Paparazzis - Part 15
Previously:
”Rule number three, Zayn, don’t act like you know me. Because you don’t!” skrek jag mot honom samtidigt som jag slog honom hårt med ena knytnäven – eftersom den andra var placerat i ett hårt grepp som han inte verkade vilja släppa. Tillslut så släppte han och jag knuffade honom så hårt jag kunde ur vägen eftersom han stod placerad mot trappan och satte i full språng mot mitt rum, men vart snart stoppad.
”You’re not going anywhere. You’re staying here so you won’t sneak out again.” sa Harry med en seriös blick. Jag höjde ögonbrynen i en frågande blick. Fuck. My. Life.
”Are you fucking kidding me?! I hate my life.” yttrade jag mig högt och föll ihop i en sittande position på golvet, låt mig bara dö. Snälla, döda mig någon.
Längre än till klockan elva ville inte min hjärna sova. Vilket var uselt för mig. Eftersom det betydde att jag var tvungen att gå upp och konfrontera killarna i One Direction, även kallad en mardröm när man är vaken. Och efter gårdagens händelser kändes det ännu mindre lockande än vanligt. Så jag låg och stirrade upp i taket i några minuter och hoppades på att de snart skulle ha ätit upp sin frukost så jag kunde få ha köket ifred. Skrammel, skrammel, högljutt prat, skratt, skrammel, skratt, skratt och ännu mer högljutt prat. Om det hade funnits en mattävling med de långsammaste ätarna i världen hade de vunnit. Hur jävla lång tid kunde det ta att äta upp en skål med flingor? Retards.
Igår så hade de tvingat mig att vara uppe tills jag blivit så trött att de visste att jag skulle somna vilken sekund som helst och inte skulle smita ut. Vad det än var för spel dom spelade så vann dom inte. Jag skulle aldrig låta dem vinna.
Men jag fattar bara inte hur jag kunde låta deras plan gå igenom! För mig är det inte okej och kommer aldrig vara. Men det där första och sista gången jag lät det hända. Jag ska inte luras nå mer och ska inte låta mig styras av dem.
Till sist orkade jag inte vänta längre, så jag släpade mig ut ur min varma säng och möttes genast av iskall luft som la sig som ett täcke runt min kropp och fick mig att rysa. Det kändes som om någon hade stängt av elementet i mitt rum. Det skulle i och för sig inte ha förvånat mig om någon faktiskt hade gjort det, det kändes som om vad som helst skulle kunna hända i det här huset just nu.
Medan jag långsamt arbetade mig nerför trappan funderade jag ut en plan. För att slippa äta frukost med dem. Jag skulle snabbt smyga in i köket, ta all min frukost och skynda mig upp till mitt rum igen.
Men min plan misslyckades när jag tog det första steget in i köket eftersom konversationen avbröts och allas blickar vändes mot mig. There goes being sneaky. Alla sköt mig varsitt leende. Jag log inte tillbaks utan himlade med ögonen.
”Good morning sunshine!” Louis lyfte sin tekopp i en gest som jag antog skulle vara välkomnande. Jag gav honom bara en frågande blick och ignorerade honom. ”You’re up bright and early!” sa han igen och ur ögonvrån kunde jag se hur roligt han tyckte det var att reta mig.
Jag uteslöt honom totalt och gick istället fram till kylskåpet där jag började plocka ut alla ingredienser som behövdes till min frukost. Jag ansträngde mig för att nå cornflakes-paketet som var placerade på en lite högre hylla, men klarade det inte och var tvungen att hämta en pall. Att vara född kort är inte det lättaste. Jag låtsades inte om killarnas blickar utan fortsatte att förbereda mitt eget.
”So” sa Louis efter en kort tystnad. Han fortsatte med en glad och pigg röst. ”What shall we do today?”
Jag höll nästan på att tappa ner filpaketet - som jag tagit fram från kylen. Vad menade han med vad vi skulle göra? Det fanns absolut inget ”vi”. Jag hade egna planer för dagen. Som inte inkluderade dem.
”We are not going to do anything together. We are going to do stuff separately.” sa jag och betonade ”we” så att de skulle förstå att det inte finns något ”vi” det är inte som om jag är vän med någon av dem. Jag klarar mig på min egen hand.
“No, because we have decided that you are grounded. You can’t go out without us.” svarade Liam med allvar i rösten. Jag höjde ett ögonbryn mot dem. Var de fullt seriösa? Jag hade ju redan utegångsförbud som James hade gett mig men nu gav killarna det mig också. Alltså så skulle jag inte få ha kul efter ”gårdagens händelser”. Jag hatade killarna mer och mer varje sekund jag var i närheten av dem.
