weloveoned.blogg.se

Previously:

”Louis!” Än en gång vaknade jag upp ur mina funderingar av en röst och av att en hand höll på att skaka min axel.

”Stop Diamond”, mumlade jag utan att tänka mig för och tystnaden efter att jag sagt min mening var höjden av awkward. Givetvis var det Harry som hade ropat igen, det var Harrys hand och inte Diamonds. Harry, Niall och till och med Liam satt och stirrade på mig med stora ögon.

---

Diamonds perspektiv:

Jag tog upp en cigarett och en tändare från det rödvita Marlboro paketet och inom bara några få sekunder så hade en orange glöd spridit sig i ena änden av den vita cigaretten. Förut så hade min själ haft en glöd som cigarettens, nu var det som om allting slocknat. Det var som om någon lika enkelt som att fimpa en cigarett hade fimpat min egna glöd.

Jag drog in ett djupt andetag av röken och höll den inne för några sekunder innan jag lät den fara med vinden. Jag gjorde samma sak ytterligare några gånger innan jag rundade ett hörn. Längst nere av gatan jag befann mig på såg jag en Starbucks skylt. Jag hade aldrig ens föreställt mig att jag en helt vanlig dag skulle vandra omkring utanför Starbucks. De som bott här i hela sitt liv tycker nog inte det är så stort men jag måste erkänna att jag tycker det är ganska coolt.

Jag bestämde mig för att ta någonting att äta därifrån. Jag var vrål hungrig och nu när jag ändå befann mig vid Starbucks så kunde jag ju faktiskt ta mig en titt inne i caféet också. Jag skrapade cigarettens ena kant mot den grå asfalten och såg till så att glöden hade släckts innan jag gick iväg för att köpa någonting från den kända kaffekedjan. Undrade om jag skulle tycka om det. Jag tycker om kaffe ibland, när jag är sugen på det. Men det är väldigt sällan, men man kan väl köpa mackor och bakelser där också, eller? Grejen var att jag faktiskt inte hade någon aning. Jag tog några sista steg innan jag möttes av en söt, men samtidigt salt lukt. Den saltsöta lukten blandades med den fräna lukten av kaffe som osade från alla hörn av det stora rummet, men efter ett tag så vande man sig och tillslut tänkte man inte alls på det.

Undra vad de på skolan gör? De har säkert kemi eller något annat som vi egentligen inte har nytta av efter skolan. Jag fattar egentligen inte varför man är tvungen att gå på varenda lektion – varför man inte kan välja själv vilka man vill gå på? Det kanske är för att om man skulle kunna göra det så skulle ingen komma på någon av lektionerna tillslut. Haha, losers. Snart så kommer väl ingen vilja utbilda sig till lärare ändå så skolorna kommer inte ha tillräckligt med lärare och skolorna kanske blir tvungna att stänga ner? Snart kommer alla vilja bli Taylor Swift eller Johnny Depp. Ingen kommer vilja bli en skomakare eller mekaniker, snart kommer alla vilja bli superkända designers eller uppfinnare av populära appar, vilket ingen kommer förstå att inte alla kan bli. Antingen är man född för att bli någon eller inte.

Jag beställde en macka med ost och parmesanskinka och någon vit dressing. Hon i kassan log mot mig med sina vita blänkande tänder samtidigt som hon räckte mig den inplastade mackan och sa att jag var välkommen åter. Jag gjorde ett försök till ett leende men det blev mest en ryckning i mungiporna och jag bestämde mig för att nicka till henne som ett svar istället för att behöva säga någonting. Jag vände mig om och lät en sista blick vandra omkring i rummet innan jag trängde mig igenom den halv långa kön som nu bildats och gick ut på trottoaren. Jag ställde mig med ryggen mot det stora glas fönstret in till Starbucks och iakttog bilarna som körde omkring framför mig. Dom körde i två linjer, vissa bilar åkte åt höger och vissa åt vänster, vissa svängde och vissa fortsatte rakt fram.

Direkt när jag blir myndig så tänker jag resa tillbaka till Sverige, jag vet att mamma skulle bli glad på mig då. Jag är helt säker på det.

 Jag vandrade fram och tillbaka med blicken över gatan några gånger, för att komma ihåg vars jag befann mig och hur jag kom hit. För att kunna gå hit igen. Samtidigt som jag pressade ner min macka i väskan, försökte jag komma ihåg alla butiker runt omkring, i vilka riktningar alla gator gick och hur alla färgerna runt omkring i området på något sätt matchade varandra. Jag tog en sista blick över gatan och vände mig om mot kaffekedjans stora fönster och kollade in i butiken. Jag kollade på praktiskt taget allt som fanns att komma ihåg i butiken och försökte nu notera olika saker på de små svarta borden. Inom några sekunder märkte jag hur bordets ägare stirrade på mig.

