. Jag  försökte att skjuta bort mina tankar på mamma. ”So mysterious..” Sa Louis bredvid mig och jag gav honom bara en blick innan jag himlade med mina ögon. Han skrockade till igen. ”It has to be something more you can say. What do you like to do?” Frågade curly. Han var väldigt lockig och direkt efter han sagt sin mening  - som för han tog typ fem minuter att säga – så log han ett charmigt leende. Jag höjde bara på ögonen, vad skulle jag säga? Ingenting. ”Nope, nothing.” Aldrig att jag skulle säga något till fem tonårspojkar som helt praktiskt taget var främlingar för mig. Jag är inte någon stalker eller fan som vissa tjejer kallar sig. Alltså, kunde dom inte bara inse att killarna aldrig kommer bli deras? Tydligen inte.

”Do you play any instruments?” Frågade Louis med ett snett leende. Jag ignorerade honom och fortsatte att pilla på min nagel. Han började rabbla upp förslag på olika instrument. ”Guitar, drums, piano?” Jag stelnade till vid det sista ordet. Piano. Det påminde mig för mycket om mamma för att det inte skulle göra ont när jag tänkte på det, rörde det, spelade det. Jag ville skada mig själv när jag tänkte på hur hon lärt mig det, hur hennes fingrar rörde sig på dom vita tangenterna och hur hon fått mig att vilja lära mig samma sak. ”Oh… piano it is.” Flinade Louis, jag sa ingenting utan blickade bara ner i mitt knä igen. ”How long have you played it?” Frågade Zayn. ”Would like to play some for us?” Frågade Niall nu. Jag visste inte vad jag skulle svara, jag kände mig så svag vid det här tillfället.

Jag ville bara krypa upp i ett mörkt hörn och vara ensam i resten av mitt liv. Jag ville slå mig själv, jag ville röka, jag ville skrika åt mig själv att skärpa till mig. Jag ville göra allt det där på grund av att tanken av mamma fick mig att må dåligt, som alltid men när dom frågade om jag ville spela så gjorde det ännu mer ont. Aldrig att jag ville spela, jag skulle aldrig kunna göra det igen. Mina fingrar var gjorda för att dras över dom vita tangenterna men ändå så skulle jag bryta ihop så fort jag nuddade dom, jag kände hur det gjorde ont i bröstet på tanken av henne. Tårarna började bildas under mina ögonlock. Jag skakade kraftigt på huvudet, nej. ”What is it?” Frågade Zayn oroligt. Jag skakade fortfarande på huvudet, vålsamt. Nej, jag vill inte spela, jag vill inte tänka på mamma och jag vill inte börja gråta här. Jag vill inte visa mig svag. ”Diamond? Please answer. What is it?” Sa han med ett oroligt ansiktsuttryck vilande på hans ansikte. Jag kollade ner på mina fötter samtidigt som jag började klättra längre och längre upp på stolen. Han började gå närmre mig jag naglade hårt fast i det svarta skinnet på fåtöljen.

Tårarna hade vid det här tillfället börjat rinna ner för mitt ansikte, inte igen. Jag skakade fortfarande på huvudet som om jag hade hamnat i någon trans. Jag såg framför mig hur hon såg ner på mig. Besviken över hur jag ens trott tanken på att röra pianot, det var något vi hade gemensamt och om jag spelade piano skulle jag betrakta det som om det bara var min grej och det var inte bra. Jag hade tillslut lyckats klättra ner från stolen och när jag  bara hunnit springa några få meter hade jag slungats bakåt av att någon ryckt i min handled.

Jag mötte dom bruna ögonen. Dom kollade frågandes på mig, som om han såg att något var fel. Gud, vad dum jag är. Jag gråter ju för fan! Jag försökte rycka bort min hand men hans grepp var stenhårt. Jag kollade argt på han. ”Let me go!” Sa jag argt men han bara skakade på huvudet och protesterade. ”No, I’m not going to let you go. I don’t want you to do anything you’ll regret.” Sa han med en bestämd ton. Jag visste inte riktigt vad han riktade svaret mot. Om han menade rökningen eller om han helt enkelt kunde läsa mig som en öppen bok och förstod att jag ville skada mig på något sätt. Det som jag alltid stod emot från att göra, det här var verkligen inte en bra dag.

”You don’t  know me! You don’t know what I’m going to do! Why can’t you just leave me the fuck alone?!” Skrek jag ilsket, samtidigt som mina tårar rann ner som floder längst mina lena kinder. Jag andades tungt, han hade fortfarande inte släppt mig. Det var till för att han skulle lämna mig ifred efter vad jag just sagt men någonting i hans hjärna kanske gjorde så att han inte kunde uppfatta vad jag nyss sagt. Jag tänkte på hur mamma iakttog mig just nu, det fick mig att hulka till ännu mer. Det var då han gjorde det, han drog i min handled och oförberedd som jag var så drogs jag emot honom och han fångade mig i hans famn. Först var jag bara förvånad när han la sina varma, starka armar omkring mig. Men sen blev jag arg igen. Han kan inte bara styra över mig såhär!

 

Jag började kämpa emot, men han bara stod där tyst och tryckte mig hårdare mot hans varma bröst. Salta tårar rann ner som forsar samtidigt om jag försökte komma loss genom att slå på honom men han flyttade sig inte en centimeter.

Killarna där bak hade tystnat, dom bara kollade på oss med medlidsamma blickar. Dom sa inte ens åt Zayn att släppa mig, eller låta mig vara. Dom bara satt där. Jag tog i och slog ett sista slag mot hans spända bröst men när det inte gjorde ont för honom – som det gjorde ont för mig – så snyftade jag till och började gråta ännu mer, när det precis varit påväg att ta slut. Jag orkade inte kämpa emot något mer.

Han bara knäppte händerna bakom min rygg och pressade mig hårdare emot honom jag la min panna mot hans bröst och hulkade till av gråt. Varför kunde ingen förstå mig? Varför var det just min mamma som var tvungen att dö och min pappa som var tvungen att lämna mig?

 

”It’s okay…” Sa han och började långsamt dra en hand mot mitt hår. Jag stelnade till av rörelsen, den var så plötsligt men på något sätt så behaglig. Som om han bekräftade mig, just det fick mig väldigt irriterad. Att just Mr stuck-up-popstar skulle låtsas bry sig om mig, hur känslolöst var inte det på en skala 1-10. 11.

Jag puttade hårt ifrån mig honom, han kollade förvånat på mig, jag backade bakåt för att sen springa därifrån. Han ropade mitt namn. ”Diamond! Wait!” Men jag brydde mig inte, för det gjorde han egentligen heller. Jag ville inte ha någonting alls att göra med honom och han försökte trösta mig redan efter andra gången vi träffats? Är han sjuk i huvudet eller? Jag gissar på att han bara är ute efter sex som alla andra tonårskillar. 