”You’re not my parents…” Jag gick fram till bordet, fortfarande med det oöppnade filpaketet i min högra hand. De hade väl inte glömt reglerna? Som de alltid verkar göra. “so you can’t decide what I can do and what I can’t do.”
“Well, we’re responsible for you this weekend and James told us to do what we thought was necessary and it is necessary to not let go of you after yesterday’s behaviour.” Så typiskt curly. När jag väl hade fått övertaget skulle han alltid gå in och förgöra den som om den vore en tändsticka. Jag vände blicken mot honom och såg att han hade, som igår, endast hade ett par kalsonger på sig. Lika snabbt som jag vänt blicken mot honom vände jag ner den i bordet. Fuck. Jag fick inte låta någon halvnaken tonårsstjärna förstöra mina argument. Fan. Fan. Fan. I ögonvrån såg jag plötsligt en tidning så jag ryckte snabbt åt mig den, slog upp en slumpmässig sida och höll den framför ansiktet samtidigt som jag satte mig ner på stolen.
Kolla inte på någon av dem, Diamond, ignorera dem. Ignorera honom. Det lockiga pervot. Lyssna inte på vad de frågar. Läs tidningen istället, som om du faktiskt är intresserad av vad som står. Jag fuktade lätt mina läppar och skummade med blicken över artikeln och den stora bilden. Först hade jag inte gett den så mycket av mitt intresse, men snart såg jag vad det var.
Först såg jag bara det gröna Starbucks-märket som var placerat en bit upp mot det vänstra hörnet. Det andra jag såg var Liams rutiga skjorta och strax såg jag även de andra killarna. Alla fem hade fastnat i någon sorts konstig position, men vem som helst kunde ändå se att de var fullt upptagna med att springa. Men det som mest fångade min blick var det mörka håret som fladdrade i kanten av bilden. Under virrvarret av slingor kunde man tydligt se mitt ansikte. I ren chock satt jag fastfrusen och stirrade på bilden, sög in varenda detalj. Plötsligt kände jag hur någons varma andedräkt träffade mig i nacken. I ögonvrån kunde jag se att det var Louis. Mina ögon förflyttade sig neråt mot texten under repliken. ”The boyband One Direction has been seen outside Starbucks chasing a fan.” Som tur var hade de inte nämnt mitt namn. Jag hoppades innerligt att de inte ens visste det. Men hur vågade de säga att jag var ett fan? Jag var inte ett fan, jag var nog närmare en hater.
”What’s this?” frågade jag Louis som fortfarande satt i en lutande position över mig för att kunna granska sidan. Han drog på sig en fundersam min genom att stirra ut i ingenstans medan han knackade lätt med sitt högra pekfinger på sina läppar. Efter en stund svarade han:
”It’s an article.” Han lät fullt seriös och det var det som gjorde mig så irriterad. Han visste att jag inte var direkt glad över det här.
”Oh really? I didn’t know that”, sa jag med en röst som det bara droppade sarkasm ifrån. Louis brydde sig inte särskilt mycket om det utan tog bara en slurp av sitt citronte. Jag blängde argt på honom.
”What’s this?” upprepade jag, men denna gång lät jag även mitt pekfinger stryka under ”chasing a fan” för att han skulle förstå vad jag menade. Louis höjde roat på ögonbrynen mot mig och började prata igen.
”That’s a part of a sentence?” sa han med ett roat ansiktsuttryck. De andra killarna verkade också tycka situationen var rolig – för man kunde se hur de med roade ansikts uttryck åt av sin frukost för att jag inte skulle märka det. Hade de hört? Jag reagerade direkt.
“Oh, for fucks sake Louis!” sa jag högljutt och drämde ner tidningen i bordet. De andra tittade förvånat upp från sina frukostar, även fast de säkert visste vad vi pratade om.
”How did they get this picture?” sa jag och så tydligt jag kunde svepte jag med handen över den stora bilden så att alla skulle se tydligt vad jag menade.
”With a camera?” Innan jag kunde drämma till Louis – som förövrigt såg väldigt nöjd ut – så hoppade Liam in i samtalet.
”Diamond, not to brag, but we’re the biggest boy band in the world right now and the paparazzis follows us basically everywhere.” sa han och rynkade på sin panna i ett undrande ansiktsuttryck som för att fråga om jag hade förstått. Men det var fortfarande massor av frågor som sköt omkring i mitt huvud. Jag började bli paranoid.