 

Liams perspektiv:

 

Min blick fastnade på figuren som nyss hade klivit ut från Starbucks. Hon stod med ryggen mot oss så det enda man såg var det långa, mörka och vågiga håret som hängde ner över den svarta skinnjackan som prydde hennes slanka överkropp. Ett par jeans med relativt mörk färg satt tajt runt hennes ben och på fötterna hade hon ett par orangea Converse. Det var som om jag hade sett personen någonstans förut, därför störde det mig att jag inte kunde sätta fingret på vart. Louis – som hade ännu mer högljutt än förut, börjat klaga på priserna på Coca Cola nu för tiden – avbröt sig själv mitt i en mening när han såg att jag tittade på någon. Genom att granska hans ljusblå ögon som var uppspärrade i förvåning och hans kropp som såg ut att ha frusit fast i en konstig position kunde jag förstå att han visste vem det var. Allas ögon var nu på personen som slängde lite lätt med håret, samtidigt som hon hade tagit ett hårt grepp om väskan i högra handen och mackan i den andra som hon försökte pressa ner i läderväskan.

”Guys, isn’t that…?” Louis fråga vart besvarad när figuren vände sig om och blottade sitt ansikte. Hela bordet stelnade till och inom några sekunder så hade alla fem fullkomligt rusat mot dörren, allas uppmärksamhet inne på Starbucks var riktad mot oss och det var nog det sista vi behövde just nu. När vi kommit ut från dörren så började vi direkt att springa mot det håll Diamond sprungit. Hon var ungefär tio meter framför oss i desperata försök att kunna ta sig ifrån oss. Vi tänkte inte låta henne komma undan. Borde inte hon vara i skolan?

Vi sprang längst den långa gatan Starbucks låg på. Den verkade aldrig vilja ta slut. Vi hade tagit oss några meter närmare henne men inom bara några sekunder så hade hon gjort en tvärsväng runt ett hörn och in på en annan gata och oförberedda som vi andra var så sprang vi efter i ett kaotiskt led. Bara en tanke cirkulerade i mitt huvud: vi måste få tag i henne. För jag är helt säker på att det här inte är stället hon borde vara just nu. Det som oroade mig lite var att vi drog till oss för mycket uppmärksamhet och vem vet vad som skulle kunna hända? Men det var bara jag som oroade mig om det för dom andra killarna såg ut att kunna betala en hög summa pengar för att få tag i Diamond så ivriga var dom att få höra hennes spydiga kommentar och få se hennes min när dom äntligen har fått in henne i deras lilla fälla. Det är ganska kul för även om hon är allmänt sur och kaxig mot oss så gillar vi det ändå. Hon behandlar oss på ett sätt vi inte upplevt förut. Hon skriker inte rakt upp i vårat ansikten och försöker sig inte på att stjäla något av våra ägodelar för att sen visa och skryta för sina vänner.

Vi rundade ytterligare ett hörn och vi alla sex var snart trötta och andades tungt, men ingen av oss hade slutat springa för Diamond befann sig fortfarande några fem meter framför oss. Som oss – var hon också utmattad efter våran lilla spring runda. När hon minst anade det hade Louis taget ett snabbt språng emot henne. Han tog sats och hoppade mot henne med utsträckta armar. Han hamnade rakt över henne och oförberedd som hon var slog hon stort upp ögonen i panik och försökte få av honom från henne.  Han rörde sig inte en centimeter. Han låg bara kvar som om det var fullt normalt att en vuxen man låg över en minderårig tjej – mitt på gatan i London. Nu när jag tänkte på det så lät det som om jag nyss beskrivit en offentlig väldtäkt. Jag svär, det här var inte fallet!

När vi äntligen återfått andan medan Louis kämpat att hålla Diamond stilla under honom så kunde vi äntligen andas i normal takt igen och vi kan nu ta oss en ordentlig titt på dom två personerna framför oss liggandes på marken. Eftersom ingen annan gjorde - eller hade gjort - så kollade jag runt omkring oss för att se om vi hade dragit till oss någon oönskad uppmärksamhet. Som tur var hade inte några fans – som jag kunde se – fått syn på oss.  Jag stod och spanade ut över gatan vi befann oss på för att kolla efter paparazzis den här gången, men mina tankar avbröts av ett högt ilande skrik som kom underifrån. Min blick riktades direkt mot Louis och Diamond som fortfarande låg ner i en liten hög på den grå asfalten. Diamond låg stel som en pinne under Louis som med panik i blicken försökte stoppa henne från att skrika genom att pressa två händer över hennes mun. Men hon slängde åt alla möjliga håll och riktningar med huvudet så han inte hade möjlighet till det.

