weloveoned.blogg.se

Jag drog snabbt på mig ett par mjukis byxor och en enkel svart tröja, på fötterna hade jag på mig ett par randiga sockar som inte alls matchade till resten av min outfit. Men jag gillade det så.

 Idag så var det söndag så inget speciellt skulle hända. Jag skulle väl som vanligt släntra omkring på några av de många gatorna och röka eller stanna inne på mitt rum hela dagen för att sova. Jag gillade vilket som så det spelade inte så stor roll. Fast vad visste jag? Varje dag är oplanerad.

 Idag så var det dagen då killarna skulle åka hem – äntligen – och den dagen då James skulle komma hem – åh nej. Fast hellre han än dem. Killarna får mig på nerverna hela tiden och tro mig att vara arg eller sur är faktiskt ganska ansträngande även fast man inte kan tro det. Dom låter mig aldrig vara ifred och de beter sig som om dom äger mig, vilket dom inte gör. Jag är inte som alla andra tjejer. Jag faller inte pladask framför deras fötter och slickar inte deras skor för att de ska gilla mig. Jag vill inte att dom ska gilla mig alls och dessutom så faller jag aldrig för killar – verkligen inte för en kille som någon av dem. Snobbiga popstjärnor är inte min smak. Fast hur skulle jag veta vad jag hade för smak i killar om jag aldrig riktigt varit kär eller aldrig varit i ett förhållande med någon? För mycket tankar.

När jag kom ner för trappen så kunde jag höra hur de fem pojkarna pratade lika högt som vanligt och skramlade med skedarna i tallrikarna lika mycket som vanligt. Jag skulle aldrig kunna vänja mig vid det här. 

Efter det här skulle jag nog aldrig behöva se dem igen – en behaglig känsla for igenom mig för några sekunder. Känslan var inget annat än lättnad. Lättnad över att slippa bli övervakad 24/7. Lättnad över att inte behöva se deras belåtna leenden när dom ser mig uttrycka något annat än ilska och kaxighet, vilket jag alltid gör. Om alla bara lät mig vara så kanske jag skulle vara lugn lite oftare. Människor är så jävla fucked up – dom låter en aldrig vara ifred. Alla låtsas bry sig om en när de egentligen inte bryr sig ett piss om vad personen berättar eller går igenom. De vill bara att alla ska tro att dom är så jävla varma om hjärtat och är mer omtänksam än någon de nånsin kommer att möta. Men innerst inne så är vi alla själviska och någonting som börjar på k och slutar på ärlek existerar inte.

Jag sköt bort tankarna för ett tag och förberedde mig på att stå ansikte mot ansikte med några idioter. Som sagt – jag skulle aldrig kunna vänja mig vid det här. Aldrig.

Jag tog ett kort andetag och klev över tröskeln in till köket. Jag kollade inte på dem utan ignorerade dem direkt och gick mot köksön för att göra mig själv en smörgås. Det hade bara gått - av vad jag gissade – trettio sekunder och deras röster hade redan börjat fråga ut mig massa saker jag inte ville svara på. Jag ville inte svara på dem eftersom att jag inte ville prata med de fem pojkarna framför mig. Men det bryr sig inte dom om, dom pratar ändå.

.

”Good morning Diamond! Are you excited to meet your dad again after a long weekend?” Frågade Liam med vad jag kunde tyda ur min ögonvrå var ett vänligt leende. Jag svarade inte utan började göra ytterligare en smörgås.

”You have to be really sad that we’re leaving today. We’ll keep in touch, I promise. It’s okay to miss someone.” Sa Louis med en road ton eftersom han visste att jag var mer glad än ledsen över att de skulle åka. Jag kollade inte upp mot honom heller - utan försökte att ignorera hans kommentar. Vad vet han om att sakna någon? Har han saknat någon så mycket att han vill skada dig själv varje gång han tänker på personen? Nej. Det tror jag inte han har gjort. Jag ville skrika på honom på grund av det hans sagt om att sakna någon. Jag ville sparka honom hårt mellan benen. Men jag behöll det lilla lugnet jag hade samlat på mig och stirrade på mina händer som arbetade med att göra färdigt min macka – som jag tog extra lång tid på mig att göra.

”Why won’t you answer? You’re not tired of us are you? I mean you love us! C’mon Diamond, admit it that you can’t resist our charming smiles and deep down in your heart, really do love us.” Jag suckade högt åt Harrys dumma och retfulla kommentar. Håll lugnet Diamond, du klarar det. Det är bara några timmar kvar, bara några timmar. Jag svarade inte honom.