“So you knew about this?!” frågade jag förbryllat. Visste han att det hade varit personer som hade följt efter oss och tagit kort på oss? En nervös känsla spred sig i magen på mig. Hur kan de stå ut med det här?
“Yeah, we can’t avoid them. They are everywhere”, svarade Niall simpelt. En hemsk tanke slog mig. Jag kände mig övervakad, genom skådad och framför allt paranoid – nästan rädd. Men jag är aldrig rädd.
“So they can have pictures of me in the shower?” ubrast jag samtidigt som jag hastigt reste mig upp panikslaget. Det här var inte bra. Inte bra. Inte bra alls.
“What? N-” sa Zayn och de andra rynkade konstigt på pannan åt mig, men jag avbröt honom innan han hann säga något mer. Det var som om alla frågor och tankar ramlade ut ur munnen på mig. På exakt samma tilfälle.
“Maybe they’re taking pictures of us right now? Oh my god! What are we going to do? Are they hiding outside the window? Maybe they are lying in those bushes! We have to do something!” Jag hade börjat gå fram och tillbaka genom rummet och trummade nu med mina fingrar längs mitt ena ben i ett försök att lugna ner mig själv. Varför jag var så nervös visste jag inte. Jag hade ärligt talat ingen aning. Louis försökte lugna ner mig.
”Calm down Diamond, there’s no-” sa han men blev snabbt avbruten av mig, som nu hade börjat rabbla upp mina tankar som sköts omkring i huvudet på mig. Jag kände mig iakttagen. Tänk om någon fått bilder av mig när jag gråtit eller rökit?
”Have they been taking pictures of us the whole time you’ve been staying here?! The paparazzis got pictures of me trying to sneak out yesterday, haven’t they!? Why would they think I’m a fan? Oh no! Are they going to-” Panikartat gick jag runt i köket och drog mina fingrar igenom mitt långa mörka hår för att försöka lugna mig själv men det funkade inte. Louis hade fått mig att sluta genom att praktiskt taget skrika mig i ansiktet.
”Calm down Diamond!” Louis tog tag i mina axlar och skakade om mig hårt. Efter en stund slutade jag hyperventilera och började andas normalt igen. Vänta, vad var det jag höll på med? Sen när började Diamond Abernorth hyperventilera över saker? I ett försök att försöka rädda mig själv ur sjön som jag försatt mig själv i började jag babbla på oavbrutet. Tänk om de hade förstått att jag – nästan – visat mig rädd? Jag menar, jag är aldrig rädd.
”I mean, it’s not really like I’m scared or anything. In fact, I don’t even care, it’s just-“ Jag avbröt mig själv när jag kände hur mina kinder hettades upp. Diamond ta dig bort från situationen nu, intalade jag mig själv.
”I’m just gonna go to my room”, mumlade jag innan jag satte språng mot trappan i full fart och på bara några sekunder var jag inne på mitt rum. Jag stängde dörren efter mig. Jag pustade ut i lättnad över att jag kunde höra att ingen följt efter mig, jag vill inte ha dem här just nu. Okej, sen när vill jag nånsin ha dem nära mig? Jag vilade ryggen mot dörren och gled ner längst väggen för att sen sätta mig ner på golvet. Jag kollade upp i taket och tankarna började återigen röra sig som blixtar på öppna hav i mitt huvud.
Varför hade jag gjort sådär? Jag hade bokstavligt talat fått spel. Inte okej, Diamond. Åh fuck! Vad håller jag på med? Jag får inte visa mig svag. Hoppas ingen av dem märkte det. Det är såklart de gjorde. Diamond, är du dum i huvudet? Du skrek ju för fan högt som en ilsken kråka och vandrade omkring som i att vara beredd att springa därifrån. Du måste skärpa dig nu, Diamond. Sluta upp med det här.
Jag måste sluta upp med att prata med mig själv i tredje person.
Jag ställde mig långsamt upp och sprang mot sängen i fullfart för att sen landa mjukt med huvudet rakt på en av dom fjädermjuka kuddarna. Jag andades långsamt in och sen ut – för att försöka rensa mina tankar från saker jag helst ville slippa just nu. Men tankarna försvann inte, dom satt som fast klistrade i hjärnan på mig som alltid. Kan någon rädda mig?
~
Jag satt in tryckt mellan Liam och Niall. På soffan. Kollandes på en film. Med dem. Alla fem. Det enda jag kunde tänka på var en enstaka fråga som ringde i mitt huvud. What the fuck is happening to me? Sen när blev jag tjejen som börjat ”acceptera sociala saker” när jag inte vill ha något med människor att göra längre? Inte sen nu. Det kommer aldrig hända.