”RAPE! SOMEONE HELP ME! HELLO? RAPE! RAPE!” skrek hon högt med sin starka röst. Det skulle varit en mycket rolig situation om vi befann oss i James hus just nu, men grejen var  att det gjorde vi inte. Och oönskad uppmärksamhet drogs till oss genom hennes ord. Det skulle inte förvåna mig om en hjord med skrikande fans skulle komma emot oss vilket ögonblick som helst. Det här var inte bra. Jag stod nu och skakade på huvudet för att rikta min fulla blick mot varje riktning, minst tre gånger var tionde sekund. Jag menar, om en skara fans skulle komma springandes måste man ju vara beredd. Men några fans kom aldrig för innan något sånt skulle kunna inträffa så hade Louis fått tyst på henne, genom att trycka sina händer mot hennes mun där orden kommit ifrån och skratten från Niall och Harry – som inte hade fått panik – tystnade tillslut. Jag andades tungt ut, hon kan då inte vara så rädd för uppmärksamhet. Men en sak undrar jag, är hon alltid såhär? För om hon är det – kaxig och avvikande mot allt och alla – har hon några vänner?

Återigen så avbröts mina tankar av ett ilande skrik – den här gången var det inte Diamond som skrek, den här gången var det Louis. Anledningen till att hans skrik var Diamond – som inte tvekat en sekund och bitit honom hårt i handen. Hon bet till ytterligare lite hårdare och släppte sedan taget om handen för att, återgå till att försöka knuffa bort Louis igen – som såg ut att försöka få bort smärtan som uppstått i handen, genom att skaka den en liten bit ovanför marken. Trots att det så fick inte Diamond av honom. Det såg ut som om han inte ens märkte att hon försökte knuffa bort honom. Han verkade för några sekunder vara i sin egna lilla värld.

Tillslut så tröttnade Diamond och riktade sin blick mot oss fyra killar som inte låg på marken. Hon kollade surt och befallande på oss. Hennes ögon riktade sig mot en och en, men ingen av oss gjorde ett tecken på rörelse eller ett tecken på att någon av oss var på väg att hjälpa henne. Hur länge hade de legat där egentligen? Tre, fyra minuter? Jag svalde ett leende och behöll ett försök till ett allvarligt ansiktsuttryck och knackade Louis på axeln så att han sedan kunde flytta sig ifrån henne, vilket han gjorde. Jag hjälpte Diamond upp på fötter och ställde mig sedan bredvid henne för att vara beredd på att springa efter henne om hon gjorde något tecken på att smita igen. Men smartare än så visste vi alla att hon var, så hon sprang aldrig. Men för säkerhets skull tog Zayn ett grepp om hennes arm för att hindra henne ifrån att springa iväg om hon hade planer för det. Det hade hon antagligen haft, för hon vart inte speciellt glad av hans kontakt. Hon var säkert inte glad över att vi fått tag i henne heller…

”Fuck me.”  sa Diamond missnöjt samtidigt som en tung suck slapp ur hennes ljusrosa läppar. Vi hade nu börjat gå längst gatan igen och Zayn som var närmast henne var snabbast med att svara.

”I don’t wanna fuck you.” sa han med en seriös ton och med en rynkad panna. Alla av oss som hade hört vad han sagt visste att han var sarkastisk, men det betydde inte att det var onödigt sagt och att Diamond inte skulle bli sur av det. Vissa skulle ha skrattat och vissa skulle ha reagerat på andra sätt. Diamond sätt var jag konstigt nog inte så förvånad över att se. Hon tog upp sin fria hand och pekade det mittersta och längsta fingret mot honom i en ful gest. Jag suckade åt deras barnsliga beteende. Han däremot blev mer förvånad och rynkade först frågandes ögonbrynen mot henne, men sprack sedan upp i ett roat leende. Han såg ut att njuta av att ha vunnit konversationen och Diamond var som vanligt missnöjd och irriterad.