 

Hej där! Nu är åttonde (säger man så?) kapitlet ute!!!! Fy vad länge ni har fått vänta. Jag har så mycket skuldkänslor, som jag sagt! Så här har ni ett kapitel det är lite längre än vad dom brukar vara! Hoppas ni gillar det, själv tycker jag inte att bilden eller Kapitlet blev så jätte bra! 

 

Förresten vill ni att jag ska förklara varför vi har varit så oaktiva? KOMMENTERA!                                                             

Ska skriva ett inlägg om massa info senare, idag eller imorgon!                                                                                

Och om ni tycker att Diamond har börjat gråta mycket så, förlåt! Men tänk själv att eran mamma har dött? OCH snälla föreställ er inte Diamond som psykist sjuk hon är bara väldigt, väldigt ledsen! MEN det betyder inte att hon fortfarande är badass för det är hon, haha :D

 

KOMMENTERA ERA GULLEGRISAR (okej :O) och alla som vill göra ett länkbyte eller bara ställa en fråga, kommentera! Puss och kram sean banan!

Felicia<3

             


Ten fucking years - Part 7

Previously:
 
Jag gick förbi mitt skåp, sket i att kolla schemat och gick istället direkt ut på framsidan av skolgården, ingen var här ute just nu. Antingen hade man lektion eller så åt man lunch. Jag drog upp drag kedjan och tog snabbt upp det lilla paketet fyllt med identiska cigaretter. Jag hade redan skippat två lektioner redan på förmiddan och att jag skippade en tredje brydde jag mig inte så mycket om,hellre satt jag här med bara röken som kunde tilltala mig. 

Limousinen stannade framför en stor tegelbyggnad. Framför den stora ingången stod en hop med tjejer, troligtvis i väntan på att få träffa sina största idoler. Som om de någonsin skulle få göra det.

”Here, we’re going this way”, James greppade tag i min hand och drog mig åt andra hållet när jag började gå mot ingången. Jag slet mig ur hans grepp. Han suckade, lät armen hänga längs sidan och började sen gå. Jag följde efter, men höll mig alltid någon meter bakom ifall han skulle få för sig att vilja prata, nu skulle han inte kunna. Jag hatade honom fortfarande, även fast han hade försökt att förlåta mig genom att säga att jag kunde få åka i limousinen när jag ville. Jag absolut avskydde fordonet, bara jag såg på den så blev jag äcklad, så varför skulle jag då vilja åka i den?

James svängde vänster vid byggnadens hörn och sen vänster igen vid nästa hörn. Jag upptäckte att det var en väldigt tråkig och grå miljö här. Det fanns några enstaka träd och tre gröna soptunnor, men annars ingenting i färg. Bara en massa grå asfalt. Vi stannade framför en brun trädörr som var betydligt mindre än den stora ingången. Jag tog tag i handtaget och drog upp den förvånansvärt tunga dörren innan James hade hunnit röra den. Då hade han säkert lekt gentleman och det orkade jag inte just nu. Jag kunde höra hur dörren stängdes och sedan ljudet av James nypolerade, svarta skor mot golvet. Han var snabb med att gå om mig. Egentligen fattade jag inte vad brådskan var. Jag höll min blick fäst på den grå ryggtavlan framför mig. Den svängde vänster och sen höger. Sen uppför en trappa, till vänster, sedan rakt fram i en korsning och slutligen höger innan vi kom fram till en helt vanlig dörr i grön färg. James drog ner handtaget och dörren gled upp.

”Hey boys!” utbrast han med en glad ton när han klivit över tröskeln. Jag kunde höra mer än tre röster inifrån och fick lust att bara sticka in huvudet och säga att jag ångrat mig och sen promenera tillbaka till limousinen. Hur många var de där inne egentligen? Jag trodde jag skulle träffa EN artist. Just när jag skulle vända om och gå tillbaka hörde jag hur James ropade.

”You coming Diamond?”

Motvilligt tog jag ett steg in i rummet. Det var ett ganska litet rum – i alla fall mindre än jag hade väntat mig – med enkla, mahognybruna träväggar och ett ljust golv. Gitarrer som hängde på väggarna, ett trumset, några basgitarrer samt mikrofoner. Sladdar som hängde på väggarna, sladdar som låg på golvet och sladdar som var inkopplade i förstärkare. James hade ställt sig bredvid mig.

”This is One Direction, the band I’m working with”, sa han och gjorde en gest med handen mot fem killar i tjugoårsåldern som stod framför oss. ”Guys, this is my seventeen year old daughter Diamond.” Jag kollade på honom med en sur blick innan jag kollade ner i golvet igen. Vad fan gjorde jag här? Jag trodde att jag typ skulle få spendera dagen genom att sitta på en pall i hörnet av ett konferensrum. Men nu så var jag tvungen att presentera mig inför en grupp killar. Jag skulle inte ens säga hej till dem. Inte ge de en enda blick, jag var ändå säker på att de var en grupp arroganta idioter.

”Seventeen, huh?” Jag ryckte plötsligt till, jag tyckte att jag kände igen rösten. Någonting inom mig kopplade den till festen. När jag vred på huvudet frös jag till och stod stel som en pinne. Det mörka, stylade håret med det blonda längst fram i luggen, de mörka ögonen som glittrade som stjärnor i natten och läpparna som var formade till ett snett leende.

Självklart förstod jag att han menade festen. Varför var just han, av alla 7 miljarder människor på jorden, tvungen att vara med i just det här pojkbandet? Och varför låtsades han bry sig om mig? 'Screw you!' hade jag lust att skrika åt honom. Jag bestämde mig för att ignorera honom resten av eftermiddagen och sen var det bara att hoppas på att vi aldrig skulle träffas mer.

Jag vände motvilligt upp huvudet från golvet igen. Varför plågade James mig så mycket? Lära känna ett pojkband. Kom igen! Jag riktade huvudet mot de fem killarna framför mig. Nonchalant drog jag blicken mot den första killen av den lilla raden de bildat. "I'm Liam!" Han log stort mot mig, Okej?

"I'm Harry”, sa en annan av killarna och log ett charmigt leende. Jag kunde urskilja två smilgropar vid sidorna av kinderna och hans lockiga hår verkade också vara en av sakerna som skiljde sig mot dem andras. Jag rynkade på näsan innan jag reflex mässigt drog min blick åt den nästa personen eftersom det var hans tur att säga sitt namn.

