Rules - Part 10
Det ryckte lätt till i mina mungipor, fyra dagar utan James. Det lät som en enda stor fest i mina öron. Personen som skulle komma och ta hand om mig är säkert väldigt lättlurad och vågar inte säga till om någonting. Så han eller hon kommer säkert låta mig göra vad som helst, jag kommer inte röka inför personen men jag tänker vara ute en hel del. Och att jag har utegångsförbud kommer han eller hon låtsas glömma bort för att trotsa mig vet de är i att ta i stort, jag ger aldrig upp.
När jag precis tagit mig några meter bort från den stora tomten där vårt stora vita hus stod, så började jag gå med snabba steg längst trottoarkanten. ”Hey!” hörde jag plötsligt en röst ropa bakom mig. Jag visste att det inte var menat till mig, vem skulle ropa på mig i den här stora staden? Men ändå vände jag reflexmässigt på huvudet. Jag såg de fem personerna som jag nog minst av alla ville se just nu stå några meter bort från mig. Okej, jag ville nog aldrig se dem igen efter förra gången. För om jag hade fått välja mellan att inte behöva träffa dem igen eller bli trampad på magen av en elefant, så hade det andra alternativet definitivt varit mer lockande. Jag skulle förmodligen dö, men mitt liv suger ändå så det skulle inte göra någonting. Men hur visste de vart jag bodde? Och vad gjorde de här? Tankarna snurrade runt i mitt huvud samtidigt som jag såg Zayn ta ett steg närmare mig. Jag hann inte ens svara mina egna frågor i mitt huvud innan hans irriterande ansikte var framme vid mig.
”And where do you think you’re going?” frågade han med ett sånt där leende på läpparna som de flesta tjejer skulle dö för, förutom jag som bara fann det irriterande. Jag ville slå bort det ur hans ansikte med en flugsmälla, men jag ville inte slösa bort så mycket kraft på honom, han förtjänar det inte. Det gör ingen.
“That’s none of your business, is it?” snäste jag irriterat åt honom och gav honom en sur blick.
”Well, actually it is, since me and the lads are here to take care of you for a couple of days.” I samma sekund som han avslutade meningen förstod jag. Varför hade jag inte anat det redan från början? Självklart skulle James be de enda personerna som både han och jag ”känner”. Självklart skulle han vilja plåga mig i fyra jävla dagar genom att be fem killar ur ett känt band att se efter mig. Jag skulle definitivt dö. Om jag inte kommer ta livet av mig genom att mata mig själv med knivar, så är det nog dem som kommer få mig att explodera. Det var nu officiellt; jag hatade James.
”James expects you to babysit me for three days? I’m your age!” utbrast jag argt till Zayn, eftersom de andra fyra hade startat en egen konversation om något som tydligen var väldigt roligt.
“Well, maybe he thinks we’re more mature.” Harry, som tydligen hade hoppat ur det andra samtalet, flinade mot mig. Jag ville bara kasta en soptunna på hans ansikte. Hårt så att det där flinet skulle försvinna. Men jag stod kvar och försökte sansa mig själv, men det var helt klart omöjligt i den här situationen. Varför kunde jag inte bara ha fått stanna hemma själv? Nu hade alla killar blicken på mig som stod och andades ungefär som en arg tjur som nyss har sett någonting rött.
”And by the way, we’re older than you”, flikade Louis in. Där brast det. Jag skulle inte låta de ta hand om mig, eller vad fan man skulle kalla det. Jag tänker ta mig bort från de på något sätt, aldrig att jag kommer stå ut med det här. Jag tog ett lätt andetag och låtsades bli nöjd med situationen helt plötsligt. Jag tänkte lura dem, jag log mot Zayn och killarna som nu stod bredvid honom, ungefär två meter ifrån mig. Killarna såg misstänksamt mot mig, jag log bara falskt och kollade plötsligt upp mot den blågrå himmelen.
”A bird is flying towards you!” skrek jag storögt och pekade upp mot låtsas fågeln, jag började backa snabbare och snabbare för varje steg. Jag hade hunnit gå två steg när Louis misstänksamt kollade på mig. ”Harry don’t look.” sa Louis med sin blick fäst mot mig, jag såg i ögonvrån hur han kollade. Louis kollade mot Harry med en du-skulle-ju-inte-kolla-blick. De andra killarna vände deras blickar mot curly och Louis för att se hur de små retas med varandra. Jag tog min chans och sprang, närmaste busstoppet skulle väl inte vara så långt ifrån? Jag hoppas då inte det, jag hörde steg bakom mig. Jag ökade farten men personen bakom var redan i kapp mig och innan jag hunnit göra något åt det så hade han slungat sin arm runt midja och slängt mig mjukt över hans välbyggda axel. Argt så började jag protestera.
