Hello, London - Part 2
Previously:
Jag blickade ut över det oändligt stora rummet och såg i ena hörnet ett McDonalds som var fullkomligt proppat med hungriga människor medans Subway såg ut att ha det lugnt. Jag började direkt styra mina fötter mot den gröna skylten, planet skulle gå om precis två timmar.
Jag måste ha slumrat till, för jag vaknade av att det skakade till lite. Precis då jag öppnade ögonen hörde jag hur en kvinnoröst forsade ut genom högtalarna i taket.
”We will land in Heathrow in about ten minuets, so please fasten your seatbelts.”
Jag drog upp rullgardinen av plast och tittade ut genom fönstret. En mängd av hus, träd och vägar bredde ut sig åt alla håll så långt man kunde se. Planet hade börjat sjunka lite och nu kunde man även se virrvarret av bilar. När jag kände att den stora – väldigt stora – kvinnan, som hade suttit bredvid mig hela resan, flåsade mig i nacken flyttade jag lite på mig för att hon också skulle få se.
”Home sweet home”, suckade hon glatt efter en titt ut genom fönstret. Jag bara log lite stelt för att jag inte skulle vara otrevlig och sur, vilket jag dock kände mig som.
Planet skuttade till några gånger när dess hjul nuddade asfalten. Jag höll ett krampaktigt tag om armstöden och försökte att andas så lugnt jag kunde. In genom och ut genom munnen i en rätt så jämn takt. Att landa var snäppet värre än att starta. Innan jag började sexan hade jag älskat att flyga till olika ställen. Men sen fick jag höra att ett plan hade störtat in i ett berg och att ingen av passagerarna hade överlevt, så nu håller jag mig så långt bort från ett plan som möjligt, och det är bara i nödfall som jag sätter foten på ett. Först när planet hade stannat helt och hållet och folk hade börjat resa sig upp för att ta sina väskor vågade jag slappna av. Jag väntade tills kvinnan bredvid mig hade lyckats tränga sig ut till mittgången innan jag drog ut min lilla handväska som legat under min stol. Det blev kaosartat när alla försökte ta sig ut samtidigt. På något sätt lyckades flygvärdinnorna organisera gruppen, så att alla tog sig ut ur planet lugnt och försiktigt. När jag hade klivit ner på metallplattan utanför flygplanet kände jag mig extremt lättad. Äntligen båda fötterna på stadig mark. Jag slängde väskan över axeln och började gå med ganska raska steg genom tunneln. När jag kommit ut ur tunneln delade sig vägen. Jag spanade efter någon skylt att följa och hittade en som det stod ”Baggage” på och så en pil som pekade åt höger. Jag gick åt det hänvisade hållet. Varje gång vägen delade på sig så följde jag bara pilen som pekade mot ”Baggage” och tillslut var jag framme. Det stod en massa människor framför rullbandet, så jag bestämde mig för att vänta en stund tills platsen hade tömts på lite folk. Men jag orkade inte vänta särskilt länge så jag trängde mig förbi folkhopen med några ”Excuse me” och ”Sorry”. Nästan direkt såg jag mina väskor rulla ut, båda samtidigt. Jag lyckades få av den ena väskan, men hur jag än ryckte och drog så fick jag inte av den andra. Som tur var kom någon till undsättning och lyfte av den som om den bara vägde två kilo.
”Thank you, sir”, mumlade jag till mannen bakom mig, tog en väska i vardera hand och vände mig för att gå då jag såg vem mannen som hjälpt mig med väskan var. Det bakåtstrukna håret med några hårstrån som hade lossnat och hängde ner över pannan, de ganska smala blå ögonen och ett litet svagt leende. Min pappa.
”H-hey”, fick jag fram.
”Diamond? Is that really you? Wow, you’ve grown into a young woman”, utbrast han och sträckte ut armarna för en kram som jag besvarade avvikande. Han luktade av något mysko rakvatten som jag inte alls gillade lukten av och sättet han kramades på var bara allmänt konstigt och stelt. Ingen sån där perfekt pappa-kram som i filmerna.
”Yeah, it’s me”, mumlade jag och undrade varför jag inte bara hade stannat hos min moster. Jag tog ett stadigt grepp om båda väskorna. ”Let’s go.”
”Okay, as you wish, princess.” Han trodde tydligen att jag var fyra år och att vi fortfarande bodde i Sverige och att allt var frid och fröjd. Han log – och av någon anledning blev jag äcklad över att han såg glad ut – innan han tog en av mina väskor och styrde stegen mot motsatt riktning jag hade kommit ifrån. Medan vi gick försökte jag se mig omkring, men det var svårt att hålla en jämn takt med honom. Han var väldigt snabb. Jag hann se ett McDonalds, två klädbutiker, några bänkar och bord innan vi var framme vid en rulltrappa. Pappa, jag menar James, lyckades på något sätt få ner båda mina väskor nerför rulltrappan utan att få dem förstörda. Han fortsatte med raska steg medan jag kom efter. När vi kom fram till en plattform saktade han äntligen in.
”Here,” sa han och räckte mig en tågbiljett. ”Don’t lose it.”
Jag tog den, stoppade ner den i handväskan och satte mig sedan ner på en bänk som stod placerad vid en vägg. James satte sig ner bredvid mig. Jag tittade ner på mina skor. De orangea, nötta Conversen kändes rena jämfört med golvet.
”So, how do you think your new life here will be?” frågade han och jag såg hur han knäppte sina händer. Om det var ett tecken på nervositet eller bara en vanlig gest vet jag inte, men han såg inte särskilt avslappnad ut.
”Good, I suppose”, svarade jag kort och fäste min blick på någon ointressant reklam en bit längre bort. I ögonvrån såg jag hur ett blått tåg kom och bromsade in, så jag ställde mig upp och tog tag i mina väskor. Jag hörde hur James ställde sig upp och suckade bakom mig. Med väskorna bakom mig gick jag fram till de öppna tågdörrarna och lyckades själv lyfta upp väskorna. Det var däremot svårare att trycka in de på bagagehyllorna, men jag fick upp de med nöd och näppe. Jag satte mig ner på ett av sätena, lutade mig mot rutan och tittade ut.
Andra delen på It Was Meant To Be! Hoppas ni gillade det! :D Del 3 kommer... någon gång i framtiden :)x