"I'm Niall!" Han var den enda som var blond av de fem killarna och hans dialekt verkade annorlunda mot de andra tvås. Jag suckade bara till och kollade ner på mina skor. "I'm Louis!" Jag kollade inte ens upp, jag hade redan sett honom. Hans hår var brunt och låg snett åt sidan, hans byxor var vinröda och hans ögon var i en blå nyans, jag kunde se ur ögonvrån hur pappa blev irriterad över att jag inte ens kollade på personen som hälsade på mig, men jag brydde mig inte. Vars var han när tiden ändå var inne att lära mig det? Borta. Jag skrapade tyst med foten mot det kala golvet innan hans röst ekade ut över det mahogny bruna rummet. "And I'm Zayn." Det var han, inte förens nu kollade jag upp igen och mötte de hasselnötsbruna ögonen. Men så fort våra blickar kraschade så kollade jag mot pappa som drog ut handen i en liggande position i luften för att få mig att säga något. Jag himlade stönandes på ögonen och kollade mot de fem killarna samtidigt som jag försökte att inte kolla i någons ögon allt för länge, definitivt inte de bruna som stod längst ut på det lilla ledet. Det här var så jobbigt. Jag snörpte lätt på munnen innan jag snabbt började prata.

"Am I supposed to care?" skrattade jag falskt fram och gav de ett snett leende. Jag kunde nästan se framför mig hur hela jag osade falsk omkring det lilla leende jag gav, kanske inte som person men leendet kunde de nog se att det inte var äkta. Jag ville verkligen inte att de skulle tro att jag brydde mig. För det gjorde jag inte.

”If you guys will excuse me, I just have to talk to Diamond for a moment.” James avfyrade ett falskt leende han med. “Sure”, svarade Louis med en lätt axelryckning och ett litet leende. James ursäktade sig en gång till och drog sedan med mig ut ur rummet och stängde dörren.

”What the hell do you think you’re doing?” Jag hörde på hans röst att han var väldigt irriterad nu.

Han hade ingen annan än sig själv att skylla. Jag hade livligt protesterat över att åka hit, men han hade tvingat med mig hit och nu fick han ta konsekvenserna.

”Nothing”, pressade jag fram mellan mina sammanbitna tänder.

”You have to stop this behaviour right now. “ Jag himlade med ögonen. James tog tag i mina axlar och tvingade mig att se honom rakt i ögonen. Sorg och ilska blandades ihop med den ljusblå färgen. “I’m serious, Diamond, this is not funny!” Jag slet mig loss från hans grepp. Ilskan bubblade över och orden exploderade ut ur min mun. ”Not funny?! You don’t even know what not funny means, do you? You left me and mum for ten years, ten fucking years and didn’t give a shit about us. You never sent me presents on my birthday, you never came to visit. You didn’t even lift up the fucking phone and call us!” Jag hade höjt rösten så pass mycket att jag nästan skrek. Den glada konversationen som hade ägt rum bakom dörren hade dött ut. ”That’s not funny”, avslutade jag, vände på klacken i precis rätt ögonblick som tårarna började rinna nerför mina kinder.

 

Jag lät min andra cigarett dala ner till marken innan jag mosade den under skon. Med den högra handen halade jag upp en ny ur fickan.

”That’s not good for you, you know.” Hans röst kom upp bakom mig precis då jag skulle tända cigaretten. Snacka om perfekt timing.

“Leave me alone”, fräste jag och drog in ett djupt bloss och kände hur mycket lugnare jag blev. Jag blåste ut röken och såg den försvinna bort. De grå slingorna som dansade tillsammans med vinden bildade ett fint mönster.

”Are you okay?” Han satte sig ner bredvid mig och jag flyttadeautomatiskt ett steg längre ifrån honom. ”I heard your conversation and I thought…”

”Haven’t your mum told you to not eavesdrop?” avbröt jag honom och lät mig själv titta upp och möta hans blick i några sekunder. Tindrandet i hans ögon hade slocknat och han såg ledsen ut. Men jag vägrade tycka synd om honom, särskilt efter att han nästan hade avslöjat att jag varit på fest och då hade jag fått glömma att någonsin mer kunna smyga ut ur huset. Så jag vände mig om så jag satt med ryggen mot honom för att slippa se hans ansikte. Med ett djupt andetag drog jag in ännu en dos giftig rök som sedan blåstes ut igen. Jag kände hans varma hand på min axel och jag skulle just skaka av mig den då jag kände hur han drog bort den.

Jag hörde hur han reste sig upp och lämnade mig kvar på parkbänken. Jag förde cigaretten mot munnen igen bara för att få bort de dåliga tankarna. 


WOOO, här kom killarna med in i bilden! :D

Ledsen att det tog lång tid att få upp kapitlet, men vi kände att killarnas presentation och allt det där skulle vara så bra som möjligt och därför la vi ner lite extra tid och planering på detta! :)

Den bästa Felicia har skrivit små deler lite här och var i detta kapitel (kan ni hitta vart? haha ;)) och utan henne hade inte detta kapitel gått att skriva, så applåder till henne! :D *entusiastiska applåder från min sida*

Men hoppas att ni gillade detta kapitel! Mer killar kommer in the next chapter som vi får se när det kommer ut :)

Klara xx


Fine - Part 6

 
 
Previously:
”You’re not gonna tell me your name?” Frågade han med två höjda ögon bryn och väntade på mitt svar genom att själv dra in ett bloss av sin egna cigarett. Jag släppte taget om greppet på cigaretten och lät den falla till marken, för att sen släcka glöden genom att gnugga på den med foten. Jag mötte hans blick igen och rätade till mig så att han skulle kunna se mig ordentligt. ”No, why should I?” Log jag kaxigt och gick mot samma håll som jag kom. 

Idag var det söndag, den dagen som jag själv – nästan alltid – spenderade genom att inte göra någonting. Då jag alltid slappade instängd på mitt rum och just nu låg jag i sängen och spenderade timmarna genom att bläddra längre och längre ner på twitter. Ingen av mina kompisar från Sverige har hört av sig som dom lovat, inte ens Victoria hade hört av sig och det sårade mig djupt. Det kändes som om någon högg mig med en kniv i bröstet varje gång jag tänkte på henne.

Hon var min bästa vän, hon som alltid hade tröstat mig när jag mådde dåligt, hon som jag berättade allt för och som i stort skett visste allt om mig. Vi hade spenderat nästan varje dag med varandra och nu när jag flyttat så har hon inte äns smsat mig och frågat hur jag har det här borta. Men inte äns det verkade hon viljla bry sig om.