Jag tog fram juice paketet från kylskåpet och hällde upp den orangea vätskan i ett av de genomskinliga glasen. Jag riktade inte en ända blick mot någon av de fem killarna och låtsades vara väldigt inne i det jag höll på med – att göra frukost. 

Jag visste inte vad som var felet med mig idag men allt kändes så himla konstigt. Jag skulle aldrig träffa killarna nå mer – vilket jag var glad över. Jag skulle återgå till det normala med en jobbig pappa och massa dömande personer på skolan – inte så jätte glad över. Det kändes som om den här helgen gått så långsamt framåt att det inte skulle förvåna mig om någon sa att det egentligen bara gått en dag men att jag haft lite fler tupplurar än vanligt och därför drömt om allt som har hänt under helgen. Är tupplurar ens ett ord? Varför pratar jag med mig själv? Bara sluta, bete dig normalt.

Det var inte förrän när jag sagt åt mig själv att bete mig normalt som jag insett att jag stannat upp mitt i en rörelse, jag hade  för några sekunder glömt bort var jag befann mig.

Jag hällde upp flingor i en skål och grabbade tag i mjölken som redan stog på köksön. Jag var precis påväg att fint hälla ner mjölken så att jag skulle få mig själv en god skål med flingor när ett huvud plötsligt stack fram vid min axel.

”hello th-”

Personen fick mig att förskräckt hoppa till så att mjölken i mjölkpaketet farit lite överallt runt omkring mig och mest hade det nog kommit på mig och personen som försökt skrämma mig – och av min avsky så lyckades han faktiskt. Jag ställde det nu halva mjölkpaketet ifrån mig, med ett förbryllat ansiktsuttryck och vände mig irriterat mot den skyldige personen.

Harry stod och skrattade åt händelsen tillsammans med resten av killarna som fortfarande satt runt bordet men skrattade jag? Nej, för det här var inte kul. Inte kul alls. Jag hade nu en stor blöt fläck på min tröja och lite av mjölken hade kommit i mitt hår. Det skulle nog inte lukta så gott senare idag.

Han hade fått hela sitt ansikte och en stor del av sitt hår täckt av den vita vätskan men det var rätt åt honom, jag menar han borde inte ha försökt att skrämma mig som han gjorde.

”Why are you laughing? It’s not funny. I’m all wet and my breakfast is destroyed.” Sa jag i en ända stor suck och korsade så hotfullt jag kunde mina armar vilket fick honom – som i några sekunder försökt att vara seriöst – att brista ut i skratt igen och de andra killarna hakade utan problem med honom. Jag gav honom en mordisk blick innan jag knuffade undan lite hår från axeln och tog ett andetag för att prata igen.

”You’re really annoying, you know that right?” Sa jag i ett försök att inte slänga ifrån mig allt det lugna jag samlat på mig och kastade en sista blick på honom och de andra fyra killarna vid bordet innan jag grabbade tag i min smörgås. Vilket var en av de få sakerna som inte hade träffats av den gigantiska mjölk-tsunamin, som Harry var orsaken av.

Jag gav mig direkt av till mitt rum.

~

Jag satt på mitt rum och försökte att inte tänka på vad jag skulle ha gjort om jag bodde i Sverige och allt var som förut, på mamma eller varför fortfarande ingen – ingen – hade försökt ta kontakt med mig igen. Om någon bara skickade ett litet sms och det skulle göra min dag. Men jag gissar på att de egentligen tyckte jag var jätte jobbig och deras största önskan hade gått i uppfyllelse när jag flyttade därifrån. Ingen av mina kompisar kan ha gillat mig. Ingen gillar mig. Alla hatar mig men jag orkar inte bry mig. Det spelar ändå ingen roll, vem vet? Jag kanske dör imorgon av att en alkoholist satt sig i sin bil och svängt åt fel håll så att kvinnan eller mannen körde på mig istället för att köra på en grå och folktom väg.