Det är bara det att de tvingade mig att sitta här och kolla på någon dålig skräckfilm. Om jag gick därifrån så skulle det enligt de betyda att jag skulle försöka smita iväg så… det fick jag inte.
Jag hängde inte riktigt med i vad som skräckfilmen handlade om men den var läskig- eller va? Jag menar den är så lame, jag menar…Asså.. Okej. Sluta Diamond, sluta prata med dig själv i ditt huvud. Kolla på filmen och låtsas inte bry dig om att både Liams och Nialls arm snuddar mot dina, ignorera det. Du tycker inte det är irriterande och vill inte putta dem ifrån dig, du vill bara säga åt dem och ge de några konstiga blickar.
”Diamond?” hörde jag en röst säga från rummet bredvid. Jag skrek i en viskning av en plötslig rädsla som uppstått inom mig och spärrade upp ögonen för att se om någon hade sett. Det hade ingen – tack och lov. Jag letade efter det håll rösten kommit ifrån, den hade kommit ifrån köket.
Jag kollade mig omkring lite diskret i soffan och såg att den killen som saknades och måste ha ropat på mig var the curly haired one. Jag ignorerade honom eftersom jag helt enkelt inte brydde mig om vad han nu ville mig.
”Diamond, I got your phone and I am going to give it back to you if you help me out with this. If not... well then I’m going to keep your phone.” sa han och jag kunde slå vad att han skulle ha dragit till med sitt lilla ”skådespeleri”, ryckt på axlarna och sen kollat på mig med en blick som om det var det enda han kunde göra i det här fallet – om jag hade varit i samma rum som honom just då. Men som tur så var jag inte det.
Men när tanken sedan slog mig att han faktiskt hade min mobil eftersom den låg inte på soffbordet där jag lagt den – så sprang jag fort som vinden dit och krockade nästan i honom av att nästan inte kunnat stanna för att sockarna jag hade på mig var väldigt halkiga. Han skrockade pojkaktigt åt mig och stoppade sin hand i fickan på jeansen för att sen kunna dra upp min mobil därifrån.
Mina ögon krymptes snabbt ihop i en sur blick. Han såg ut att tycka det var väldigt roligt och viftade retandes med min Samsung framför mina ögon. Jag försökte greppa tag i den men missade. Och missade. Och missade. Jag sög på det här spelet vi nu spelade eftersom han var lång och inte jag. Att då försöka nå någonting som var flera centimeter över mitt huvud var inte det lättaste. Jag suckade argt till när jag hoppat så högt jag kunde och återigen missade mobilen med flera centimeter. Jag slog till honom med min knytnäve i hans mage men han reagerade inte på det sättet jag velat utan skrattade bara åt mig. Jag gav honom en extremt irriterad blick.
”Sorry it’s just really funny to tease you because you get mad so easily.” skrattade han och petade mig i magen. Jag slog så hårt jag kunde bort hans arm från mig och det resulterade genom att han skrattade åt mig – som alltid. Varför är det så jävla roligt? Om det är någon jag inte förstår så är det curly. Nej förresten, är det några jag inte förstår så är det alla de fem pojkarna som har bott hos mig i snart en helg och jag kan inte vänta tills den är över.
”Okay, I’m going to stop. I need your help with the microwave, yours is so much more complicated than ours and I want popcorn.” sa han och pekade mot den silvriga elapparaten i hörnet av en av de vita köksbänkarna. Jag höjde ögonbrynen mot honom och skrattade fejkat till för att sen gå mot vardagsrummet igen. Men innan jag hann ut därifrån så kunde jag höra hans sjukt irriterande röst säga något till mig.
”And your cellphone is mine.” sa han och jag kunde höra på det sättet han pratade hur roande han tyckte det här var. Haha, curly. Jag hatar honom. Varför gör jag det här? frågade jag mig själv innan jag snabbt gick fram mot mikrovågsugnen, tryckte på några olika knappar för att få fram hur länge popcornen skulle vara där inne och snart så hade den silvriga maskinen framför oss startat och popcornen börjat poppas. Han var precis påväg att säga något men jag var snabb därifrån och satt snart allra längst ut på den vita soffan – den här gången inte mellan någon av killarna som tur var. Jag behöver space och vill inte ha någon nära. Det vet alla i det här rummet.
Jag önskade bara att filmen någon gång skulle ta slut och lika så den här helgen. Jag ville tillbaks till det vanliga. Nu.