Vi hade nu gått över ett övergångsställe och befann oss snart vid parkeringen där våra bilar stod och väntade på att få köras. Diamond som kollade åt ett annat håll märkte inte hur Zayn fortfarande kollade på henne med ett litet flin på läpparna och var road åt hennes bitterhet. Men när hon sen vände sig om så hoppade hon till av förvåning i Zayns grepp som inte kunde låta bli och började skratta. Först så kunde jag se hur en ljus rosa färg bildades på hennes kinder som hon snabbt såg till att dölja med sitt hår. Hon kollade noggrant så att ingen hade sett det av oss, själv så låtsades jag som ingenting. Diamond rodnade, det kunde jag aldrig tro! tänkte jag innan jag iakttog de två mörkhåriga personerna framför mig igen. Hon stirrade nu med en intensiv blick på honom och såg ut att överväga vad hon skulle säga. Jag hade ingen aning vad hon var påväg att säga om jag skulle vara helt ärlig. Hon är så svår att läsa, så sluten även om hon alltid beter sig på ett sätt, så är det något som får henne att knuffa ut hela omvärlden och leva inom sin egna lilla bubbla. Hon pratar med oss och reagerar runt saker omkring oss. Men det är alltid som om hennes tankar är helt någon annanstans och att de är svåra att få placerade någon annan stans.

”Rule number four.” sa hon tillslut. Zayn som hon sagt det till förstod ingenting. Men efter några sekunder så hade det klarnat upp för honom och han rynkade sin panna i en road min. Vi andra som lyssnade på deras lilla samtal hade inte fattat lika snabbt som Zayn men efter ett tag hade jag förstått vad hon menade och Zayn hade precis öppnat munnen i att säga någonting då jag hann stoppa honom. Vad han än tänkte säga visste jag inte men det kändes på något sätt inte bra.

”Zayn, don’t.” sa jag med en allvarlig ton och kollade på han med en seriös blick. Han höjde frågandes ögonbrynen, men gjorde som jag sa och lät Diamond vara.

 

Diamonds perspektiv:

 

Hur ska jag ta mig här ifrån? Bort från hans grepp? Fatta hur jobbigt det är att ha någon som håller ett vakande öga på dig hela tiden och du kan knappt kliva in i bilen själv? Jag är ingen bebis. Men det stora problemet var att jag inte visste hur jag skulle kunna smita mig ifrån hans grepp. Om jag bara kunde få honom att hålla lite lösare kring min arm så kanske jag kunde komma loss från honom.

Plötsligt poppade en idé upp i mitt huvud... Jag var inte så säker om det skulle kunna funka. Det skulle vara väldigt pinsamt om det inte gick, men om planerna i mitt huvud gick som planerat skulle jag kunna smita ifrån dem igen. Ännu en sak jag var orolig för var att Louis skulle komma utrusande från bilen och slänga sig över mig igen.

Jag vände mig om i Zayns grepp och placerade min lediga hand på hans muskulösa bröst. Han spände sig förvånat under min hand. Men jag följde min plan och mötte hans bruna frågande ögon med ett försök till en förförande blick. Jag drog mjukt min hand längst hans bröst och upp mot nyckelbenen tills jag nådde till hans nacke där jag placerade mitt grepp. Jag hade inte tagit bort min blick från hans och jag började långsamt närma mig. När jag bara var några centimeter från hans läppar och hans grepp om mig försvagats så tog jag sats och sprang snabbt i från det hemska ögonblicket som nyss hade odlats mellan mig och Zayn. Usch. Fy. Det där få aldrig hända igen. Det där var den sämsta planen jag haft, nånsin. Om någon ska få min första kyss så är det då inte han. Som det ser ut just nu så kommer jag nog vara singel resten av livet, men det gör nog ingenting. För då behöver jag inte få mitt hjärta krossat som alla får i slutet, för alla hej slutar med ett hejdå.  

”Diamond, come back here right now!” hörde jag Liam högt yttra sig med en allvarlig röst. Han lät irriterad och trött på att jag alltid försökte komma så långt ifrån dem som möjligt. Men vid det här laget så borde de alla fem veta att jag inte är så lätt att handskas med och att de inte äger mig och kan därför inte bestämma över mig. Stuck-up popstars är vad de är.

Jag fortsatte att springa allt vad jag hade nerför den lite sluttande trottoaren. Det var inte så mycket folk på just den här trottoaren men jag var ändå tvungen att sick-sacka runt alla personer och jag blev snabbt andfådd och trött på grund av solen. Även om det var höst så var det rätt så varmt. Jag kunde urskilja någon snabbt komma klampandes bakom mig, antingen var det någon av killarna igen eller så var det bara mina tankar som försökte sig på ett spratt och fick mig att tro att någon av främlingarna som omringade mig ville komma åt mig. Jag ökade farten men andfådd som jag var hade jag börjat småsvettats på grund av solen som sken starkt framför mig och just därför fick jag också svårare att se.