Jag kan inte planera framtiden, om jag kunde det så skulle jag sitta i min röda favorit fåtölj i plysch och läsa en gammal bok från 80-talet av en filosof vid namn Madhukar. Mamma skulle glatt sjunga en av hennes gamla favorit låtar av Boyz II Men, samtidigt som hon lagade någon thailändsk curry rätt med jasmin ris. Jag skulle känna hur den gula såsens starka lukt spridits till vardagsrummet och jag skulle direkt lägga ifrån mig boken för att hjälpa henne med dukningen och salladen. Vi skulle skratta tillsammans och sjunga så högt att till och med den halvt döva tanten till granne skulle ha hört precis vilka ord vi uttalade. Efter vi ätit färdigt skulle vi ha tagit fram jordgubbar och strösocker för att sen sätta oss på gräset i trädgården - luktandes på blommorna. Jag skulle smått fnittrandes berätta om en söt kille i skolan och efter det skulle hon förhöra mig på SO provet jag skulle ha dagen efter. 

Men det kan jag inte och jag önskar så fruktansvärt mycket att jag kunde det. Det skulle vara så mycket enklare. Jag skulle vara lycklig, jag skulle inte behöva tvinga mig själv från att inte tänka på en person. Jag skulle inte sakna någon så mycket att jag ibland vaknade mitt i natten av att jag skakade och grät så våldsamt så jag kunde svära på att sängen vibrerade. Jag skulle inte vilja skada mig själv fysiskt på grund av något jag vet att jag kunde ha hindrat. Jag skulle inte röka. Jag skulle inte dricka. Jag skulle inte skolka. Jag skulle ha en mamma. Jag skulle ha kompisar. Jag skulle älska livet. Jag skulle känna livslusten och glädjas över varje dag jag vaknade upp frisk.

Men det gör jag inte. Det är inte så enkelt, livet är svårt. Jag är inte lycklig. Jag måste tvinga mig själv från att inte tänka på en person. Jag saknar någon så mycket att jag ibland vaknar mitt i natten av att jag skakar och gråter så våldsamt att jag kan svära på att sängen vibrerar. Jag vill skada mig själv fysiskt på grund av något jag vet att jag skulle kunnat ha hindra. Jag röker. Jag dricker. Jag skolkar. Jag har ingen mamma. Jag har inga kompisar. Jag älskar inte livet. Jag känner inte livslusten och glädjas inte över varje dag jag vaknar upp frisk.

Nej, det är nästan så att jag önskar att jag ibland inte gjorde det. Jag önskar ibland att jag faktiskt inte vaknade upp en dag. Att jag liksom bara fortsatte sova och aldrig skulle behöva vakna upp i det helvette som liv jag har. Men som sagt – livet är inte så enkelt.

Men jag är inte heller så svag. En dag kommer jag att resa tillbaks till Sverige, köpa mitt gamla hus och köpa en röd fåtölj av plysch. Och… och mamma kanske bara kanske- nej. Sluta Diamond. Hon kanske skulle vara stolt över mig? Skulle kolla ner på mig med en varm blick. Hon kanske skulle ko- nej. Sluta.

Jag ansträngde mig så hårt för att tårarna som försökte lirka sig ur ögonvråna inte föll ner på mina kinder. Jag försökte med all min kraft att inte tänka på henne, på mamma. På min mammas vackra ögon, vackra leende, på hennes vackra personlighet. Jag försökte att inte tänka på henne alls. Men det gick inte att undgå. Hon fanns där hela tiden – i mina tankar – vars jag än gick kunde hon komma fram ur sin lilla hörna i min hjärna och inte vilja kliva tillbaka på flera timmar. Hon var en del av mig som jag inte kunde släppa taget – men på något sätt tappat och gjorde allt för att försöka ta tillbaka.

Tårarna hade fallit ändå och rann nu nerför mina kinder och några sekunder efter längre ner på min käklinje. Jag torkade argt bort tårarna och ställde mig upp från min liggandes position i sängen och gick med direkta steg mot toan.

Jag mötte bestämt min egna blick i spegeln. Jag såg tom ut. Ledsen ut.

Jag grep tag i ett par näsdukar i toalett skåpet och torkade bort resterna från tårarna. Men det funkade inte, både mina ögon och min näsa såg lite rödare ut än vanligt och mina kinder såg puffigare och större ut.

Jag drog stora slingor av mitt mörka hår bakom mina öron och böjde mig ner för att skölja av mitt ansikte. När jag gjort det tog jag närmaste handduk och torkade av ansiktet. Nu såg hela mitt ansikte lite rödare ut, vilket var bra för då var det inte lika enkelt att se att jag gråtit. Ingen skulle nånsin få reda på detta. Jag kammade igenom mitt hår med fingrarna några gånger och tog ett djupt andetag innan jag gick tillbaks mot min säng igen. 