 

Jag rätade snabbt till mig och ändrade position så att jag nu satt i den hederliga skrädddaren. Jag samlade snabbt in allt hår i händerna och trädde därefter upp mitt mörka hår i en slarvig hästsvans, som jag lät hänga fritt bakom skulderbladen. Jag hade legat här i snart två timmar och klockan närmade sig ett, pappa hade varit och kollat till mig tidigare men då hade jag bara låtsas sova och det funkade utmärkt för därefter gick han. Magen kurrade högt, jag suckade åt tanken att jag skulle behöva gå ner till nedervåningen där pappa just nu vandrade omkring. Jag hoppade smidigt upp från sängen och började gå med bestämda steg mot dörren, om jag nu skulle behöva bo här i något år till så skulle jag behöva träna på sånna här situationer. Jag trippade lätt ner för trappan och började direkt rikta mina steg mot köket. Till min lättnad var köket tomt, pappa hade antagligen redan ätit frukost och det skulle inte förvåna mig om han lyckats trycka i sig en lunch på det också. Jag tog fram ost, smör, skinka och bröd för att sedan börja smöra ett av bröden.

 

Igår hade jag kommit hem klockan halv två, alltså inte så jätte sent. Efter att ha stått och rökt utanför nattklubben så gick jag därifrån när den där killen Zayn fråga satt om jag tänkte säga mitt namn. Jag hade ingen anledning till det så dröm vidare. När jag sen gått ett tag åt samma håll som jag kommit så var jag helt lost, hade ingen aning vars jag var. Därför tog det några timmar innan jag kom hem igen, till det vita huset. När jag sen klättrat up för stupröret och lyckats ta mig in genom det öppna fönstret, så kunde jag se att allt låg på sin plats och att ingen pappa – jag menar James hade rotat omkring i mina saker i ett desperat försök i att försöka hitta mig. Jag hade verkligen haft tur, annars skulle jag nog på utegångsförbud i flera månader.

 

Jag skivade två ost bitar innan jag la dom på sin plats över skinkan – på smörgåsen. Jag tog fram ett glas, hällde upp apelsin juicen tills hela glaset var fullt och satte mig på en av köksöns svarta barstolar. Jag hörde steg närma sig ute ifrån vardagsrummet, jag svor till för mig själv och innan jag hann ta mig upp från stolen för att gå till mitt rum, så stod han framför mig med ett glatt leende. Jag gav honom en dryg blick innan jag började äta av mackan för att slippa prata med honom. ” Good morning, sleepy head.” Yttrade han sig i ett försök att låta rolig, jag ägnade bara en blick på honom innan jag kollade ner i bords skivan. ”Well… I just wanted to say that you have plans after school tomorrow.”  Han drog på smil banden igen och gav mig ett snett flin, jag höjde frågandes på ögonbrynen. ”What?”  Slängde jag otåligt ur mig, vad skulle han nu göra? Få mig att åka till något Zoo för att vi ska spendera mer tid tillsammans? Kommer inte på frågan.

 

 Han började lugnt packa in osten i plast påsen igen för att sen lägga den inne i kylen, han gjorde samma sak med resten av maten innan han svarade. ”You are going to follow me to my job!” Sa han och bredde ut ett brett flin på sina läppar, jag gav honom en lång blick för att kolla om han var seriös och det var han för det breda flinet blev bara större och större för varje sekund som gick. Jag höjde åter igen på ögonbrynen så att rynkor uppstod på min panna. ”No way.” Han skakade på huvudet och pressade ihop läpparna i ett sträck innan han svarade entonigt. ”You’re coming with me even if you want it or not, Diamond.” Ryckte han på axlarna som om han var helt oskyldig, han verkade inte vilja ge sig. ”Well I’m not coming home from school tomorrow then!” Svarade jag med ett irriterat tonfall och tog en klunk av apelsin juicen, James var snabb med att svara. ”I’ll pick you up.”  Sa han självsäkert och gav mig ett överlägset smile. ”Mhm? Which time? Ha!” Skrattade jag kaxigt fram och gick för att ställa glaset i diskmaskinen.Han skulle ändå inte veta när jag slutade. Han skrockade hest, varför var gubben så jävla envis för? Den enda grejen som jag nog faktiskt ärvt från honom. ”Three a clock. I’m sorry Diamond but you’re not gonna win this! You’re coming with me and thats it.” Log han fräckt och höjde på ögonbrynen i ett frågande ansiktsuttryck, ilskan kokade inom mig. Jag brukade inte ha ett så hett temperament men på senaste tiden så kunde jag inte råför att uttrycka mig med alltför arga känslor. Jag gav honom en kall blick och stormade ut ur rummet i samma sekund som jag skrek argt åt honom. ”Fine!” Jag hörde ett lågt skrockande komma från köket och jag gav ifrån mig ett högt stön av ilska och missnöje. Bara för att visa honom att jag inte tyckte om idén att behöva spendera en hel eftermiddag med honom på hans jobb.

 

-

 

Jag satte mig vid ett ensamt bord på lunchen. I den stora senapsgula lokalen så var dom flesta i min ålder här för att äta lunch, alla slamsade, pratade högt, skrattade, eller viskade med sina kompisar. Själv satt jag och grävde i den gråbruna fläskgrytan och försökte tugga i mig en kall potatis. Jag svalde motvilligt och kollade äcklat ner på den gula potatisen. Aldrig att jag tänkte äta det här. På bordet framför mig satt Josh Carwin och hans gäng. Dom var en hel drös med killar och jag hade bara uppfattat två av hans närmaste kompisars namn, Luca och Anthony. Luca hade blont spretigt hår ibland kunde det vara lätt vågigt vid sidorna och ibland stå åt alla håll. Han hade blågröna ögon och ett rätt överlägset flin som kunde få vem som helst att känna sig osäker om man inte räknade mig bland alla töntar på den här skolan, hur visste jag det här? Jo, för under den första dagen jag varit här så hade jag fått en hel del sånna leenden. Och jag kunde inte avsky dom mer. Anthony hade ungefär samma längd som Luca på sitt hår, ungefär någon centimeter över öronen. Men Anthonys hår var mörkt, mörkt brunt nästan svart och hade några lockar placerat runt sitt huvud, även om jag hade sett honom skratta någon gång under lunchen så var det ändå något mörkt som gömde sig inom honom. Det var nästan skrämmande. Josh själv var tjej magneten i skolan och var den killen alla tjejer skulle dö för, förutom jag. Han flörtade med alla tjejer på den här skolan. Alla. Han verkade bara vara irriterande och ha alldeles för bra självförtroende

 

Jag drog ut stolen i ett högt skärande ljud, men alla runt omkring mig var så upptagna med sig själva för att kunna höra det. Jag lämnade min disk och började gå mot utgången förbi några bord när jag hör bussvisslingen. Av ren reflex vänder jag mig om och får se Josh blinka snabbt mot mig innan han ger mig ett snett flin och hans blick vandrar ner längst resten av min kropp och sen tillbaka. Vad var det jag sa? Jag himlade med ögonen mot honom och vände mig om för att börja gå igen. Jag gick förbi mitt skåp, sket i att kolla schemat och gick istället direkt ut på framsidan av skolgården, ingen var här ute just nu. Antingen hade man lektion eller så åt man lunch. Jag drog upp drag kedjan och tog snabbt upp det lilla paketet fyllt med identiska cigaretter. Jag hade redan skippat två lektioner redan på förmiddan och att jag skippade en tredje brydde jag mig inte så mycket om, hellre satt jag här med bara röken som kunde tilltala mig. 