”What the hell are you doing?!” skrek jag och började slå med knytnävarna på hans rygg, men han reagerade inte ens utan började bara gå i riktning mot huset. Jag kunde inte se någonting men jag visste att det var Zayn för hans rutiga skjorta var tyget jag hade min blick fäst mot. Jag fortsatte att argt försöka ta mig loss och slå honom så att han skulle försöka få mig att sluta. Men han brydde sig inte ett dugg.
”I’m carrying you to the house”, svarade han kort. Med en ton som inte avslöjade någonting, om han tyckte det gjorde ont, om han tyckte jag var tung, om han var påväg att släppa ner mig. Ingenting. Inte ens om han kämpade med att få fram den tonen, för han lät exakt likadant som alltid, rätt oberörd och road.
“Let go of me!” skrek jag ännu högre. Jag försökte slå honom hårdare genom att slunga mina händer ännu högre bakom huvudet, men det var bara jobbigt och det fick mina armar att krampa, men jag brydde mig inte om smärtan som uppstod längst mina smala armar. Jag ville ner och jag tänkte inte ge mig.
”You’re really annoying”, sa han och jag kände hur han skakade på huvudet i en road gest. Jag suckade i irritation, vad fan är han då? Jag försökte använda mina armbågar för att slå honom men det funkade inte bra alls. På vissa försök så nuddade inte äns toppen av spetsen på armbågen och det kunde ju inte ge ifrån sig så mycket smärta. Argt började jag slå honom med mina knytnävar igen samtidigt som jag flämtade fram ett surt svar. Jag kunde höra hur de andra killarna skrattade omkring oss.
”You haven’t even seen the worst of me”, snäste jag och försökte sparka honom i magen, men på något sätt lyckades han undvika min spark. Jag försökte flera gånger men misslyckades varenda gång. Jag suckade högt och tydligt för att visa att jag inte tyckte om det här. Inte det minsta lilla. När vi kommit fram till dörren släppte han ner mig, men höll fortfarande i mig, för att försäkra att jag inte tänkte smita iväg igen.
”Don’t you dare run away” sa han och jag gav honom en sur blick. Med den vänstra armen om min midja öppnade han dörren. Jag slet mig ur hans grepp, log falskt och gjorde en bugande rörelse som betydde att han skulle gå in i huset. Han höjde frågandes på det ena ögonbrynet innan han vände sig mot dörröppningen. När han tagit några steg in vände jag mig snabbt om och skulle precis smita ut igen när jag blev stoppad av curly. Med båda händerna försökte jag trycka honom åt sidan, men han stod helt orörlig kvar på sin plats, stark som han var, eller svag som jag var.
”You’re so tiny”, skrattade han vilket gjorde mig ännu mer irriterad. Med ännu ett misslyckat försök att putta bort honom från dörren gav jag upp och gick in istället. Mina planer för dagen hade gått i kras tack vare de fem idioter som nu befann sig i mitt hus. Så länge de fanns i min närhet kunde jag glömma att gå på någon fest eller ha något kul överhuvudtaget. De skulle säkert tvinga mig att inte göra någonting. Eller så kunde jag kanske smita ut på natten? Ja det var nog det bästa alternativet.
Jag satte mig ner i ett hörn med mobilen och sjönk in i min egen värld. Som ett avlägset surrande kunde jag höra killarnas prat. Någon av dem bad mig om hjälp med väskorna, men jag fullständigt ignorerade han. Jag ville inte ens ha något med dem att göra, så varför skulle jag hjälpa dem? Jag längtade verkligen tills de skulle försvinna ut ur mitt hus och förhoppningsvis försvinna ut ur mitt liv också.
När en högljudd duns nådde mig tittade jag upp från skärmen och fäste en irriterad blick på Niall som hade tappat en av deras väskor på golvet.
”Sorry”, skrattade han oskyldigt och lyfte upp väskan igen innan han sedan ställde ner den bara någon bit bort. Nödvändigt?
”So Diamond”, började Liam. Jag tittade upp och såg hur de alla hade satt sig i soffan framför mig. Jag hoppades innerligt att de inte hade bestämt sig för att köra tjugo frågor eller någon annan vi-lär-kännna-varandra-lek för sånt gör sjuåringar, inte sjuttonåringar.
”What?” gav jag dem som ett enkelt svar och en jag-kunde-inte-bry-mig-mindre-blick, för att visa att jag inte vill vara här med dom. Jag ville vara bland den gråa röken som kommer virvlandes från en cigarett inte bland ett par jobbiga tonårskillar. Som inte verkar vilja lämna mig ifred.