Det kändes som stegen bakom mig kom allt närmare och närmare och innan jag visste ordet av så hade personen tagit ett hårt grepp kring min midja och slängt mig över personens axel. Oförberedd och andfådd som jag var spärrade jag argt och förvånat upp ögonen samtidigt som jag började slå mot personens rygg. På grund av den blå rutiga skjortan som dinglade framför mina ögon kunde jag förstå att det var Liam eftersom jag sett innan att han haft på sig det. Jag suckade högt och tydligt så att han skulle höra.

Varför händer det här alltid mig? Varför har jag oturen och är inte tillräckligt snabb för att kunna springa ifrån dem? Varför är min pappa så dum som lämnar mig hemma med fem killar? Varför är det alltid någon random arm som kommer svingandes bakifrån och som alltid tar ett starkt grepp kring min midja och kastar mig över axeln? Varför? Varför är mitt liv så jävla jobbigt? Kan inte någon fatta att jag vill vara i fred och inte omringad av fem killar från ett pojkband hela tiden? Tydligen inte. För här är jag, livs levande, dinglandes från en manlig axel, just en av killarna från One direction. Trevligt, trevligt. Alla tjejer i min ålder skulle dö för det här – bli jagade av One Direction - wow! - men inte jag. Jag skulle mer än väldigt gärna slippa!

Jag väntade otåligt på att han skulle släppa ner mig för jag orkade inte slå honom längre - det gjorde mig mer andfådd än vad jag redan var - men ändå ville jag inte komma ner härifrån för jag ville inte veta vad någon av dem hade att säga åt mitt beteende. Inte för att dom kommer vara förvånade. Eller jo, kanske att lura Zayn på det sättet jag gjorde var nog inte det mognaste. Men vem bryr sig? Det är ändå inte så att jag egentligen bryr mig om deras åsikter men… Jag slipper hellre.

När han faktiskt satte ner mig så satte han inte ner mig på marken, han la mig direkt ner i bilen – antagligen på grund av att jag inte skulle springa iväg igen. Louis och Zayn satt längst fram Harry i ett av de två sätena i mitten av bilen och jag, Niall och Liam satt längst bak, jag i mitten av dem.

 

~

 

När vi precis kommit genom tröskeln så hade fortfarande ingen sagt något, inte ett ord. Det var obehagligt, som om de konverserade mellan sina ögon medan jag inte kunde tyda ett tecken. Jag visste att de antagligen hade förstått att jag borde ha varit i skolan, men nu var det för sent. För på fredagar slutar vi tidigare än vanligt och alla från min klass var redan hemma. Så om de på något sätt tänkte skicka tillbaka mig till helvetet, så skulle de inte lyckas… Losers.

Efter några minuters oljud av jackor som hängdes upp ovanpå varandra och skor som skrapades mot golvet så kom jag på att det nog var bäst om jag kom bort härifrån – bort från den spända tystnaden så att jag inte behövde delta i samtalet som jag kände på mig snart skulle börja på nedervåningen. Jag iakttog killarna samtidigt som jag diskret backade mot trappan med så långa steg jag vågade ta så att de inte skulle se mig.

 Men efter mer än tre steg så stötte jag emot någonting med ryggen och ett stön hördes bakom mig. Jag spärrade skrämt upp ögonen och riktade min blick mot personen jag krockade med som råkade vara Niall. Vi båda stod och stirrade på varandra i några sekunder. Jag kollade in i hans blå ögon och han i mina bruna med varsin frågande smått förvånad blick. Men efter ett tag så avbröt vi våran lilla stirr-lek och vände båda generat bort huvudena. Med ens så försökte jag hindra att någon av killarna skulle se det genom att försöka få så mycket hår att täcka mitt ansikte som möjligt utan att hindra mig från att se vad som pågick. Det gick sådär. Likaså gick planen på att smita ifrån nedervåningen för innan jag ens hade tagit mig upp på första trappsteget så var konversationen startad.

”Diamond…” började Liam. Jag riktade min blick rakt mot honom i ett försök att se kaxig ut. ”Aren't you supposed to be in school?” frågade han nu mer bestämt och kollade med en frågande blick direkt riktad mot mig. Jag kunde ju säga sanningen - att vi slutar tidigare än vanligt på fredagar och att just nu behövde jag inte vara där. Eller jo… på kvarsittning men den - fuck it. Sen när gick Diamond Abernorth efter sanning?

”We had a day off, the teachers had to plan something…” sa jag och gjorde ett försök till ett litet leende genom att rycka på mungiporna. Snälla gå på det… bad jag i mitt huvud. Jag orkade inte med värsta polisförhöret nu. Jag ville bara gå upp till mitt rum så dom kunde lämna mig ifred.