Jag la mig mjukt till rätta på sängen igen och stirrade återigen upp mot det vita taket. För att lugna ner mig själv så räknade jag mina andetag. Men det fungerade inte när jag kunde känna hur det hade börjat sticka lite smått i fingrarna på mig.

Om jag skulle vara helt ärlig så brukade jag aldrig – aldrig bli röksugen så lätt. Jag var beroende men kunde utan tvekan stå ifrån ett cigarett paket i några dagar om det var någonting som fick mig att tänka på annat. Jag rökte inte för att jag tyckte det var så gott eller för att vara cool utan för att jag skulle kunna tänka på något annat än mitt ”gamla” liv. Men nu så kände jag hur mycket jag egentligen ville känna den ljusgrå röken fara igenom mina lungor och ut igen. Hur mycket jag ville sätta mig i någon övergiven park och omringas av den giftiga röken och tänka på saker jag egentligen inte brydde mig ett skit om. Jag ville få bort mina tankar, jag ville fokusera på något annat.

Jag bestämde mig för att i alla fall ge det ett försök och begav mig ner mot nedervåningen. Killarna hade jag ingen aning om var de befann sig. Men de satt inte i vardagsrummet och befann sig inte i hallen så jag fick inga misstänkta blickar när jag gick för att leta efter mitt cigarett paket i min skinnjacka.  Men det ända problemet var att jag hade hittat cigarett paketet men att mina cigaretter tagit slut tidigare i veckan. Fuck.

Jag stönade irriterat för mig själv och gick med missnöjda steg mot trappen igen. Aldrig hade jag velat ha en cigarett i munnen lika mycket som nu. Typiskt. Jag gick argt upp några trappsteg innan en tanke dök upp i mitt huvud.

Zayn rökte. Kunde jag ta hans? Tänk om han skulle märka? Han visste ju faktiskt redan att jag höll på med sådant, men frågan var – skulle han berätta för James? Om han skulle det så var jag mer än illa ute. James hade nyss fått reda på att min närvaro inte var på topp och han skulle flippa totalt om han fick reda på att jag dessutom rökte. Det skulle inte förvåna mig om han skulle skicka mig till internat skola för att jag skulle få lära mig vad som egentligen var rätt och fel här i livet. 

Innan jag hann ångra mig så började jag med snabba steg gå tillbaks till hallen igen. Jag kollade extra noga så att ingen av killarna stod bakom något hörn och smsade eller något så att dom kunde se vad jag precis var påväg att göra. Men i min stora lycka så kunde jag inte se dem någonstans och det var fritt fram för mig att börja gräva i Zayns jacka.

Jag letade efter cigaretterna i varenda jacka som hängde på de svarta metallkrokarna och när jag var på den sista jackan så hade jag förlorat lite av mitt hopp och jag var nästan helt säker på att han hade tagit med dom in till hans rum. Jag öppnade jackfickan till den sista jackan och kände konturerna på ett par nycklar och en plånbok – inte där. Jag vände på skinnjackan och tyckte att jag kunde urskilja något kantigt under det svarta läder tyget.

När jag precis hade stoppat in min hand i fickan och kramat mina smala fingrar om cigarett paketet, så kunde jag höra hur steg kom närmre och närmre. Jag hade fortfarande inte släppt tag om cigarett paketet eftersom jag trodde personen skulle gå förbi men i min stora förvåning så kom personen gåendes rakt mot mig. Jag frös till is och spärrade panikartat upp ögonen mot killen framför mig, vad skulle jag göra? Hur skulle jag bort förklara det här? Skulle han tro mig om jag ljög? Frågorna i mitt huvud blev bara fler och fler för varje sekund som gick. Fuck. Fuck. Fuck. Det var just det här som inte skulle hända. Att Mr. Quiff skulle komma gående mitt i allting och förstöra mitt försök att skaffa cigaretter.

Jag kollade snabbt bort från hans ögon, mot golvet och vidare på min hand, som till min förskräckelse fortfarande var placerad inuti hans jacka. Jag svalde hårt till, det här var inte bra. Jag tvingade mig själv att kolla på honom igen, jag ville inte visa mig osäker eller svag.

Han höjde frågandes på ögonbrynen. Jag öppnade munnen i att säga något men stängde den lika snabbt för jag hade ännu inte kommit på en bortförklaring ännu. Det skulle ju låta helt stört om jag försökte med typ:

”Jo.. ha… det är faktiskt lite lustigt för att jag trodde det här var min jacka…”  Eller ”Jag tänkte bara ge dina nycklar till dig… du glömde dem.” Vad fan ska jag göra? Han harklade sig för att återfå min uppmärksamhet och slog ut armarna i en position att jag skulle förklara mig. Jag mötte hans bruna ögon och tog sakta ut min hand ur hans jacka.