”We’ve decided to make up some rules”, sa Louis som fortsättning på Liams påbörjade mening. REGLER?! När jag hörde ordet nämnas satte jag mig spikrakt upp och stirrade på argt på dem. Vänta, va? Skulle jag inte få ha någon frihet heller? Fan, jag visste det. De skulle säkert ha några sådana där töntiga regler som typ ”inget svärande” och ”du får inte gå ut ur huset”.
”One, no cursing”, började Niall. Jag visste det, jag började nästan skratta. Trodde de verkligen att jag skulle följa de där reglerna? Antagligen inte, jag kommer inte ens låtsas som om de har tagits upp. De får bli så irriterade som helst, jag kommer inte rätta mig efter deras jävla regler.
“Two, no electronic devices.” Inga vadå?! Jag skulle just öppna munnen och protestera när Zayn avbröt mig. Är de dumma i huvudet eller? De kommer ju själv hålla på med sina mobiler och datorer och jag är helt säker på att de kommer se på tv! Varför kan inte jag också få göra det då? Jävla puckon.
“And three, no sneaking out.” Det var nästan lite komiskt hur bra jag var på att förutse regler. Den här regeln var jag ändå helt säker på att den skulle komma upp. Om jag har utegångsförbud är det väl ändå ganska självklart att jag inte får gå ut, förutom när det är skola.
Jag tog mig smidigt upp från min sittande position och borstade lätt av lite smuts från mina byxor, innan jag riktade min blick mot dem. Jag tog några steg fram så att det inte var så jättestort mellanrum mellan oss. Jag korsade armarna och höjde surt på ögonbrynen.
”Well I’ve decided to make up some rules too!” sa jag med en kall blick och sträckte upp ett finger i en position menas i att jag var på väg att säga första regeln. Jag visste exakt vilka regler jag skulle ha, men om de tog det seriöst eller inte kunde jag inte urskilja. Jag tog ett andetag innan jag började prata.
”One, don’t try to become friends with me.” sa jag med en enda lång blick och skjöt upp ett andra finger beredd för att säga den andra regeln. Deras blickar var fastlimmade på mig.
”Two, don’t you dare enter my room.” sa jag med en seriös ton, även om jag inte hade bestämt mig för att göra egna regler hade det här varit helt självklart. Ingen fick komma in i mitt rum, där kunde jag vara ensam och bete mig på vilket sätt jag ville. Jag tog upp det tredje fingret. Jag hade fortfarande inte släppt de med blicken.
”Three, don’t act like you own me, ’cause you don’t ” ,sa jag kaxigt där jag stod med tyngden på min högra höft, jag sköt upp det fjärde och sista fingret. Egentligen hade jag ingen aning om vad den fjärde regeln skulle vara men jag sa det första som poppade upp i mitt huvud.
”And four… Fuck off.” sa jag med en enda blick. Killarna spände sina blickar mot mig. Jag höjde på ögonbrynen i en frågande gest. Harry pekade smått förvånad över vad jag nyss rabblat upp men ändå bestämt. Jag höjde lite ytterligare på mina mörka ögonbryn.
”Rule number one, no cursing!” sa Harry högt, samtidigt som han pekade mot mig. Jag pekade dramatiskt tillbaka.
”Rule number three, don’t act like you own me!” sa jag i ett försök att låta lika högt som han, Liam såg förbryllat på mig och Harry. Harry såg mest irriterat på mig men med något busigt i blicken, medans Zayn, Niall och Louis ansträngde sig för att inte skratta.
Äntligen har kapitel tio kommit! Hoppas ni tyckte det var lika kul som Felicia och jag tyckte det var att skriva det! (ja, Felicia hjälpte mig och tack vare henne så vart det här kapitlet bra!)
Grymt bra kapitel! Längtar till nästa!
Ungefär hur många visningar har ni om dan? Ni får ju knappt några kommentarer alls:o
Älskar eran blogg!
Alltså fan så bra!! Ni skriver så jäkla bra!
Längtar verkligen till nästa!
I knew it!! I fucking knew it!!! Haha stolt eller vad men jag gissade ju faktiskt på att det var killarna som skulle vara ''barnvakter'' åt Diamond :D Jättebra kapitel i alla fall blir alltid lika glad när jag går in här och ser att det finns ett nytt kapitel att läsa och långt var det oxå vilket jag gillar. Ska bli kul att se vad Diamond och killarna hittar på i nästa kapitel:D
Ni e så jäkla bra, älskar ert novell! Längtar till nästa kapitel, hoppas dem här 4 dagarna gör att det blir nåt kärlek mellan Zayn och Diamond! Håller tummarna! Haha :D