”You’re a very bad liar.” sa Harry som satt på soffkanten och hade ett stort irriterande flin fastklistrat på hans läppar. Jag gav honom en arg blick, jag är bra på att ljuga. Jag korsade mina armar och ställde mig riktad mot honom och kollade honom rakt in i ögonen. Han gjorde detsamma och flinet på hans läppar var fortfarande kvar.

”Prove it, how do you know I didn’t have a day off? Curly.” sa jag så kaxigt jag kunde och höjde på ögonbrynen mot honom i en gest att han skulle börja prata. Jag hatar hur envis han är, men curly skulle inte vinna det här. Det hoppades jag i alla fall.

”If you had a day off you wouldn’t have gotten up so early, you wouldn’t have pretended it was school – or actually maybe you would have because you don’t want to be around us. But your dad would’ve told us if you had a day off while we’re here watching you.” sa han med en övertygande blick och flinet tog åter plats på hans läppar. Jag var mållös. Han hade alltså listat ut det som jag trodde att curly faktiskt inte skulle göra. Jag kollade surt på honom och bestämde att berätta att jag hade ljugit för honom ändå så att jag vann – vad det nu var för spel vi spelade.

”Well.. maybe.. you're right”, erkände jag motvilligt, men fortsatte att prata. ”But I tricked you anyway, Harry, because you were the one letting me take the school bus. But I never did, I never went to school”, sa jag utan att tänka mig för, fast de hade antagligen förstått att jag inte hade gått till skolan ändå...eller?

”Diamond this is not good for you, to get somewhere in life you have to have an education.” sa Liam med en medlidsam blick samtidigt som han tog några steg emot mig. Och Niall som stod bredvid mig. Jag himlade bara med ögonen och fuktade mina läppar. Okej pappa? Jag började snart prata igen.

”Yeah I know, don’t you think James told me that? And I googled ”who cares?” and my name wasn’t there. So there’s your answer: I don’t care. Everybody can’t become superstars and have loads of money like you guys and I’ll probably die before I even finish school. You know, maybe I’m sick of my life and will commit suicide, no one's future is planned.”  sa jag kaxigt men samtidigt irriterat. De har det så himla enkelt och är så himla stucked-up att de inte kan inse att andra inte har det lika bra. Vad vill de att jag ska göra? Lyssna på Liams ord och börja leva som att jag faktiskt vill vara här. Varför ska allt vara så himla svårt? Varför kan ingen bara låta mig vara ifred? Varför måste alla bete sig som om de faktiskt bryr sig.

De alla kollade på mig med frågande blickar, jag själv ignorerade dem bara och gick upp för trappan och in i mitt rum. När jag stängde dörren efter mig så slapp det ur en tung suck från mina läppar. Det här var en allmänt jobbig dag. Hade de helt glömt bort reglerna? Till exempel regel nummer tre ”don’t act like you own me.” Den hade de inte kommit ihåg utan brytit den flera gånger på bara en dag.

 

 

Jag kollade ut över tomten och ner över gatan som snart skulle vara täckt i mörker och konstigt vinklade skuggor. Men än hade inte solen gått ner och den var täckt med ett gult milt ljus ifrån solen. Mitt rum förvandlade snabbt ifrån varmt till svalt av luften som kom in ifrån det öppna fönstret -  vilket fick mig att slappna av och tänka klarare.

Det jag helst av allt ville göra just nu var att gå till närmsta klubb och ösa i mig någon av de starka dryckerna som fick mig att släppa taget av allt och inte bry mig om något. Jag ville vara en i mängden och få bort mina tankar av pojkbandet på nedervåningen och mamma i himlen. Men jag kunde inte ta mig ut från den vanliga dörren så den ända vägen ut var genom fönstret. Men det var för tidigt att gå dit nu och om jag inte åt middag och stannade här uppe under hela processen så skulle de nog bli väldigt misstänksamma – vilket inte fick hända. Så vad skulle jag göra för att de inte skulle bli det? Som vanligt äta middag med dem och försöka bete mig vänligt mot de, så att de kanske kunde lämna mig ifred resten av kvällen? Japp, det var nog vad jag behövde göra.

Jag stängde fönstret med ett svisch, tog min mobil - som jag hade snott tillbaka från Harry - och gick igenom dörren ut mot trappan. Jag stannade tvärt på första trappsteget och tog ett djupt andetag. Snälla låt det här gå som planerat.