Hej! Förlåt för att kapitlet kom så sent! Ligger jätte efter med matten - det ämnet jag är bäst på, NOT.                   Plus att jag hade dans igår och att min lilla kusin fyllde fyra år och det kunde jag inte missa! Dansen slutade klockan fem i nio och därför han jag inte skriva så mycket än bara några meningar! Uppdateringen ska förbättras! 

 

Så, vad tycker ni om kapitlet? Feel freeeeeeee to comment! Vart rätt så nöjd med kapitlet, typ. Nu efter det här kapitlet kommer det börja hända grejer! OCH om ni KOMMENTERAR MER så känns det roligare att skriva! Man vill ju veta om inte sina läsare har dött på turen av att läsa våran novell av tråkhet! Puss på er, ses senare! Ska nog fixa med massa länkbyten och sånt! Klara håller på att skriva på det kommande kapitlet det kommer bli AmaZAYN! See what I did there? haha, kramis-pamis! (whuuuuut?)

 

Felicia<3

 


Thats not good for you - Part 5

 

Previously:
Jag såg en ledig plats bredvid några tjejer i min klass, men när jag tittade mot dem så vände de bara bort blicken. Jag hade en känsla av att mitt plötsliga försvinnande från matten inte hade så positiv effekt. Efter att ha gått något varv runt i den stora och senapsgula matsalen hittade jag ett bord som stod lite för sig självt i ett hörn. Jag ställde ner tallriken, drog ut stolen och satte mig ner. Jag lyssnade med halvt öra till det oändliga pratet och åt upp min lunch på bara några minuter.

Igår hade varit en katastrof, varför ska allt gå så jävla dåligt här i London? Inte för att det gick så mycket bättre i Sverige - min pappa drog när jag var sju och min mamma dog – men London brukade väll kallas för ”the city of happiness” eller massa skit? Det var rent utsagt bullshit, vem försökte de lura?

Det hade börjat dåligt och slutat dåligt. Rektorn hatade mig och det skulle inte förvåna mig om han fortfarande gör, han hade väl inte glömt den nya kaxiga tjejen på en natt? Skulle inte tro det.

Dessutom hade hela klassen blivit helt tagna av mitt plötsliga beteende på matten, det var tydligen hel omöjligt för dom att fatta att jag inte tänkte stanna kvar i det där klassrummet. Och nu? Jag var helt säker på att jag var det nya badasset i skolan, jippi! Gud vilken lycka! Nej, nu skulle jag säkert bli kallad till rektorn var tredje sekund och det var det sista jag ville, att möta hans feta tryne till ansikte igen.

Jag drog försiktigt bort en slinga från ansiktet och gav dator skärmen en sista blick, innan jag stängde locket i en lätt smäll. Vad skulle jag göra nu? Klockan var snart halv åtta. Jag hade redan ätit, vänner hade jag inte några utav i London och att umgås med pappa var helt uteslutet. Jag suckade lätt till innan jag klev upp från min liggande position i sängen och gick vidare mot fönstret. Med ett litet swosch drog jag bort gardinen som skymde utsikten. Jag blickade ut över mörkret och lät mina ögon vandra över den tomma gatan, den fuktiga asfalten glänste i det gula skenet från lamporna i mörkret och bildade en kuslig känsla. Träden blåste lätt till av en litet vindpust och skuggorna dansade mot den gråa vägen. Det var helt folktomt, vars höll alla hus? Klockan var inte äns åtta. Jag tänkte efter… De vuxna tittade säkert till barnen, låg dom på sin plats i sängen? Men det kunde inte alla göra och vars höll pensionärerna vägen? Dom kanske bjöd några på middag eller satt med sina nära och kära för att påbörja en kväll med bingo lotto? Jag bodde inte mitt inne i staden, det låg ungefär en kvart bort ifrån kvarteret jag bodde på. Men villa området kunde väl inte vara så livlöst? Vars var alla ungdomar? Jag tänkte efter igen, antagligen på fest. Jag log gillandes för mig själv. Det var precis vad jag skulle göra. Åka på fest.

Jag gick automatiskt fram till resväskorna som jag inte packat upp, allt låg istället som en samman pressad hög som jag letade i varje gång jag behövde kläder eller andra föremål. Jag började rota omkring. Längst ner i väskan visste jag att cigaretterna som jag tagit med från Sverige låg. Det var ingen idé att gå ner och försöka diskret ta med mig skinn jackan upp, pappa skulle märka mig ändå och i värsta fall undersöka jackans fickor efter något som han inte ville upptäcka. Jag puttade bort alla kläder och grejer som låg i vägen och fann cigarett paketet längst ner under ett par beiga sockar -som jag inte kunde komma ihåg jag senast använde. Jag log lätt för mig själv innan jag la paketet på sidan av väskan och började rota igen. Jag hittade byxorna som jag letat efter och slängde dom gråa mjukis byxorna bland högen för att sen dra på mig dom mörkblå jeansen. Jag rättade lätt till dom vid midjan, innan jag greppade tag i det närmaste plagget som råkade va en marinblå kofta. Exakt vad jag letade efter. Jag drog utan problem på mig den och pressade ner cigaretterna i dom knäppbara fickorna.

Längtade var ordet. Jag längtade efter att få känna den där känslan när jag inte behövde bry mig om någonting. Bara vara en i mängden. Jag gick vidare till toan och mötte kort därefter min blick i spegeln, för att sen kolla in resten av mig. Jag såg okej ut, jag var inte i modell skicket men jag var inte ful heller. Det lockiga bruna håret hade jag fått av mamma, ögonen också. Jag visste egentligen inte vad jag inte fått av henne, jag var mer tveksam över vad jag fått av pappa. Hon hade varit så vacker… hennes skarpa käkben hade alltid en perfekt skugga liggandes över sig och dom bruna ögonen glänste alltid av glädje och hopp. Hon hade alltid gjort det bästa av saken, vilket ibland kunde ha gjort allt värre. Till exempel när hon berättade att hon skulle dö inom en vecka. ”Tur att det inte var imorgon…? Visst?” Hon sa alltid sånna saker bara för att få mig att må bättre men det fick mig bara att må sämre. Så mycket sämre, varför kunde inte det ha varit någon annans mamma som drabbats av den hemska sjukdomen varför precis min? Jag ville inte det här, jag ville bara leva som jag gjort förut. Lyckligt. 