”I… You…uh..this… hi?” Sa jag och bet mig hårt innanför läppen. Hur jävla dum kunde man vara? I mitt huvud slog jag mig mentalt i magen med en hård sten. Hur skulle jag kunna ta mig ifrån den här situationen? Han stod liksom mitt i öppningen till vardagsrummet.

Jag tvingade mig återigen att möta hans ögon. I någon sekund kunde jag se hur hans mungipor drogs upp någon centimeter men han var snart seriös igen. Jag stönade tyst för mig själv men det skulle inte förvåna mig om han hörde det.

”I-I… thought it was my-” Jag avbröt mig själv skulle jag verkligen försöka mig på den där dåliga lögnen? Båda våra jackor var svarta skinnjackor men jag tog alltid upp min till rummet och jag var helt säker på att han märkt det sen tidigare.

Jag hade varit tyst alldeles för länge för att kunna fortsätta på min mening och han såg ut att förstå att jag inte visste vad jag skulle säga. Han kliade sig i nacken, rätade till sig och kollade ner på mig  för att sen börja prata.

”What were you going to do? Say the truth.” Frågade han med en bestämd ton. Jag tog ett djupt andetag och tänkte precis säga något men som tidigare så stängde jag bara munnen och korsade mina armar i en position som försökte visa att jag var kaxig även om jag inte visste vad jag skulle säga. Han såg på mig med en smått road blick innan han började prata igen.

”You were going to take my cigarettes weren’t you? You aren’t legally allowed to smoke Diamond.” Sa han och gav mig ännu en av sina seriösa blickar, jag stönade högt och missnöjt. Jag skulle bli så glad om jag bara kunde slippa det här. Jag lovar att jag skulle sitta ett helt dygn och predika tillsammans med en präst om jag inte var tvungen att gå igenom den här situationen. Men tyvärr så kunde jag inte det och det sög ju.

”Yes I am. I’m eighteen years old and I am allowed to smoke whenever I want.” Sa jag kaxigt. Jag var sjutton år men det var jag helt säker på att de här snobbiga pop stjärnorna inte kommer ihå-

”You are seventeen years old, Diamond. And you’re definitely not allowed to smoke whenever you want.” Sa han med ett par höjda ögonbryn och en nöjd blick. Varför måste han komma ihåg hur många år jag är? Han vet alldeles för mycket om mig redan till exempel vad jag heter i efternamn. Jag gav honom en irriterad blick. Jag hatar honom. Jag bestämde mig att gå efter min instikt - som man inte alltid kunde lita på, jag menar i vilken situation befann jag mig just nu?

”Zayn I think I got something in my eye, can you check if it’s there?” Sa jag och gick närmre honom så att han skulle kunna kolla. Han rynkade på pannan i förvånad och kollade på min ögon vita om han kunde se något som låg där och skavde. 

”It’s nothing there Diamond-” Jag avbröt honom innan han kunde säga något mer.

”Yeah. Exactly. That’s how much I care.” Sa jag och gav honom en sista blick innan jag självsäkert stormade ut därifrån. Som tur var så följde han inte efter mig och Niall och Louis som satt i soffan och kollade på tv frågade inte vars jag skulle.

~

Killarna hade precis åkt och James nyss kommit hem. Bara för att jag visste det betydde det inte att jag hade varit på nedervåningen och sagt hejdå eller sagt hej. Jag hade bara hört hur pappas röst dykt upp från ingenstans och killarnas försvunnit. Jag kände mig både lättad och förtvivlad. För nu var killarna borta men James hemma.

Jag kollade ut över den överskuggade gatan och på de sista solstrålarna som snart skymdes av det stora träden. Jag kollade på hur folk sprang förbi och hur folk gick förbi, hur vissa körde bil och hur vissa cyklade. Jag kunde höra hur fåglar kvittrade och hur bilens däck skrapades mot asfalten. Jag kunde höra mitt namn ropas från undervåningen och hur det smått blåste utanför.

Jag ställde mig tvärt upp och gick mot badrummet för att ta mig en lång och behövande dusch, både för att undvika pappa och för att han skulle veta att jag var vid liv utan att jag skulle behöva gå ner och säga det till honom.

Jag låste dörren bakom mig och satte på duschen.