Det luktade starkt av någon krydda på hela undervåningen och jag kunde höra hur det fräste från något på stekpannan inne i köket, men jag valde att inte gå dit utan gick så tyst jag kunde fram till soffan där Zayn, Niall och Louis satt och kollade på tv. Jag satte mig på andra sidan soffan och låtsades tycka att det som visades på teven var väldigt intressant – vilket var fotboll. Om jag ska vara helt ärlig så hade jag inget som helst intresse i sporten och visste inte ens vilka lag det var som spelade. Men det behövde de inte veta om. Jag bestämde mig att vara tyst.

”Well look who’s here! I knew you liked us.” sa Louis glatt och riktade nu hela sin fokus på mig. Jag höjde på ögonbrynen och riktade min blick mot honom. Seriöst? Jag var precis påväg att säga något kaxigt som svar men avbröt mig själv när jag kom ihåg min plan.

”Yeah…” skrattade jag med ett fejkat skratt – förhoppningsvis skulle de inte märka det. Jag började nervöst pilla med mitt lockiga hår, att vara glad när man inte vill är mer ansträngande än jag trodde. Jag ska inte bli skådespelare. De två andra killarna som också satt i soffan hade nu också sin fulla fokus på mig Niall satt längst bort och Zayn närmast mig – alltså satt Louis i mitten av dem. Zayn skulle precis öppna munnen för att säga något när Harry ropade inifrån köket.

”Dinner’s ready!” ropade han och killarna i soffan var bara några sekunder efter i köket redo för att börja äta. Jag själv tog lite längre tid på mig och när jag kom dit så var den enda platsen kvar bredvid Zayn, istället för att sucka som jag skulle ha gjort i vanliga fall så satte jag mig bredvid honom på en av de vita stolarna och gjorde ett försök att le men som vanligt så blev det inget mer än en ryckning i mungiporna. Jag är redan trött på det här. Jag tog för mig av maten – spagetti och bolognese - och åt under tystnad medans killarna pladdrade på om något angående deras schema. Jag kunde allvarligt talat inte bry mig mindre. Jag var snart färdig och lämnade bordet så snabbt som möjligt. Min plan om att vara vänlig gick inte så bra, jag hade knappt sagt ett ord, men de skulle förmodligen inte misstänka något.

Så snart jag kom in i mitt rum så var jag i full gång. Jag drog på mig en snygg tajt topp som passade bra till mina svarta jeans och min push-up bh som jag hade under fick mina bröst att se lite större ut än vanligt. Jag tackade gud för att jag inte hade tagit ner mina svarta ballerina skor som jag kunde använda och började våldsamt leta efter min mobil men struntade snart i den. Jag tog min blåa kofta som jag hastigt drog på mig för att om promenaden till klubben skulle bli kall hade jag någonting varmare än ett linne på mig. Jag drog på mig lite mascara, kammade snabbt igenom mitt hår med hår-borsten och satte på mig mina skor. Jag hade gjort allt på lite mer än tio minuter och var nu i färd med att skanna mitt rum efter en sista blick på min mobil eller något annat jag behövde ta med mig.

Jag hittade snart nycklarna under en socka jag använt igår men hittade inte mobilen var jag än letade. Så jag bestämde att gå utan den, ingen kommer ändå ringa mig, ingen vill prata med mig. Jag öppnade återigen fönstret och tog ett djupt andetag genom näsan av den friska luften. Solen hade nu gått ner och gatan var täckt i mörker och ljus från gatulamporna. Jag var precis påväg att klättra ut genom fönstret när jag kom ihåg att jag behövde ta mig cigaretterna.

Jag tog cigaretterna från mitt gömställe – under min madrass – och sprang ivrigt mot fönstret igen, inom några sekunder hade jag satt mig på fönsterkarmen, tagit tag om det rostiga stupröret och långsamt börjat klättra neråt mot det gröna gräset. Jag var ungefär halvvägs när jag kunde höra uppe från mitt fönster någon som öppnade dörren till mitt rum.

”Diamond you forgot your- Diamond? Diamond? Oh no. BOYS! SHE’S SNEAKING OUT! DIAMOND IS SNEAKING OUT!” skrek en igenkänd röst, som jag kunde se var Niall eftersom han några sekunder efter hade stuckit ut huvudet genom fönstret och kollat rakt ner på mig. Panik ilade igenom mig och jag hoppade ner sista meterna och landade hårt, men tog mig snabbt upp igen och var snart i full färd att springa över tomten mot trottoaren. Jag sprang så snabbt jag kunde och försökte att inte halka eller snava på det långa, våta gräset, vilket var omöjligt att inte göra och det gjorde mig långsammare.  Jag var snart där och planerade att fortsätta springa ner för trottoaren och in bland radhusen som var placerade lite längre bort i kvarteret, så att de skulle tappa bort mig eftersom killarna antagligen var bakom mig.