 

Jag hade gått i snart tjugo minuter och jag visste inte riktigt vars jag skulle gå. Jag hade frågat några innan vars närmaste natt klubb låg och dom hade bara gett mig en undrande blick och sen pekat åt höger. Åt det hållet var jag påväg nu och utan framgång släntrade jag fram på en av Londons många gator. Det hade börjat bli lite smått kyligt utan jacka och jag var helt vilse. Jag drog tätare omkring den tunna koftan runt kroppen och riktade blicken framför mig i mörkret. Lamporna lyste upp trottoarerna och jag kunde urskilja två gestalter röra sig i samma riktning som mig ungefär tvåhundra meter framför mig. En glimta hopp tändes upp inom mig, kanske skulle jag få ha lite kul ikväll ändå? Jag började gå snabbare så att dom två gestalternas ryggtavlor långsamt kom närmre mig, men inte för nära, dom fick inte se mig. På deras gång kunde jag lätt urskilja om dom var ungdomar eller inte. Dom var definitivt i min ålder, turen kanske var med mig ikväll? Dom svängde plötsligt till vänster och jag följde inom kort efter, vi kom upp på en stor gata med bilar som körde och människor som gick åt alla olika håll. Jag började inom kort gå snabbare för att inte tappa bort dom två gestalterna i stimmet av människor. Jag följde efter dom över ett övergångs ställe och jag fann mitt mål.  Det var flera människor utanför som trängdes för att komma ut eller in, alla hade fina kläder på sig och pratade högljutt. Det ryckte lätt till i mungiporna på mig innan jag inom kort riktade mina converse åt nattklubbens håll. På en stor skylt med vita stora bokstäver stod det, 333 Club, det såg väldigt populärt ut eftersom det var väldigt mycket människor, alla ville in.

 Jag ställde mig i kön och kollade mot dörrens håll, där stod det en man med en svart kostym och försökte organisera den stora gruppen, han verkade inte heller släppa in dom som var minderåriga för just nu stod han och argumenterade mot en grupp killar, dom såg inte ut att ens ha fyllt sexton. Om jag nu skulle lyckas ta mig in så var det min enda chans. Jag trängde mig fram mellan alla olika sorters människor och sick sackade fram för att sen höra ilskna grymtande från personer som jag trängde mig före. Jag tog några yttligare steg och han precis placera en fot innanför nattklubben innan vakten vände sig mot mitt håll. Jag vågade inte andas ut förräns hela jag var innanför nattklubben och jag såg att vakten inte hade kommit springandes efter mig.

Hela stället var proppfullt och det fanns inte en fläck i rummet där en människa inte syntes. Alla dansade, pratade, skrattade eller skrek. Musiken fullkomligen dånade ut ur högtalarna och bara känslan av musikens rörelse i rummet fick mig att börja tänka på henne. Hennes mörka lockar och perfekta leende, hur hela hon kunde lysa upp rummet av sin glädje till allt och alla. Jag började springa mot baren och när jag tog mig fram så ryckte jag tag i den första bästa drinken. Jag svepte snabbt i mig den och frågade om en ny, det sved i halsen på mig när vätskan rann ner för strupen. Killen som jag snott den från gav mig en arg blick och gick sedan där ifrån mumlandes om hänsynslösa ungdomar nu för tiden. Förlåt pappa?

Jag släppte ämnet och koncentrerade mig på den nya drinken som jag fått av bartendern. Det var samma drink eller kunde man säga shot? Det var en chock rosa vätska som låg i ett litet glas, det var inte mer än en klunk i glaset och det var till för att man skulle dricka upp dom snabbt för att få en liten extra kick. Jag förde glaset snabbt mot mina läppar och hävde i mig vätskan, det brann längst strupen, men jag lurade mig själv att det var gott. Jag var precis påväg att beställa en ny – innan min blick fördes mot kön. Den var oändlig och mer än någon minut orkade jag inte vänta. Nu när jag inte var full och kunde urskilja musiken i mina öron så ville jag inte vara här längre. Det fick mig att må dåligt, musiken pressade ner mina tankar om mig själv. Allt var mitt fel… Innan jag hann göra nå mer så visste jag exakt vad jag behövde. Jag joggade mot dörren mellan alla fulla människor. Vissa är bara här för att umgås och ha kul medans andra bara är här för att dom är för beroende för att kunna slita sig från tanken av alkohol i närheten.

Jag trängde mig igenom en stor grupp av högt skrattandes medelålders kvinnor och fick några konstiga blickar innan jag nådde dörren. Vakten var inte ensam längre utan hade en annan kille bredvid sig av anledningen att kön hade blivit ännu längre, ena killen stod och försökte förklara via en stor vit megafon att det är fullt hus och att inga fler tar sig in, medans andra killen försökte organisera gruppen och hindra personer från att smyga in. Jag gav dem en medlidsam blick, innan jag rundade hörnet och hamnade på en tom gata vid nattklubbens vägg, där jag kunde vara ensam. Jag andades lätt ut, och lutade mig mot den rödbruna tegelväggen. Jag fiskade upp det röd, vita paketet med den svarta texten ”Marlboro” stämplad i mitten av det. Jag drog snabbt upp en av cigaretterna och tändaren inifrån paketet och mötte återigen den lilla skylten på baksidan. ”Rökning dödar” Stod det med svarta feta bokstäver. Jag ignorerade dom två orden och la ner paketet i fickan igen för att sen snurra på det silvriga hjulet på den lila tändaren. Det sprakade plötsligt till och en orange liten låga flammade upp, jag förde tändaren närmare munnen och cigaretten för att sen se glöden spridas i cigarettens yttre. Jag drog in ett stort bloss av den giftiga röken och ut kom en ljusgrå slinga av rök som direkt drog sin kos upp mot den mörka stjärn himlen. Jag förde cigaretten mot munnen igen och riktade min blick mot marken. Bredvid mig någon meter bort stod ett par andra skor, förskräckt tittade jag upp och mötte ett par bruna ögon, dom kollade undrandes på mig.

Hans skarpa käkben låg i en mystisk skugga i det gula ljuset från lamporna och hans ögon tindrade lätt till varje gång jag tittade in i dom.  Det påminde mig om stjärnorna. Jag skakade lätt av den plötsliga tanken och kollade på resten av honom, jag försökte att inte att vinkla huvudet så att man inte såg att jag kollade in honom. Han hade mörkbrunt hår nästan svart och av vad jag kunde se i mörkret så hade han några blonda strån längst fram i luggen, antagligen färgat. Han såg bra ut, verkligen. Som en Calvin Klein modell i mina ögon. Men jag litade inte på någon nu för tiden så aldrig att han skulle få komma i närheten av mig. Jag drog in ett djupt bloss av cigaretten och bara några sekunder efter kom röken slingrandes ut ur min mun, jag hade redan riktat blicken framåt och hoppades på att han snart skulle gå så att jag skulle få vara ifred med cigaretterna. Men tydligen så ville han något för jag märkte att han – precis som jag – stått och kollat på mig ett tag. Jag valde att ignorera det och bara röka, inte tänka på killen bredvid.