Hej där! Förlåt för att vi varit sena. Igen. Ni såg vad jag skrev tidigare visst? Jo, det gjorde ni. Att två hela veckor har jag varit väldigt upptagen nu och den här veckan har också varit väldigt hektisk! Så kommer den kommande veckan också bli.. med tre prov i raken. Mysigt eller hur? Nej skulle inte tro det! Men har börjat skriva på kapitel 16 och det kommer inte bli så långt så det kommer nog inte ta aldelles för lång tid att dyka upp här på bloggen! Sen så får ni se vad som händer eftersom det är sista dagen då killarna är där i part 16! OMG eller hur? we're moving on liksom hahaha. Men det kommer bli jätte roligt att skriva de kommande kapitlena! Är taggad! Nu måste jag dra ska plugga till prov imorgon!
Kram och hoppas ni har haft och har det bra! Kommentera gärna. Ni som stannat ni är det bästa människorna på jorden! Förresten Klara har skrivit mycket av det här kapitlet också så det är inte bara jag! Puss.
Felicia x
Superbra!
Asbra! :D
Bra, men man skulle väl få reda på vilken av killarna de kommer bli? :(
Grymt bra! Jag gillar sättet ni skriver på och älskar Diamonds egna konversationer i huvudet, haha en del av dem påminner om de jag har xD
Längtar till nästa och hoppas ni kommer att skriva många fler kapitel xx
Super,vadå mycket som jag har väntat. Det var definitivt värt det! :)
omg omg omg omg du rädda mitt liv tack så mycket du är en räddare taCK TACK
jag fattar inte är då killarna inte med i andra kap så den kmr är den sista dem e med i hahahah dum jag vet men svara snälla. jättebra novell
Bra, som vanligt! :) Haha, men fortsätt skriv, dock gärna lite oftare (;
När kommer nästa nu då? Kan inte stå ut. ;)
Snälla ge mig en ledtråd på vilken av killarna de kommer vara? :)) Bara en liiiiten ledtråd iaf xd <3
Zayn + Diamond shipper ;)
HEj, måste säga att detta är grymttttt!
Någon av er två som skulle villa kika in på min novellblogg? Tack tack.!:)xxx
när kmr nästa deeeeeeel?
Äntligen! Har längtat sjukt länge! Ni skriver så sjukt bra! Hoppas att det inte tar för lång tid innan nästa kommer men somsagt skolan behöver gå framför! Kan ni inte ha frågestund någon gång lite längre fram? Älskar eran novell! Puss o kram!
ÅÅÅH meraaa!!!
Lite allmänna frågor om novellen och er kanske? Kram!
Snäääällaaaaaa, bara en liiiiiten ledtråd!? :3 Typ något ord elr ngt som här i hop med just den killen. Orkar inte vänta :( PLZ <3
Snällasnälllasnälllasnällasnälla xd <3
Hejsan! Skulle vara jätte kul om du ville kika in på min blogg och läsa den första delen av min Harry Styles novell som jag precis har börjat skriva. Hoppas du tycker om den och du får gärna sprida den vidare isåfall! :)
http://fearme.blogg.se/
Du skriver skitbra! :D xx
Har väntat länge nu :(
När kommer nästa kapitel typ??<3 kram
Åå, den är sååå bra!! Kan knappt vänta tills nästa del kommer ut!! :D xx
Hej! Jag verkligen älskaaaar eran novell!! Och jag undrade om ni har lust att göra ett länkbyte? xx
Jag började läsa den här novellen idag och jag älskar den!!! Jag tycker om att hon är en badgirl men jag hoppas att hon blir lite snälla snart fast ändå en badgirl.... Efter som att jag är en ny läsare så undrar jag hur aktiva ni är? Jag menar brukar det komma typ någon gång varje vecka eller några per månad, jag vill veta så jag vet hur ofta jag ska kika in? Älskar verkligen eran novell!! <3
Emma is back ;) haha! Kunde inte låta bli att kika in här och till min lättnad hade ett kapitel kommit upp, yes. Nu väntas bara nästa! Älskar verkligen er novell, so much. xx
Jag hoppas att jag stör inte. Men Jag gillar att göra designer till andra och nu har jag startat en ny design blogg som jag gör designer till andra. Så jag vill bara säga alla som skulle vilja ha en ny design kolla gärna in i min blogg. (Hoppas att ni blir inte arga eller något för att jag skickar sån kommentar)
VILL BARA SÄGA ATT JAG ÄLSKAR ÄLSKAR ER NOVELL!!!
älskar novellen precis som den är! Vet att ni har mycket men snälla uppdatera snart :)
Bra! Kolla gärna in min novell också :)
När kommer nästa kapitel?