Men innan jag ens hann komma till trottoaren hade någon sprungit rakt emot mig med en ilande fart och när personen slutligen nådde mig så krockade vi hårt i varandra. Eller det var snarare han som krockade i mig. Han hade tagit mig i sin famn i ett hårt grepp som om han kramade mig, men jag kramade inte tillbaka. Jag försökte knuffa bort honom men han var alldeles för stark för att kunna luras och innan jag visste om det så låg jag över hans axel och flåsade som en arg tjur. Arg som jag var av att min plan gått i kras så började jag slå så hårt jag kunde mot hans rygg och sprattla så mycket jag orkade för att han om jag tur skulle tappa mig. Jag slog och slog och slog mot hans rygg men han yttrade sig inte ett enda ljud och betedde sig som om det inte påverkade honom alls, när jag sprattlade gjorde han samma sak.

Vi var snart i hallen och de andra killarna som jagat mig var också där, de andades inte lika tungt som killen under mig och jag kunde höra hur någon av dem stod och skrattade, någon suckade och någon sa något som jag inte kunde urskilja eftersom jag var placerat bakom personens rygg. Efter några minuter så släppte han äntligen ner mig och jag var inte sur – utan arg. Dom förstör mitt liv, allvarligt talat jag skulle typ dansa med massa fulla människor om det inte hade varit för dom just nu.

När personen släppte ner mig så kunde jag se vem det var. Det var Zayn. Av någon anledning känns det som om det alltid är han som ”fångar” mig och det stör mig – enormt. Jag stod nu på mina fötter och stirrade med en intensiv blick på honom. Han såg inte ett dugg rädd ut, tvärtom så höjde han bara roat på sina ögonbryn samtidigt som han höll ett hårt grepp om min handled. Jag försökte komma loss från hans grepp – men båda jag och han visste att jag inte skulle kunna ta mig ur hans grepp hur jag än försökte.

”Rule number three, Diamond. No sneaking out”, sa han med ett ytterst litet leende. Han såg verkligen ut att anstränga sig för att inte flina, vilket fick mig att vilja sparka honom i hans privata del. Det finns ingenting roligt i det här, att jag var arg var inte kul. Det är hans fel att jag ens var där. Jag kunde inte hålla mig, så inom några sekunder hade jag slagit honom med en hård sluten knytnäve mot hans bröstkorg. Jag förväntade mig att han åtminstonde skulle säga "aj", men det ända han gjorde var att spricka upp i ett stort leende. Jag försökte igen, men han höjde bara otåligt på ögonbrynen.

”Rule number three, Zayn, don’t act like you know me. Because you don’t!” skrek jag mot honom samtidigt som jag slog honom hårt med ena knytnäven – eftersom den andra var placerat i ett hårt grepp som han inte verkade vilja släppa. Tillslut så släppte han och jag knuffade honom så hårt jag kunde ur vägen eftersom han stod placerad mot trappan och satte i full språng mot mitt rum, men vart snart stoppad.

”You’re not going anywhere. You’re staying here so you won’t sneak out again.” sa Harry med en seriös blick. Jag höjde ögonbrynen i en frågande blick. Fuck. My. Life.

”Are you fucking kidding me?! I hate my life.” yttrade jag mig högt och föll ihop i en sittande position på golvet, låt mig bara dö. Snälla, döda mig någon. 

---

Hej där allihopa! Här är det! AMMAGAAAAAAWD! Finally, right? Gud, förlåt ni har fått väntat såååå länge! Känner mig så dum. Förlåt. Jag lovade igår och nu så är det uppe en dag efter... bättre än ingenting, right? Det är tio sidor på word så det är långt! Kanske inte ni tycker men det tycker jag! Vart faktiskt ganska nöjd med kapitlet det tog bara så himla lång tid! Vi ska som lovat skärpa oss, det måste vi. Kollaget blev väldigt fult men gjorde det på stress. Hoppas ni är nöjda, vi - Klara - ska skynda sig med nästa kapitel! Hoppas ni har det bra! (det vart väldigt lite mellanrum. Har gjort "mellanrum" men dom syns inte :( haha)

 

KOMMENTERA OCH GE OSS/MIG KRITIK!  

 

Kram, jag älskar er, puss, kram, puss. Hejdå. Förresten, inte hejdå! Vilka tror ni det kommer bli? Darry, Douis, Niamond, Diam eller Ziamone? Snälla kommentera om ni tyckte om det och vilket par ni tror det kommer bli eller vill att det ska bli. Fast bara så ni vet så har vi det redan planerat, haha :D

 

Felicia! xxx