Några till minuter gick och tystnaden växte som ogräs mellan oss. Ingen sa något, vi bara rökte. Jag hade hoppats på att han skulle gå men det hade han inte gjort och jag hade inte några planer att gå in till nattklubben igen. Så jag antog att jag var tvungen att stå ut med honom i några minuter till. Ogräset växte allt mer och mer, men tillslut klippte han av det i en enda mening. "Thats not good for you, you know.”  Hans röst lät så fin i den mörka natten under dom dansande trädkronorna, men orden som han sagt var rent utsagt bullshit, har han märkt att han själv står med en giftig pinne mellan fingrarna? Även om han hade riktat frågan åt min ålder eftersom han på något sätt kanske såg att jag inte var arton, så blev jag irriterad. Jag fnös till och mötte nonchalant hans blick innan jag riktade den fram igen, ryckandes på axlarna. ”It’s not good for you either.” Svarade jag fnysandes med en nonchalant ton och en tystnad spred sig över oss igen, jag suckade och kollade återigen upp mot stjärnorna. En av dom lös extra starkt och jag kunde inte förmå mig att undra om det var mamma som väntade på mig där uppe. Men innan jag han tänka nå mer så avbröt jag mig själv genom att föra cigaretten mot munnen. Dra in ett bloss, andas ut. Dra in ett bloss, andas ut. Varför kunde jag inte bara komma över henne? Glömma henne totalt, hon hade ju ändå lämnat mig. Fuck. Jag tänkte på henne igen. Dra in ett bloss… andas ut.

Jag kollade åt vänster och mötte dom bruna ögonen och vände snabbt tillbaka blicken och koncentrerade mig på mina orangea converse. Dom hade börjat bli väldigt slitna nu för tiden och aldrig skulle jag hitta ett par som passade mig bättre. Plötsligt klipptes tystnaden av igen och killens röst ekade ut över gatan återigen. ”I’m Zayn.” Jag vände min blick mot hans, han hade ett litet leende lekandes över läpparna så att hans perfekta vita tandrad syntes. Han såg väldigt glad ut över sitt beslut över att säga hans namn som om något väldigt bra hade hänt. Jag nickade smått, ”Okay.”  Han log först uppmuntrande mot mig, men sen när hans glada ansiktsuttryck snabbt förvreds till frågandes och han förstod att jag inte tänkte svara så började han prata igen. ”You’re not gonna tell me your name?” Frågade han med två höjda ögon bryn och väntade på mitt svar genom att själv dra in ett bloss av sin egna cigarett. Jag släppte taget om greppet på cigaretten och lät den falla till marken, för att sen släcka glöden genom att gnugga på den med foten. Jag mötte hans blick igen och rätade till mig så att han skulle kunna se mig ordentligt. ”No, why should I?” Log jag kaxigt och gick mot samma håll som jag kom. 


Hejsan på er! Jo, som min fina Klara berättade tidigare idag! (Visst var hon söt? Naaaaaaaaw)
Så har jag verkligen kämpat med det här kapitlet för er och själv vart jag faktiskt inte så jätte nöjd, inte med collaget heller. Som hon sa så satt jag uppe till klockan kvart i tre! Men bara så ni vet så har jag verkligen kämpat för just det här kapitlet och hoppas att ni tycker om det! Jag älskar er, you know<3
 
Ett kapitel kommer nog imorgon, tror inte jag hinner ikväll och om jag gör det så har ni väldigt tur! 
Puss på er. 
 
Felicia tha master<3

 


The new girl - Part 4

 
Previously:

Jag svär lågt för mig själv, jag har inga pengar med mig. Jag skulle kunna få tag i ett av paketena med hjälp av snatteri men det är alldeles för mycket folk i butiken och om jag kollar omkring lite extra så kan jag finna några övervaknings kameror i några av hörnen. Jag slår mig själv hårt för pannan och går ut från kiosken och väljer att gå över övergångstället som är precis framför kiosken. Jag tänker inte gå hem på ett tag i alla fall, kanske jag kan ta mig in via bakdörren senare ikväll. 


Jag drog ett djupt andetag innan jag tog tag i det stora trähandtaget och drog upp den tunga dörren. Lukten som först slog emot mig var en söt lukt, troligtvis en blandning mellan tuggummi och parfym. Det första jag såg var en massa elever som rusade omkring som en flock förvirrade hönor. Skåp slogs igen, material tappades och folk krockade. Efter några minuter var det folktomt i korridoren. Jag blev förundrad över hur snabbt alla tog sig till sina lektioner. I Sverige var det nästan ingen som brydde sig om att komma i tid till lektionerna och kom oftast precis innan dörren till klassrummet stängdes eller någon minut efter. Jag har alltid varit den där som kom i tid, enda tills mamma dog. Sen dess har jag antingen skolkat eller kommit en halvtimme försent.

Nu när det bara var jag kvar, så kunde jag se hur det såg ut. En lång korridor med vita väggar och grått stengolv sträckte ut sig framför mig. Flera hundra blå skåp stod längs med väggen så tätt ihop som möjligt. På vissa ställen hade de tagit bort ett skåp för att istället ställa dit en drickfontän. Det fanns inte så mycket intressant att se, så med ganska så raska steg började jag min resa mot rektorsexpeditionen. Den långa korridoren tycktes vara oändlig och jag konstaterade att jag skulle lätt hitta vilse eftersom allt såg exakt likadant ut. Vid alla dörrar satt en skylt. Jag passerade två ”Home Economics”, två ”Chemistry” och sju utan skylt som jag antog var hemklassrum innan jag slutligen kom fram till en dörr med skylten ”Principal”. Jag lyfte handen utan att tveka och knackade på dörren tre gånger.

”Come in!” hördes en röst inifrån rummet. Jag tryckte ner dörrhandtaget och dörren gled upp. Där inne var det enormt, verkligen ENORMT. Det fanns minst sju bokhyllor av mörkt, glänsande trä proppade med böcker i alla färger som såg ut att vara orörda. På andra sidan av rummet fanns två fönster som räckte från tak till golv och på varsin sida av de stod två stora krukväxter. Vid mina fötter började en mörkröd matta som slutade borta vid fönstret. Ungefär i mitten av rummet stod ett stort skrivbord med en dator på och prydliga högar med papper och framför skrivbordet stod en olivgrön fåtölj som troligtvis var till för gäster. En medelåldersman med ganska, kort brunt hår – som för tillfället såg rätt så flottigt ut – med några enstaka grå slingor i och svarta, smala och kantiga glasögon satt bakom skrivbordet och skrev på sin dator. När jag stått i dörröppningen en stund tittade han upp från datorn.

”Please, come in”, sa han och log vänligt mot mig. Jag tog ett steg in, stängde dörren, gick fram till den lediga fåtöljen och slog mig ner. Jag fick syn på metallnamnbrickan som stod på bordet med orden ”Principal Dyce” på.

Principal Dyce – som han tydligen hette – tog av sig glasögonen, lutade sig fram och la de på en hög av papper innan han öppnade munnen.

”Welcome, welcome, you must be miss Abernorth.” Han log ännu mer mot mig. Jag började hata den här mannen mer och mer.

“Yeah, but most people just call me Diamond”, sa jag kallt. Dyce reagerade på mitt sätt mot honom och jag såg hur han pressade ihop läpparna innan han började igen med nästan samma kalla ton som jag använt.

”Well, miss Abernorth, at this school we call our students by their surname. If you’re not okay with that, there are plenty of other schools in London.”

Jag sa ingenting utan satt bara på min stol helt orörlig och svor i mitt huvud över denna helt värdelösa rektor. Dyce drog ut två papper ur en av högarna.

”Here’s your schedule and here’s a map of the school. You have locker 341.” Han räckte över papperna och kollade sen mot datorskärmen och jag tog det som ett tecken på att han ville att jag skulle gå. Jag tog mina papper, reste mig upp och promenerade ut ur rummet. Perfekt. Min första dag på en helt ny skola i ett helt nytt land och jag var redan ogillad av rektorn. Jag studerade schemat. Matte. Jag suckade.

 

Efter att ha irrat runt i skolan en stund hittade jag till rätt klassrum. När jag öppnade den tråkigt grå dörren såg jag hur alla blickar vändes nyfiket mot mig. Framme vid katedern stod en rätt så ung kvinna med kastanjebrunt hår som var uppsatt i en knut. Hon hade på sig en färgglad, åtsmitande tröja, ett par svarta jeans och på fötterna hade hon ett par pumps.
”Oh”, sa läraren och jag kunde höra på henne att hon inte hade koll på vad jag gjorde där.

”Uhm… I’m Diamond Abernorth…?” sa jag osäkert.

“Oh, you’re the new girl!” Läraren sken upp och gick fram till mig. ”I’m mrs. Stanwood. Why don’t you introduce yourself to the class?” Hon knuffade fram mig till katedern och ställde sig sedan bredvid mig.

”Uhm… as I said, I’m Diamond”, började jag och försökte att rikta blicken mot något annat än de tjugo eleverna som satt och stirrade mot mig. ”I come from Sweden. There’s not much more to say.” Jag sneglade mot läraren och gav henne en osäker var-det-tillräckligt-blick och fick en kort nickning till svar.

”Is that why you’re so hot?” hördes det från andra sidan klassrummet och jag vred reflexmässigt på huvudet för att se vem det var. Det var en kille med rufsigt, mörkt hår och ljusa ögon som hade ett stort leende på läpparna. Jag gav honom en äcklad blick.

Något annat som fångade min uppmärksamhet var det blonda tjejen som satt en bänkrad framför killen som stirrade surt mot mig. Hon satt rak i ryggen och hade händerna knäppta på bänken. Håret var uppsatt i en stram hästsvans och hennes smink såg ut att vara perfekt ditmålat.

”Okay, miss Abernorth, you could go sit down next to miss White.” Jag såg hur den strikta tjejen satte sig nästan ännu rakare i ryggen när hon hörde ”miss White” uttalas, så jag antog att det var hon. Med långsamma steg gick jag fram till bänken och satte mig ner med en duns. De flesta ögonen var fortfarande riktade mot mig, men vändes bort mot tavlan när mrs. Stanwood började rita upp något på tavlan. Jag lyssnade inte så mycket på genomgången utan satt mest och koncentrerade mig på andra saker. Som att knäppa med fingrarna, eller studera papperna på anslagstavlan som var uppsatt på den babyblå väggen. Jag lånade min bänkkamrats penna utan att han frågat om lov för att rita några ointressanta smileys på den ljusbruna bänken. Några gånger snurrade jag runt för att se mig om i klassrummet. Jag lade märke till små detaljer på det här sättet, till exempel att springorna i panelen längst bak i klassrummet var mörkblåa eller att längst inne i ett hörn var golvet lite mörkare brunt än resten. Annars såg det ut som ett helt vanligt klassrum. En Smartboard, en vit tavla, några fönster, en kateder, två bokhyllor, anslagstavlan och en massa bänkar och stolar förstås. Jag snurrade pennan mellan pekfingret och långfingret. Det hårda träet påminde mig om cigaretterna som jag på samma sätt brukade rulla mellan fingrarna. Jag kände efter i bakfickan. Mina fingrar stötte emot den hårda metallen som tillhörde den röda tändaren och cigarettpaket som jag hade köpt igår. Nästan oanvänt. Läraren skulle just skriva upp ännu något mer på tavlan när jag ställde mig upp. Stolen skrapade mot golvet och alla vände sig mot mig med förvånade och förvirrade ansiktsuttryck.
”Is there something you want to…” Mrs. Stanwood hann inte avsluta meningen innan jag hade promenerat ut ur klassrummet och smällt igen dörren bakom mig.

 

Jag drog tummen längs med det silvriga hjulet och en låga flammade upp. Jag förde den till cigaretten i min mun innan jag lät lågan slockna och stoppade ner tändaren i bakfickan igen. Utan att tveka drog jag in ett djupt bloss innan jag blåste ut igen och såg den grå röken försvinna med vinden. Jag satte mig ner på en hård och kall bänk och började skrapa med fötterna mot asfalten. Just då önskade jag att jag bara kunde försvinna, flyga bort från allt eller sjunka ner genom marken och aldrig mer komma tillbaka. Men hur mycket jag önskade så kunde jag inte.

 

Med några lätta drag med sleven genom klegget i grytan förstod jag att den så kallade köttfärssåsen var oätlig. Men jag var hungrig, så ändå slevade jag upp en massa spaghetti och sås på min tallrik. När jag spanade efter någon plats att sitta kunde jag se att nästan alla bord var fulla. Jag såg en ledig plats bredvid några tjejer i min klass, men när jag tittade mot dem så vände de bara bort blicken. Jag hade en känsla av att mitt plötsliga försvinnande från matten inte hade så positiv effekt. Efter att ha gått något varv runt i den stora och senapsgula matsalen hittade jag ett bord som stod lite för sig självt i ett hörn. Jag ställde ner tallriken, drog ut stolen och satte mig ner. Jag lyssnade med halvt öra till det oändliga pratet och åt upp min lunch på bara några minuter.


Hope you enjoyed part 4 :) Mer kommer snaaart :D

Feel free to comment xx

Klara